Ursäkta dröjsmålet, jag har fött barn.

Idag den 17 april var beräknat för Ärtan men den 12:e ville hon ut. Sedan dess har vi levt familjebubbla och jag är totalt nerkärad i denna lilla varelse som går under namnet Astrid. Min förlossningsberättelse skrev jag via min iPhone på BB när skönheten sov. Jag kör en copy-paste här.

Min status på Facebook 20 minuter innan första värken och vattenavgång.

"Skriver av mig gårdagen här, blogger har ingen iPhoneapp. Dessutom sover Astrid och jag är lite sysslolös.

Igår skrev jag vid åttatiden på morgonen att jag kan föda barn under dagen. Intet ont anande att det skulle bli så. När den statusen skrevs fanns inga tecken på att det var så nära förestående.

När jag tjugo minuter senare fick första värken trodde jag bara det var falsklarm. När de senare kom regelbundet och med viss ökning i intensitet trodde jag likdant. Det avgörande tecknet var när jag klev upp ur sängen och anade att vattnet gått. Ringde förlossningen och de bad mig komma in.

Vid halv elva var vi inne och nu gjorde det väldigt ont. Barnmorskan konstaterade att förlossningen var i aktiv fas, det vill säga öppen 3 cm. Jag blev bra ynklig vartefter tiden gick, tog lustgas men hjälpte inget. Blev bara yr och illamående. Barnmorskan kollade om jag öppnat mig mer för att kunna sätta in ryggbedövning. Jag blev godkänd och narkosläkare Stig kom in och hade satt in EDA:n innan jag ens hann säga hej. Den outhärdliga smärtan förbyttes snart i att jag bara kände Astrid trycka på. 

Öppningsfasen gick ganska snabbt och helt plötsligt kom krystvärkarna. Och jag kan säga att EDA:n bedövade inga kraftiga krystvärkar! Nu skulle här tas i för allt man höll. Benstöden krånglade hela tiden och var ett visst störningsmoment men det var bara att krysta på. Efter vad som kändes som en hel evighet sa barnmorskan åt mig att sluta ta i och bara andas till nästa värk som är den sista. När denna sista värk kom, ja då tog jag i med en sådan urkraft. 18.25 såg jag Astrid för första gången. 

Förlossningen var den mest smärtsamma upplevelse jag varit med om. Tycker ändå att den gick oförskämt bra. Allt klaffade och på bara åtta timmar var det över. Astrid mådde bra och jag har förutom en självklar utmattning i vävnader sluppit brista. Vilket även det känns oförskämt bra. 

Det häftigaste med det hela var när den där sista kraften fick ut Astrid, hur hon bara fanns där framför mina ögon. En liten söt tjej fylld av fosterfett som levt i min mage i nio månader. Ofattbart!

Astrid vägde 3246 g och var 49 cm lång vid födseln. Hon har haft gott om mat i förrådet, moderkakan konstaterades som stor och vägde bara den 790 g."