Ta magen, ge mig ungen

Har nått det stadium i graviditeten som kallas urless. Har inte sovit på hela natten för att magen tycker det är hemskt roligt med smärtsamma förvärkar. Det bästa i den kråksången är att det fortfarande sitter i. Det får banne mig ta och hända något nu.

Förutom molvärken har jag en hosta som går djupt ner i lungorna och dessutom ger förvärkarna extra skjuts, är snuvig och har den där allmänna sömnbristen. Jag känner att uppladdningen för gott mödraskap är exemplarisk. Evolution fail on this one...

Dagens gnäll. Punkt.

Kanske ska vanka ner och köpa mig en bukett tulpaner... om jag orkar.

Paketlösningar

Paketlösningar är piffiga, du behöver inte fundera alltför mycket själv utan du får förutom den där deodoranten du behöver även en duschtvål och en lotion. Även om sistnämnda luktar satan, torkar ut huden snarare än återfuktar och hamnar i badrumsskåpet tills den nästan går ut av sig själv några år senare så var det ju ett himla fint set.

Sedan finns det paketlösningar som är mer av det ovanliga slaget. Den där där man får karl, hus, barn och hund i ett och samma nattragg exempelvis. Paketlösningar som du även på fyllan förstår att det där kommer förändra livet. Så kände jag när jag träffade M. Vi var båda på dojan men någonstans kände jag att jag kommer träffa honom igen och det kan mycket väl vara han. När Lina skämtade redan där på hotellrummet om att jag kommer bli låtsasmamma så kändes det inte helt avlägset. Jag skrattade bara till lite halvnervöst, men det kändes som det fanns en sanning som väntade runt hörnet. Resten är historia som man säger.

I 15 månader har jag haft praktik som mamma. Jag har lärt mig att sätta någon annans behov framför mina egna, en stor omställning från singeltiden där jag kunde ligga på sofflocket, äta mörk choklad och fisa istället för att göra kvällsmat. När det snart drar ihop sig för småbebis så kommer mina behov hamna långt ner på listan men jag känner mig redo för det, jag har mjukstartat och känt efter och lärt mig ta de stunder då jag eller jag och M bara kan vara. Sedan är det stor skillnad på spädbarn och två välartade barn i sju och åttaårsåldern. Men ändå, jag känner mig redo. Bring it on för tusan!

En dos tacksamhet och kärlek

I fredags var en stor dag. Min lägenhet i Sundsvall togs över av en ny ägare. I 15 månader har jag bott i Bjästa och samtidigt haft lägenheten. Den har legat som ett ok över mina axlar. Nu känns det nästan overkligt att den inte finns där i bakgrunden. Men det är väldigt skönt. Den var det enda smolket i min glädjebägare. Den stressade mig med sin existens. Nu har jag och M ett hem.

När jag låste lägenheten för sista gången kändes det inte någonting mer än lättnad. Ändå har den där lägenheten betytt väldigt mycket. Den har symboliserat och stått för viktiga vändpunkter i mitt liv. Den har hört mig skratta, gråta, festat och sovit. Den har sett folk passera i mitt liv och den har sett mig ensam. Men den största vändpunkten är när lägenheten och jag gick skilda vägar för gott. När riktig kärlek tog mig någon annanstans och sådär med storm så man bara flyttar utan dubier. Så där plötsligt att man undrar själv om man saknar rim och reson. Men man är så jävla kär att man skiter i vad folk tycker och tänker.

Den senaste veckan har inneburit mycket kärlek och mycket att glädjas över. Dagen har varit omvälvande så nu är energin slut, men kontentan av allt är att jag är tacksam över alla och allt runtomkring mig. Ett stort tack till pappan som ställt upp med visningarna av lägenheten, till C som varit en exemplarisk bankman, till mamma och Anders som spenderade helgen här och till M, bara för att du är bäst och jag älskar dig!

Sökes: mål

Karriär. Mål. Två ord som genererar mest förvirring hos undertecknad än något annat. Jag tycker mig finna vägen till något mål men på vägen tappar jag målsökningen, den blåser bort som ett sunkigt snabbköpskvitto i intet. Jag har inget karriärsmål i livet. Hur känns det? Eh... känns väl inte så passande i dagens prestationssamhälle. Mina mål är att vara lycklig, välmående och att göra bra saker för min omgivning, både stort och smått. Men dessa mål är inte så tydligt som att "jag ska bli atomfysiker med inriktning bla bla". Hade jag haft en sådan tydlig målsättning hade inte denna förvirring funnits. Men mina mål att vara lycklig, välmående och göra bra saker för min omgivning går betydligt bättre. Jag försöker vara en bra människa så långt det går.

En rolig egenskap jag har är att jag ofta tror att jag bestämt mig, basunerar gärna ut det, gör ytterligare efterforskningar, diskuterar och funderar lite till och sedan har jag ändrat mig. Igen. Jag var helt övertygad om att jag skulle läsa till hösten, en ren och skär yrkesutbildning med en helt annan inriktning än min nuvarande utbildningsbakgrund.

Men, detta har jag kommit fram till:
1. Jag målar in mig i ytterligare ett hörn genom att läsa till ett så smalt yrke.
2. I Västernorrland finns ingen omedelbar efterfrågan då utbildningen finns här, även närliggande län saknar en tydlig efterfrågan. Att flytta finns inte på världskartan när man nu har en familjesituation.
3. Jag har fått många kloka råd att ta vara på tiden med Ärtan, att vara så närvarande som möjligt. Detta känns oerhört viktigt då ambitionen just nu är att bara skaffa ett barn, det innebär att jag får uppleva spädbarnstiden en gång. Dessutom, börjar jag läsa i augusti, ja då är inte Ärtan stor alls.

Vad ska jag då göra med mitt liv efter tiden som mammaledig? Inte den blekaste flugskits aning men jag tror det ordnar sig. Jag kan faktiskt ganska mycket saker om saker, ofta tror jag skon klämmer i självförtroende. Eller snarare bristen på det.

Otålig väntan på smärta

Nu går tiden långsamt, varje dag känns nu som en vecka. De senaste tre nätterna har jag blivit väldigt störd av förvärkar. I natt var det värst, då kom det kraftigare och mer regelbundet. Trodde att jag nog skulle få ringa förlossningen men det gav sig efter ett tag och jag kände mig grundlurad. Det är jobbigt med förvärkarna, de kan hålla på ganska länge innan tydligen. Jag utgår då från att jag kommer bli lurad många nätter framåt. Kommer säkert bli en pojken ropar på vargen-historia. Många falsklarm kommer kanske göra att jag inte fattar när det faktiskt är dags? Förutom förvärkarna så har Ärtan börjat med en ny aktivitet; försöka sig på att borra sig genom bäckenet. Igår kväll tappade jag nästan andan när den gjorde det. Är det fixeringen man känt tro? Tänk er ett bowlingklot som vill ut mellan bena upprepade gånger, ungefär så känns det.

Med nattens förvärkar och bowlingklotkänslan börjar jag ana på riktigt att det kommer göra väldigt ont när Ärtan väl behagar komma ut. Samtidigt vill jag att de senaste dagarnas nya smärtupplevelser tilltar, det betyder att man får träffa den lilla människan snart. Att känna sig förväntansfull inför kommande smärta är lite likt inför en tatuering men det här är tusen gånger häftigare. Ge mig smärta för tusan! (Obs. detta uttalande kommer jag säkert ångra när det väl gäller.)

Kan meddela att jag i skrivande stund har bowlingklotkänslan igen. Tur att jag ska till barnmorskan om en och en halv timme, då ska här frågas!

Den (nästan) ofrivilliga hundägaren

En väldigt fin Donna ändå.

Vi har hund. En schäfer som heter Donna. Donna är 2 1/2 år och väldigt fin. Jag har en väldigt ambivalent relation med denna hund. Eller till hundar överhuvudtaget. Om jag varit tveksam till att skaffa barn så kan jag säga att det är ingenting mot hundfrågan. Jag har tyckt om hundar på håll, lite grann. Men aldrig att jag såg framför mig att jag skulle vara hundägare. Både för just den delen att jag inte är en hundmänniska men också för att jag är allergisk. Med Donna har det gått bra förutom nu när hon byter päls. Det som är en svårare nöt att knäcka är att faktiskt börja tycka om hundar. Rent krasst är det besvärligt med djur överhuvudtaget. Det luktar, det håras, det kloas, det bits och så vidare och så vidare. Men ibland är det också jävligt mysigt.

Vi kommer aldrig vara utan hund tror jag. M skulle känna att det blev tomt (och jag kan inte leva i tron att jag skulle fylla en hunds plats) och vettetusan om jag kommit till det stadiet också. Jag har vant mig vid att ha hund även om jag säkerligen skulle klara mig utmärkt utan. Men nästa hund, ja det vill jag ska vara vår hund. Donna är av naturliga skäl väldigt mycket M:s.

Ibland...

.. känns det som ungen försöker pressa sig ut helt på egen hand genom bäckenet. Det känns sådär.

.. känns även som om den ibland försöker ta vägen ut genom magen. Det känns också sådär.

När den nu nått den anmärkningsvärda storleken på 36-37 cm mellan huvud och rumpa så är rörelserna inte alls lika charmiga. Nu måste jag flytta på en fot som tagit spjärn mot ena revbensbågen. Skönt!

Tackar!

Idag var vi ute på biltur, vi skulle bara testa nya gps:en men det slutade med fika i Mellansel och sedan i Västeralnäs där vi blev bjudna på våfflor som gjordes över öppen eld. Solen sken och skotrarna ylade i skogen, på isen och på lägderna. Vår test av gps:en tog 20 minuter, resterande aktiviteter gjorde att vi kom hem framåt kvällningen. Inte nog med en trevlig dag så kom vi hem med en spjälsäng, madrasser, lakan, barnstol och annat bra att ha. Allt i väldigt fint skick och väldigt gratis. Nu har vi nog allt, åtminstone vad vi kan tänkas behöva just nu.

Nu vill jag bara bädda i ordning och se sängen vänta lika ivrigt som vi tills det ligger en liten människa där i. Med riktig säng måste vi självfallet ha en fin mobil att hänga där. Eftersom M är förtjust i Laban ska vi nog leta reda på en sådan tycker jag. Jag har ju redan fått mitt lystmäte med favoriten Pingu i form av filtar.

Det riktigt drar i bebiskänslorna, aldrig att jag trodde detta om mig själv. Skönt att förvåna sig själv ibland.

En liten resumé

Idag är det 35 dagar kvar och igår gick jag in i nionde månaden. Det börjar verkligen dra ihop sig. Därför tänkte jag medan tid och energi finns sammanfatta graviditeten så här långt. Den sista månaden kommer bara vara en lång väntan på värkar och sedermera att klämma ut ungen. Att det redan gått åtta månader känns lite surrealistiskt. Varje ny graviditetsvecka har inneburitr någonting nytt och snart är det slut och förbytts i att den lilla parveln ger mig nya upplevelser utanför magen. För åtta månader sedan visste jag ingenting om att vara gravid, snart är jag den erfarenheten rikare. Nu återstår snart "bara" förlossning och sedan ett liv som mamma. Omvälvande!

Min graviditet, plus och minus:

+

Inget kraftigt illamående.

Inga bristningar på magen.

Varit förhållandevis pigg och aktiv.

Har bara gått upp ca 12 kg hittills. Helt inom ramen för normal viktuppgång vid preggo.

Har haft ganska fina värden trots slarv med järntabletter.

Har en fungerande mjölkcentral så här långt, har läckt i några månader nu.

Det är en väldigt önskad krabat.

—

Mådde lite konstigt i början, hade som en klaustrofobisk känsla första en och en halv månaden.

Hade väldigt kraftig och ihållande huvudvärk i mitten.

Har nog haft en liten graviditetsdepression, framförallt i början.

Fått några små bristningar på höften och brösten.

Har den sista tiden haft väldigt ont i bäcken och rygg.

Magmunnen har varit väldigt aktiv, har kräkts av halsbränna. Sedan gjorde losec entré i mitt liv. Frälsare!

Sluddrigt tal och vinglig på fötterna

Riksgränsen 2010. 

Jag längtar efter en stadig fylla. Jag längtar efter mysiga vinnätter. Jag vill sitta hela natten och surra mer och mer irrelevanta saker i takt med mer och mer alkoholintag. Dansa fuldans och gå igenom det mest obskyra som går att finna i musikmappen. En sådan fylla hade jag senast min kära vän Jennie var uppe i somras. Mina leggings gick sönder (läs: M tog tag i hålet på ena benet och gjorde ett ännu större hål) och jag dansade runt i tunikan och trosor. Vi skuttade runt i otakt på vardagsrummet, lyssnade på Blümchen, Ministry och Rammstein samt en massa saker därimellan. Vi var fulla som stryk. 

Ett annat härligt sommarminne av den mer alkoholhaltiga naturen är när vi var i Riksgränsen på midsommar. Voine, voine. Sjukt roligt. Vi hade morgonen i stort sett som nyktra men sedan korkades det upp, igen. Det var jäger, champagne, bra öl, fulöl. Det var personskador och det var bad i Torneträsks granne, det var luddiga samtal och det var musik. Och icke att förglömma, oerhört knapphändigt med matrutin.

Det finns något väldigt politiskt inkorrekt och omoraliskt i denna önskan känner jag. Speciellt när man ska bli så vuxen att man ska bli förälder. Men ser man till mina föräldrar som det oftast festas med så verkar det gå bra ändå. Någon kanske säger att jag kan dansa fuldans och skutta ändå. Nja, inte skutta men du hajar poängen. Jag kan ha roligt utan sprit men saken är den att jag saknar mina och M:s vin- eller whiskynätter eller kvällar med grogg som mot senare delen balanserar på gränsen till att urarta. Jag är sugen på gott vin, en god whisky eller grogg men jag är också sugen på effekten av dessa. Dessutom blir kontrasten en trött och gravid undertecknad mot partyglada gäster oerhört tröttsam ibland. 

När jag slutat amma, ja då ska jag ha en sluta-amma-fest om det så bara innefattar mig och M. Vi har kul utan sprit, med sprit, utan annat sällskap och med sällskap. Det är kärlek det. 

Nu skålar vi i päronsoda! Skål!

Ärtanrapport

Denna vackra torsdag visar gravidappen på iFånen att det gått 86,8% av tiden. 37 dagar kvar till BF. Det är väldigt lite.
Idag var vi till barnmorskan, hade inte vår vanliga men gick bra ändå. Allt var väldigt normalt, till och med blodvärdet låg bra trots slarv med järntabletterna. Ärtan växer så det knakar och på grund av att den ligger över tillväxtkurvan ska vi på ännu ett ultraljud. Ska bli kul att få se den lilla parveln om än i något torftig upplösning och bildkvalitet. Det finns dock inga orsaker att oroa sig över storleken, det kan vara att den är svårmätt utifrån eller kanske att bedömningen av BF är felaktig. Den 22 mars vet vi.

Jag börjar känna mig väldigt tung nu. Åkte bil långt här i helgen och det var ingen rolig upplevelse. Hade velat haft en kroppstödstrumpa, massa kuddar och sömnpiller. Med detta hade det varit en behaglig resa. Har även lite sammandragningar då och då som känns som mensvärk men det är inte regelbundet på långa vägar så det är inget jag lägger någon större vikt vid. Nyhetsbrev, föräldragrupp och dylikt överöser mig med förlossningsinformation nu. När man ser proceduren när ungen ska ut så blir man kanske inte så sugen på att uppleva det men ut ska den och jag tror att förlossningen trots smärta kan vara en häftig grej. Det är ju då jag får träffa den där människan jag närt i nio månader.

Det kommer närmare med stormsteg!

Dagens nyförvärv

Filten överlevde tvättmaskinen och hänger nu fint över den gamla trästolen i sovrummet. Felix har fått sin beställda lappkudde. Alla nöjda, Sanna trött. Och som brukligt, varsågoda här kommer bild!

Stående bilden; filt och kudde som dagens nykomlingar.
Översta liggande; kudden färdig och den nedersta är baksidan på densamma.

Väggordsintolerans

Jag har utvecklat en stark allergi mot väggord. Det är nästan så att det blivit så illa att jag knappt kan respektera att andra gillar det. Men bara nästan då folk få ha vad f-n de vill hemma. Men för mig ligger denna allergi mest i att dessa väggord oftast är slitna klyschor. Carpe diem, Amor vincit omnia och allt vad det nu kan vara. Dessutom följer oftast den där väggordsmanin med andra småsaker jag är allergisk mot i ett hem. Det kan vara doftljus exempelvis. Det är jag dessutom närapå fysiskt allergisk mot då de framkallar huvudvärk hos mig.

Jag blev glad när jag för några veckor sedan konstaterade att Village slutat med väggord och bokstäver. Jag fick visst hopp om att detta nu var på väg ut. Vi får hoppas det, även den mest inbitne väggordsbrukaren borde väl bli trött?

Över till något helt annat. Jag var nyss nere på loppisen på byn. En suspekt kall källare fylld till bredden med prylar. Det luktade loppis och det var verkligen ingen trendig så kallad vintageloppis. Nejdå, en äldre farbror som nog säljer allt han kommer över. Jag hade kunnat gå där i timmar, hade säkert hittat ett och annat skoj. I ett litet rum längst in låg mattor huller om buller. När jag lyfte omkring dessa ser jag en filt med mormorsrutor i fina färger. Den plockade jag på mig och betalade hela fyrtio riksdaler. Det var inte bara en loppis med sjukt mycket prylar, det var bra rimliga loppispriser samt att han höftade priset åt mig. Han hade ingen större koll men kollade filten lite och tog betalt. Sådant gillas. Nu ligger filten i tvätten och jag hoppas att den överlever den resan. Tänka sig vad glad man kan bli av en filt!

Det här mitt barn, det är ett fotoalbum

När jag blev gravid har jag sakteliga velat veta och se mer om min familj och släkt. Jag visste egentligen inte så mycket om någonting. Framförallt på pappas sida har det sällan pratats om släkten. Efter att jag flyttade upp till Bjästa har kontakten med kusiner och farbror och faster bättrats på ordentligt. Det känns bra att ha lite släkt som ger en ett sammanhang här i världen. Nära familj i all ära men även annan släkt är viktig. Speciellt när nära familjen bor en bit bort.

I helgen hos mamma tog jag tag i Projekt leta foton. Både att se mamma när hon var gravid med mig men också att få med mig lite bilder från när jag var barn. Mycket av min barndom började när mamma och pappa skiljdes. Av någon slags finkänslighet så har jag sällan frågat om tiden innan, vet egentligen inte varför men som barn är man mer klurig än vad vuxna kan tro. En förklaring kan kanske vara att man inte ville göra mammas och pappas nya ledsna om man pratar om mamma och pappa. En annan förklaring kan också vara att de riktigt tydliga minnesbilderna började att lagras först nu. När Anders kom in i bilden började jag skolan och livet som barn blev annorlunda mot vad det varit. Man blev större och började minnas mer. Då blev det mer självklart att även som äldre barn gå tillbaka till denna tid och inte till den innan.

Bilderna jag hittade var spännande och roliga att se på. Många har jag sett innan men nu ser jag allt med lite annat ljus då jag själv är gravid och ska få uppleva det där som mamma och pappa fick uppleva med mig. Att få se mig själv som liten tjockisbebis blir en annan grej nu och att vid senare tillfälle sätta Ärtan i sitt sammanhang.


Ps. Den som förväntade sig avancerad, ambitiös scrapbooking får nog hitta en annan blogg. Jag satte in fotona i ett vanligt album med plastfickor för varje kort. Praktiskt och överskådligt!

snurrigtpirrigtluddigt

Om en och en halv månad, plus minus två veckor, är jag morsa. Ni kan inte ana hur mycket saker som snurrar runt i mitt huvud. Eller ja, ni som varit gravida vet kanske. Jag har inte en susning om vad livet efter graviditeten kommer innebära. Det är mycket frågor och funderingar i huvudet, både kring mig som person men också kring den lilla i magen. Frågor som jag egentligen inte kan få ner på pränt för jag får inte fatt dem. De är som sådana där irriterande bananflugor. De surrar runt och när man tror att man kan fånga en så försvinner den men ersatts snabbt av en annan och så vidare. Jag har inte en en klar bild över mina funderingar, det är lite irriterande. Jag är heller inte i den situationen att jag och den blivande pappan är som i vår egen förstabarnetbubbla. Jag är i min förstabarnetbubbla men samtidigt är jag bonusmamma och ska på något sätt räcka till där, jag ska räcka till som matte och jag ska räcka till som flickvän. Just nu räcker jag inte till för något känns det som. Jag är trött konstant och skulle nog utan problem kunna sova större delen av dygnet, jag är nervös och förväntansfull för det som komma skall och som sagt väldigt fundersam. Och mitt i allt detta är väl kroppen hög som ett hus på hormoner.

Men... allting ordnar sig och jag antar att det är fullt naturligt att vara fundersam inför ett något sådant här livomvälvande.

Nu förstod jag plötsligt...

.. varför det är lättare att svara kommentarer i ett inlägg istället för på själva kommentaren, skribenten av densamma kanske faktiskt inte minns var man skrev det hela. Hur som, här kommer ett svar till Vickie angående häftpistol:

Jag har haft en superbra häftpistol i finaste metall, istället för Rustas motsvarighet; finaste Kinaplast. Dock lånade jag ut den på mitt gamla jobb och sedan dess har den varit borta. Ska det inte vara så att man råkat få med sig saker från jobbet? Det är väl inte jobbet som ska låna saker på obestämd tid av en? Och det där med kvalitetsverktyg i karlns verktygslåda, där tror jag att jag går bet för vi har ungefär lika sunkigt utbud av verktyg båda två ;)

På tal om kommentarer, eftersom jag numera utannonserar nya inlägg på Facebook har kommentarer dykt upp där istället för här. Lite fascinerande. Jag är inte den som jagar läsare och besökare men måste erkänna att det är lite kul att se att det är ganska många som läser min blogg.

Min blogg och jag

När jag började plugga för hundra år sedan, ja det är närapå så länge sedan, skrev jag om allt möjligt men aldrig riktigt privat. Min första blogg var på passagens bloggtjänst, detta var år 2004. Jag och min vän Linda började blogga samtidigt. Blogg som fenomen var inte ett fenomen ännu. Vi började skriva blogg för att underhålla skrivandet eftersom vi pluggade på Textdesign-programmet på MdH. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi skrev om, hade varit roligt att ha den bloggen kvar men tror tyvärr att min radera-iver drabbade även den bloggen. Jag får nämligen impulser då och då att bara skita i något som har med nätet att göra och då raderar jag helt sonika det hela. Många inlägg och hela år är borta på denna blogg. Väldigt tråkigt så här i efterhand måste jag säga. Denna blogg blir faktiskt femåring i år, det kan man inte tro.

Ett tag var denna blogg en ren soptipp för känslor som svallade i mig. Oftast skrev jag då jag var deppig, vilket var ganska ofta ett tag. Alla inlägg var inte nödvändigtvis deppiga men det var oftast ganska privata funderingar och tankar kring livet. Bloggen var också uppblandad med mycket musik och ibland gick det perioder då det var mycket politik. Det var även en blogg av mer dagbokskaraktär. Denna typ av blogg försöker jag att inte ha nu. Jag skriver hellre om konkreta saker som jag gjort/pysslat/producerat eller vad som händer med den lilla Ärtan i magen. Det kanske inte nödvändigtvis är mer intressant än att skriva om dagens halvt meningslösa händelser men jag som skribent har lite heder kvar om dagbokskaraktären får hålla sig utanför. Vid dagboksanteckningar är det lätt att man slentrianskriver.

Nu börjar det lida mot det oundvikliga; att Ärtan ska ut. Därmed blir det en egen liten individ som de första åren inte alls har något att säga till om huruvida den syns på nätet eller ej. Många mamma- eller pappabloggar har som huvudämne sina barn och bilder på dessa i olika situationer. Jag är dock lite skeptisk till att detta. Jag vill gärna visa upp ungens utveckling för dess släktingar och vänner som bor långt bort men jag vill inte visa upp min unge för vem som helst som har tillgång till nätet. Min önskan är att inlägg med bilder på Ärtan går att lösenordsskydda så att bara en snäv krets får se. Dock går inte detta på blogger. Eller? Hela min blogg behöver inte vara stängd utan bara dessa inlägg på ongen. Annars struntar jag i bilder på Ärtan helt sonika och så får nära och kära se dessa någon annanstans. Exempelvis ett låst album på Facebook. Blogga fortsätter jag nog med, kanske med någon paus då och då när tid, energi eller inspiration är en bristvara. Det är ändå en rolig grej, speciellt när man lätt kan gå tillbaka i tidigare skrivna inlägg.

3 orsaker för mig att blogga:

1. Underhålla skrivandet
2. Ha kvar minnen från viktiga perioder i livet (ex. graviditet)
3. Ge nära och kära långt bort chansen att följa projekt

03.00

Jag har tagit det här dygnets losec, jag har tagit tre samarin. Ändå producerar min mage djävulska mängder magsyra som har den dåliga smaken att göra sig påmind långt upp i matstrupen. Måste halvsitta upp men då trycker det på så mycket på lungor och annat så jag kan knappt andas. Ovanpå det har jag börjat få otrevliga sammandragningar och sedan det faktum att jag är helt ensam hemma. Det är banne mig inget kul att vara gravid i natt.

Känslan av att konstant kräkas och smaken av detsamma gör att vakna nätter med bebis känns som ganska behagligt. Nu är klockan 03.05 och jag har fått klaga av mig lite.

Gräsänka

Jag kommer ha hela huset för mig själv i tre dagar och två nätter nu. Ja, förutom det lilla söta odjuret Harry som också huserar här. Det är inte särskilt roligt att vara gräsänka men ändock vet jag att det är för en god sak. M:s jobb går faktiskt ut på att han måste ut och fara och det visst jag redan från början. Jag accepterar men jag gillar inte, det är olika saker. Innan jag träffade M sov jag varenda j-la natt ensam men för övrigt var jag sällan hemma. Skillnaden då och nu är att jag förut festade järnet, var inte alltid hemma och så jobbade jag dagtid. Nu är jag kär, väldigt hemma och i stort sett ensam hela dagarna. Idag fick jag faktiskt långt morgonfikabesök av faster och kusin och ibland tar jag bilen till henne för långfika.

Kvällarna med M oerhört värdefulla så därför blir ibland dagarna segare än kola när han är borta. Jag är van vid att kramas strax efter fem. Dock mår jag inte dåligt av det, det skulle inte fungera. Jag klättrar inte helt på väggarna även om det ibland kan låta som jag är nära jordens undergång. Jag får tiden att gå ändå och jag har en väl inövad ensamvarg i mig som tas fram vid behov. Exempelvis föredrar jag att fika ensam på stan och har alltid gjort. Jag kan också tycka att en bilpromenad med bra musik gör sig väldigt bra ensam. Sitter någon bredvid måste man ju prata!

Det är jobbigt att sakna men ändock lite mysigt, saknaden är bekräftelsen på kärleken det med. Hade jag inte saknat M under hans resor, ja då hade det väl varit något fel?


(och nu har jag en symaskin jag kan gå bananas med, M har beställt en till lappkudde så vi får se vad en kan skrape fram...)

En liten pall i hall

Men köp för fan inte häftpistol på Rusta, trodde inte att det skulle vara så dåligt men tji fick jag. Det blir att lämna tillbaka skiten, den häftar var fjärde-femte skott.