... eller bara någon med jävligt taskigt tidsperspektiv tillika självinsikt. Dagen har gått förbi i ett nafs. När jag vaknade imorse vaknade jag inte med ett sedvanligt morrande utan jag steg upp när klockan ringde och jag var på jobbet hela tjugo minuter innan jag börjar. Tänk vad sol, värme och kärlek kan ställa till det. Arbetsdagen i sig har inte varit så märkvärdig. Lektionerna har avlöst varandra, jag har berättat för elever vad ansvar är och hur man tar det. Jag har också haft en ivrig diskussion i fikarummet med någon jag inte kommer särskilt bra överens med. Det sistnämnda hör dock inte till vanligheterna. Efter jobbet gick fyra lärare från nti till biteline och intog tacobuffé för att sedan förkovra oss i Sundsvalls teatervärld. Vi fick en guidad tur i både Svea och Sundsvalls teater, vilket dessutom är Sveriges nordligaste hovteater. Riktigt tjusig är den. Dock tyckte jag det var roligast i teaterverkstaden och i kostym- och maskverkstaden. Jag har en otrolig fascination över vad som görs bakom allt det där. Vare sig det gäller teater eller människokroppen (jag refererar till min praktik på patologen).
Anyhow, pjäsen vi såg var Nadja Dolores. Skriven av kvinnan bakom Hans och hennes, Miffo och någon annan film jag inte kommer ihåg vilken. Den började lite stapplande men tog sig ordentligt. Det var ganska svart humor och man skrattade men skämdes lite för det. Ni vet, de säger något väldigt tragiskt men med en humoristisk ton. Under pjäsen blev jag förbannad på gymnasieungar som inte lärt sig vanligt hyfs utan går med buller och bång mitt i pjäsen. Ingen skam i kroppen och hade jag haft en mer respektingivande kroppshydda hade jag tagit dem i örat och tittat med onda ögat. Förhoppningsvis skrämt upp dem rejält. Fast nu var så inte fallet.
Jag insåg också att jag vill bli en massa annat när jag blir stor. Exempelvis rekvisitör, kostymmästare eller ljussättare. Till och börja med är jag bara. Får se var man slutar någonstans. Nu är det vår, jag har världens bästa du och allt känns sådär bra ända in i benmärgen. Jag firade denna supertisdag med röda skor och ett leende på läpparna. Även lite myspejsande på bland annat Testaments nya alster. Vilket är skitbra men låten för kvällen blir nog både Lake of tear´s Waiting counting och Savatage´s Gutter ballet.
En revidering nyss inkommen; jag fick en längtan till Lina. Rödvinet och att jag bara ska lyssna lät som nödvändigt. Det är då det gör ont att bo 38 mil från någon som har en stor plats i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar