In the white

Sundsvall idag. Det är kyligt och det är snöigt och jag älskar det. Hoppas det får ligga kvar lite längre.

Jag har inte gjort särskilt mycket vettigt idag. Jag har varit väldigt trött. Tänkte rätta alla dessa prov men kände mig trotsig. Ord från mötet i måndags ekade "Man kan inte jobba mer än arbetstiden tillåter". Jag har inte arbetstid idag och har jag fått en späckad tjänstefördelning där inte allt är med så har jag. Det är ingen som kommer tacka mig ändå. Så jag tog helt sonika på mig den trotsiga sidan. Men den kommer rädda mig. Det finns en anledning till att jag är trött. Jag hann inte ens installera den enda Macen jag behövde installera när eleverna var på APU.

Annars är jag inte den som har svårt arbeta utan kan väl snarare lida av det motsatta att jag gärna sätter mig och jobbar då jag inte bör. Men den här terminen har jag faktiskt satt ner foten något på grund av diverse anledningar.

Nog om jobb, jag är less på att prata om det så jag borde inte ens tänka det. Vem man än träffar från jobbet blir det alltid ett liten gnällstund. Så roligt är det inte och det blir en nedåtgående spiral.

Nu ska jag istället försöka göra något vettigt. Har kanske två timmar på mig tills mor och Anders dyker upp. Ja, minus en timme som jag dedikerar till raggmunksstekning.

Vad göra tro?

Public service

08.42, jag har lyssnat på radio i sömndvalan. Vad hör då mitt högra höra? Jo att Dark funeral sitter där i studion. Sveriges Radio. P3. Den moderna öppna kanalen men en stor sympatisör för det svenska hip hop-undret och inte metalundret. Jag trodde jag drömde. Dark Funeral hör inte till favoriterna, ej heller till något jag hemskt gärna lyssnar på det. Det är extrem metal i sin renaste form. Det är Satan och det är diverse mytologiers motsvarighet till denna bockfotade. Men ändå! Jag älskade radioinslaget. Intervjun med två fåordiga gitarrister, en något mer talför frontman via telefon och så spelade de en låt av orkestern.

Efter något dylikt kan man ju ge sig katten på att det blir lyssnarstorm. En värmländsk bonde yttrade dem fina orden "alla kossorna fick spel" och avslutade med klassikern "jag ska aldrig lyssna på P3 igen". Detta efter en intervju på en kvart, max.

Jag tycker det var ett trevligt intiativ, dock lite förutsägbart att ta ett av våra mest extrema band. Sverige är skicklig på metal men det kommer i skuggan av annan musik ganska långt ner på listan trots hårdrockens mer omfattande internationella framgångar. Varken den pop i stil med Hästpojken eller hip hopen kommer i närheten av det. Ändock envisas radion med att spela väldigt lite av detta.

Det är på gott och ont. Metal är en subkultur och det är något visst med att den inte kommer upp riktigt till ytan. Metalband får nog göra en fin avvägning om de ska tjäna pengar eller hålla kvar sig på marginalen, hålla sig nära sina egna ideal. Med det ena får de en större fanbase men den gamla skaran fans försvinner då det är väldigt känsligt att bli sell outs.

Hur det nu må vara med detta så spelas det som redan nämnt väldigt lite i radio. Det är program som spelar hip hop men inte metal. Det irriterar mig. De program som funnits har fått sin tid borttagen eller nedbantad kraftigt trots att metal ha sin guldålder nu.


För övrigt. Det är fyra minus och snö. Jag är överlycklig.

Jag lärde mig något nytt idag

Under en tid har jag haft väldigt ont i ena hälen. Idag lärde jag mig att det kunde vara hälsporre. Det gör ont kan jag lova och nu blir det till att köpa hälinlägg. Känns inte det lite pensionär? Fast några skor med bra utformning för foten är pjäxor. kanske ska köra på det?

Så går det när man går och står mycket på jobbet och tycker för mycket om converse. Tji fick man för det.

Jag lärde mig också att det inte altid är en själv som får mentala snedkopplingar. Igår hade jag nog världens jobigaste argumentation via sms trots idogt försök att avsluta och ta det på annat sätt. hela grejen var irriterande som fan och handlade till syvende och sist om att jag bara sa nej helt enkelt. En del kan uppenbarligen inte ta ett nej.

Men nejet var för en bra sak. Väldigt bra sak.

Måndagen som någon glömde

Möte hela dagen. Bara det. Inget jag går in djupare på. Finns roligare saker att skriva än hur trött man är jämt och ständigt.

Tung dag hur som helst.

Igår började vintertiden slå på klockan. Det gillar jag, fast om det blir förbannat mörkt förbannat länge. När jag vaknade imorse kändes en smärre medvetslöshet helt okej.

Jag drömmer konstiga drömmar nuförtiden. De är lite för verkliga för min smak. Första natten Lina sov här vaknade jag av att jag satte mig upp i sängen och hojtade på en någon som jag var helt övertygad om att denne sov på soffan. Lina märkte ingen men jag blev lite generad ändå.

På tal om Lina. Hon var här under helgen, kom sent på grund av SJ. Såklart. Det gjorde att jag efter Baader Meinhof gick hem och fick te hos Mats och Cornelia. Väl på stationen blev det ändå ännu mer väntan men sedan kom hon och vi gick hem i mörkret knaprandes på chips.

Vi tog det lugnt, jag jobbade och sedan blev det tokfylla på fredagen. Efter Halloweenfesten begav sig ett stadigt gäng från jobbet. Kvällen tappade lite folk på vägen men vid tvåtiden gav även vi upp. Det var en lyckad fylla och framförallt; den gav inga större men dagen efter. Trött som få men det botade vi med L word-maraton, chips, smoothie och en snabbis ner på stan. Sedan återgick vi till soffan och L word. Lina fixade det sista med mitt hår så nu är underhåret svart och inte blåsvart.
Vi gjorde sushi i groteska mängder och kollade på den fina filmen Into the Wild. Galet bra film och underbar musik. Den ska "fixas".

Nu har måndagen från helvetet gått och nu väntar två dagar i Nynäshamn. En mer peppad människa kan ni nog hitta var som helst. Men såg att stället för kalaset är fyrstjärnigt så det är dumt att klaga.

Efter det blir det att rätta cirka 50 prov och invänta mor och bearnaisepappa som anländer torsdagkväll. Bearnaisepappa kom för övrigt Niklas på under lunchen då jag skröt om Anders bearnaise. Han tyckte Bearnaisepappa lät snällare än låtsaspappa.

Och på söndag mina vänner, då får jag hemmafru.

Stay away from that weird nurse

Så här såg jag ut ikväll. Blodig men snygg som stryk om jag får säga det själv. För en gångs skull var jag ljusast klädda av alla. Men alla andra kvinnfolk på jobbet var typ häxor. Jag slog rekord i blodighet. Niklas och Mats var bäst klädda av de manliga. Freddy Kreuger och liemannen. Inlevelse javars!
Nu är jag allmänt berusad och hoppas att morgondagen är förlåtande.

Träffade för övrigt en människa jag bara pratat med på nätet på club detströyers sista kväll. Trevlig prick. Synd bara på att Destroyer inte kan fortsätta då Red rock lägger ner.

Nu ska jag äta upp min knäckebrödmacka och sedan lägga mig. Och för övrigt, vad jag haaaatar tråkiga bloggar. (jag dunkar mig dock inte själv för bröstet för min är tråkig, alltså hatar jag min egen... eller?)

Paint it black

Har färgat underhåret svart. Fint blev det men måste bättra på't imorrn.

Nu blir det att göra en visit på gröna skylten för mitt och Linas intag av vätska ikväll sedan blir det att göra sig iordning för fullt. Göra sönder strumpbyxor, bloda ner sig och se allmänt ond ut. Kolsvarta ögon och rött läppstift.
Ska blir roligt.

Night of the vampire

Satan vad kul det är. Justeringslager är min nya vän. Och idag använde jag bark för att få struktur i ansiktet istället för en rostig burk. Synd bara att man övar med så crappiga bilder där färgrymden är lika med noll. Skulle göra mina tänder gula men svårt när tänderna består av en enda vit fläck i förstorat. Men men, livet är hårt för dem hårda som vi säger.

Måste man älska lönekontoret?

Jag har fel i min lön denna månad. Jag har två karensdagar. Fel! Jag har fel datum på sjukdomsperioden. Jag fick således alldeles för lite pengar för mitt eget bästa. Och kanske att det drabbar någon mer. Det blir att ringa stjärnan som fixat detta och se om det går att ordna upp denna månad. Men nudlar är gott har jag hört.

Baader Meinhof Complex

Årets film började med ett besök på nudiststrand. Ett gäng glada hippies egentligen. Väldigt starka ideal men ännu fredliga. Shahen av Iran kommer till Berlin, studenter slås ner och polisbrutaliteten är galen. Upploppet var det stora startskottet för vad som komma skall.
Gudrun Ensslin och Andreas Baader gör hemmagjorda bomber och tänker allt annat än strategiskt. Ulrike Meinhof är ännu bara en journalist med fredligare typ av vänster.
Hon blir sedan mer och mer indragen i det hela, hon lämnar sina döttrar och slutar med att hon är en av dem som är den hårda kärnan av RAF.
Bombande av polishus, rån av banker, vapenträning i Jordanien och ett evigt gömmande.
Den tyska regeringen drar åt överallt de kan och har efter mycket brutalitet gripit alla i första generationens RAF.
Medans de sitter i isoleringsceller fortsätter terrorismen i form av olika kommandoaktioner som efter vissa händelser döps efter bland annat Ulrike Meinhof; Kommando Ulrike Meinhof. Nu kapas det plan och fler oskyldiga civila dras in.

Jag kan inte berätta allt för det är komplext och mycket. En sak är klar att man fick ett ordentligt helhetsperspektiv på modern europeisk historia. Jag visste exempelvis inte att händelsen under OS i München hade samband med Baader Meinhof.
RAF lyckades dra in både palestinska, israeliska och andra arabiska terroister.

Trots att det var en så otroligt extrem vänsterrörelse var filmen opartisk. Bland annat så framställdes Andreas Baader inte som en idealist med en romantisk syn på världsordningen. Han var ett svin från början till slut. Så även att det dåvarande tyska styret visades ur olika perspektiv.
Ingen sida var mer brutal än den andra. Man fick heller inte särskilt mycket sympatier för någon. Ja, möjligtvis Gudrun för att hon var sjukt snygg.

Den här filmen blir en sån där som ska finnas i min filmsamling.

Justeringslager är det bästa sedan hjulet

Ta en rostig textur. Lite justeringslager och maska som fan. Synd bara på att bilden var i dåligt urpsrungsskick. (taskig upplösning, taskigt färgomfång)



Justeringslager och maskning.



Same here. Justeringslager med ökad mättnad i bakgrunden.

Förresten

Det här med mediebevakning och PR är intressant. Var fan tog läskiga balsamerade McCain vägen när hans ännu läskigare vice president trädde fram? Hon syns överallt men man ser knappt en skymt av McCain himself.
Är det för att ragga samma röster som Hilary Clinton eventuellt kunde fått på grund av kön? En kontring till den svarta presidentkandidaten? Känns troligt men cyniskt. It´s a dirty business this so called election.

Ikväll blir det tyska vänsterextremister och Linabesök

Ikväll ska jag äntligen gå och se Baader-Meinhof komplex. Jag ser fram mot det. Se den första generationen av RAF göra slarvsylta av det dem tyckte var dumt. De ansåg att Västtyskland var en förlängning av Tredje riket, vilket är en sanning till viss del då gamla nazister satt på diverse högre poster. Synd bara att de gjorde som alla andra extrema grupper; skadar andra.

Pacifism är lite min grej så det där med att lösa saker med våld känns onödigt.

Filmer av detta slag intresserar mig. Det kanske inte attraherar människan som räknar in Mission Impossible i sin topp-tio. Framförallt då man har ganska så lite koll på just detta.

Efter film ska jag dega med Cornelia och Mats för att invänta Linababy som dyker upp idag. Så bra så bra!

Till tonerna av Opeth säger jag godnatt.

She told me Why she told me lies Always take care of this I told her how I've always stayed Always waiting for nothing

When I get out of here When I leave you behind I'll find that the years passed us by

And I can see you Running through the fields of sorrow Yes I can, see you Running through the fields of sorrow

"Din jävla kommunistlakej"

Jag sitter här och dricker en öl. Det är gott. Det blev över sedan helgen hör och häpna. Jag tog en ur kylen, rapporterade och fick tillbaks "5,9orna?". Jag tittade på burken och såg det faktum att det inte alls var folkis. Men varför inte.
Under kvällen har jag försökt lista ut hur man bäst ska imitera den dissande gubben i Det stora blå som blir väckt av en spark i magen. Försökte med en massa F men det är någon blandning av F och mer väsande S. Inte helt lätt och inte helt nödvändigt.
En annan sak jag funderat på är också vad som är bäst att bli kallad; kapitalistlakej eller kommunistjävel eller vice versa suffix. (jag kallades båda i helgen så därav funderingen)

Jag vill inte bli anklagad för något av det. Varför? Orka en utläggning av det. Dessutom tycker Anders bara att jag är arg. Kanske jag är. Mest på mig själv för att jag röstade fel (finns dock inget rätt). Jag är fan en arg människa på diverse världslägen. Inte alltid men jag går igång lätt.

På tal om ilska. Fler borde betala saker till bra grejer. Typ Amnesty. Eller Rädda barnen. Eller åtminstone köpa något rättvisemärkt.

Grymt!

Nu har jag suttit och grottat i html-koden så jag är grön i huvudet men nu är det gråa boxar där texten går att läsa.
Jag är grym på html. Så går det när man vägrar använda mallar.

Får jag chans på dig?

En fråga som försvann när man passerat åttaårsgränsen är denna. Varför försvinna? Att fråga chans på någon är nästintill det mest effektiva som finns. Även om det i den åldern innebar att man kanske lekte på rasten för att senare framåt eftermiddagen göra slut.

Relationer var enklare i lågstadiet. Hjärtesorg var sådant de vuxna i högstadiet sysslade med. Man såg tjejer stå med sina killar i matsalen och bråka. Hon grät han suckade. Det tog slut och hennes tjejgäng försvann in på toa, hans killgäng skrattade rått. Och så var det bara på nästa.

Fråga chans har flera fördelar; du uttrycker dig klart och tydligt om dina intentioner, får således också förväntningar på dig själv, hur du ska hantera andra flirtar och du känner dig mer trygg i situationen. Dock är detta med förväntningar på en själv läskiga. Men jag kan också så se att ett visst synsätt och förhållningssätt kommer automatiskt. I alla fall för mig för jag har en begränsad känslomässig kapacitet.

Nej ett återinförande av fråga chans vore på sin plats.



I hold your hand so hard my knuckles turn white

Fucking shit windows

Min blogg ser annorlunda ut i windows, eller snarare Firefox och Chrome.

Fast jag skyller på windows för det fungerade i Firefox hemma.

Skallen försvann där i hörnet. Jag orkar fan inte fixa´t nu.

I want you to lead me...

Jag tänker envisas med svart botten tills jag kommit på nåt annat. Annars så går det att läsa alldeles ypperligt när texten är grå och det är en linjär jävel till typsnitt. Html-koden fick jag fatt på till slut.
Nu är min blogg lika mörk som dagarna börjar blir. Det är mysigt.

Kvällen har annars ägnats åt choklad från Anthon Berg. Den goda rättvisemärkta med små hårda kakaobönsbitar. Jag har gjort lasagne, fick sex stycken matlådor. Inte illa pinkat. Diskade också undan resterna från helgen, snapsglas och spaghettitallrikar.
På tal om det så är min närmaste tid fullkomligt fullbokad. Men jag gillar´t.
I övermorgon kommer Lina som nämnt, det blir sushipartaj och annat festligt. Sedan blir det några dagar i Nynäshamn av alla ställen. Ena halvan av mina vuxna gör ett besök härupp under Alla helgona och efter att dem åkt så får jag nästa besök nästan direkt. Det är någon som tycker om Sundsvall som ska vara här ett tag. Trevligt ja tack.

Jag fick dessutom helt oväntat (oönskat?) besök igår. Jag var inte upplagd för det besöket efter helgen. Inte alls faktiskt. Satt mest och skrattade ansträngt till filmens skämt jag hört tiotalet gånger.

Mitt nuvarande känsloläge är förvirrat och fascinerat. En gammal klyscha stämmer och jag har ingen jävla aning om världsläget. Den som lever får se. Jobbigt på ett bra sätt är det nu. Världen är hård för dem hårda...

Renovering pågår

Ursäkta röran och den svårlästa texten


Ouch jag har tappat bort mig i html-koden. Hallå teckensnitt?

Vadan detta om höstarna?

Nu kom det där suget att bli mörkhårig igen. Alltid alltid på höstarna. Dessutom trivs jag förbannat bra mörkhårig. Men när jag vill he bort det så är det inte lika roligt. Jag har också fått en galen längtan att ha en viss röd ton i håret. Jag såg en tjej i Uppsala ha just den färgen och det var så in i helvete snyggt. En riktigt knallig men mustig lite mörkare röd. Undrar om man skulle våga göra nåt sånt? Hm... livets stora frågor.

Andra stora frågor som avverkats idag är rennäringen, mänskliga rättigheter ur genusperspektiv och annat matnyttigt. Det jag dock funderar mest på just nu är håret. Vilken jävla människa man är.

Ingles por favor?

Jag funderar på att skriva på engelska här i bloggen. Bara för att öva. Funderar dock ett tag till huruvida jag vill lägga ut mina grammatiska tillkortakommanden offentligt.

I am thinking of writing in English here in the blog. Just for practice. However, I wonder if I want to show my grammatical shortcomings to the public.

Rubrik: valfri Katatonialåt

Helgen är snart slut och ångesten är påtaglig inför en ny arbetsvecka. Förra veckan innebar diverse äventyr, allt från praktfylla till att faktiskt öga mot öga kritisera den som faktiskt håller trådarna i min anställning. Tur att jag inte var ensam.
Helgen kom, något försenad på grund av SJ. Helgen gick och SJ tog tillbaka det som gärna hade fått stanna. Helgen var alldeles strålande med andra ord. Fulwhiskyshottar, folkis, sconesfrulle, chailatte och att få beskåda övervintrade hm.. pudelrockare? Såg ut som några starka överlevare från typ Rat eller Hanoi Rocks. Alldeles för gamla, alldeles för tajta jeans, allldeles för tuperat blonderat hår och det där med att skriva Lucifer på tröjan, är inte det lite nattståndet eller privilegierat 14-åringar? Vi hade fruktansvärt roligt åt det. Jag kan verkligen inte med ord göra dessa två karlar rättvisa.
Vi tittade också på film och åt pizza med "fritt hemkört".

På onsdag vid halv tolv kommer Lina och det ska bli galet härligt. Jag anar visst alkoholintag, vad vet jag inte eftersom vin har på sätt och vis slutat vara min grej. Jag blir sämre av det dagen efter än av öl.

Kvällens låt In Flames och Lisa Miskovsky- Dead End:

Hata SJ

Hata Sj, hata signalfel. En försening på den ökända sträckan Eskilstuna-Sthlm resulterar i minst två timmar fördröjning. Fan.
Jag kan väl vara glad att jag slipper sitta på tåghelvetet, men ändå!

Saknad

Fick en låt med Armstrong. Det har gott sju år men jag får fortfarande den där känslan i kroppen. Speciellt då jag den senaste tiden saknat morfar väldigt mycket. Jag tycker inte om att han i den där drömmen med vardagsrumsbord i teak sa adjö till mig. Kan du inte besöka mina drömmar igen morfar?

En hårdrockare och en punkare på äventyr

Igår var jag på äventyr. Med Cornelia. Vi for runt halva stan igår efter konserten. Vi såg skabbkrog, ölkrog och hotell Knaust från insidan, en svit. Vi blev bjudna på champagne i magnumflarra och vi stod i Knausts lobby och åt tacotallriken från Bishops. Jag höll Cornelia sällskap på Knausts trappa med röd matta när hon rökte. Vi var så jävla classy. Vi personifierade hela det uttrycket. Stockholmarna som bjussa på champagne, mat och Fernet försökte imponera på oss med diverse flashiga saker. Det gick sådär eftersom vi inte blev ett dugg impade. Vi bara tittade på varann klentroget men drack med glatt humör upp champagne och nyttjade flitigt svitens toa, mest för att snacka skit.

Vi sammanstrålade sedan med Jimmy och tillhörande granne. Jag drack upp Jimmys öl.
Sedan for vi på Max med hjälp av att rida på karlarnas ryggar. Jag höll på att slå mig igen. Jag for ner i backen och höll på att slå i huvudet men insåg någonstans på vägen vartåt det barkade så jag skyddade mig. Jag gick helskinnad ur fallet sånär som på ett blåmärke på armbågen.

jag tror fanimej inte att jag skrattat så mycket på länge.

Idag mår jag som jag förtjänar. Det går så när eleverna är på APU. Och när man inte har någon som helst karaktär.

Titta hotell Knaust så förstår ni klassen på hotellet och sedan klassen på mig

Detaljer

Jag ska klä ut mig på Halloween-festen på jobbet. Idag fick jag saker från Buttericks. Ena detaljen ser jag helt fläng ut i. Jag har så litet huvud att denna ser enorm ut.
Hm.. suck!

Några minuter senare; jag fixade med lite hårspännen så nu kommer min outfit vara helt outstanding, ja typ. Ska bli sjukt roligt att få spöka ut sig. Ska få tag på bra blod också. Mohahaha.

Snart är det konsert!

Konserter konserter

Öronpropparna är packade och jag ser fram mot kvällens gratiskonsert. Levande musik är alltid roligt.
För övrigt fortsätter misären och läget börjar likna finanskrisen fast utan de senaste dagarnas uppgång. Det går ner ner ner istället. Jag funderar på när de lite högre upp ska förstå läget och försöka få upp skutan igen. De flesta mår allmänt kasst av läget.
Ett annat läge som suger är att jag inte känner mig ett dugg förkyld men har haft det obehagligt i bihålorna i flera veckor nu. Ont i huvudet på bihålevis. När jag böjer bak huvudet bultar det i dem och upp i pannan. Otrevligt.

Imorgon blir det ingen tysk film om terrorister, fel datum. Den har Sverigepremiär på Draken på fredag så det blir att se den nästa vecka. Fredag är jag upptagen på annat håll och tänker då inte sitta och uggla i en biosalong.

Nu blir det att läsa i min Game design workshop och fixa oxh trixa på vår webbradio där jag är dj för dagen.

Här blir det nybakat, nybakat blir det här

Ska baka scones nu. Varifrån denna sjuka impuls kom ifrån vet jag inte men gott blir det och så har vi lyxfrullebröd till helgen. Bra ja.

Och nu några tio minutrar senare står dem som i ugnen och jag inser hur bra det blir. Hur kul är det att endast bjussa på lingongrova och leverpastej? Nej bättre upp. Nu blir det färska scones, jag fryser dem ju såklart med en gång så de är som färska på lördagmorgon.

Impulsen kom under ett avsnitt av vänner. Finns ingen koppling alls. Bara ett lite uns överskottsenergi och ett litet sötsug.

För övrigt, är dte någon som har en gammal fåtölj över av modell öronlapp eller liknande? Vill ha en mysig läsfåtölj som är lite mofflig och som man kan he upp fötterna i utan att balansera.

Det var tider det

Min skinnrock i oäkta skinn sveper fram, kängornas skruvar har blottats och klapprar mot marken och mitt svarta hår som behöver en omgång färg till. Utväxt på blont hår är ohett.

Förutom diverse känslomässiga bryderier om livet och döden så var det ovan mina största bekymmer. Nya kängor, ny hårfärg, ny jacka eller Paradise Lost´s senaste alster. Det var på sitt sätt rätt skönt att befinna sig mitt i den där världen. Just då. Det jag hade att jämföra med var grundskolan. Då jag egentligen gick genom den och var alieniserad. Jag tyckte inte jag passade in och det var ingen som hade någon särskild önskan att jag skulle det heller. Jag misstyckte inte då heller. Bara först när gymnasiet kom och jag kände mig hemma och helt plötsligt tillhörde en grupp som inte fanns på högstadiet.

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag kom att tänka på det när jag såg en elev från Teoretiska. Hon såg ut som jag gjorde då och jag fick någon cocktail av känslor i kroppen.

Jag älskar att se eleverna som sticker ut, som har något nörderi för sig och som tycker att svart hår är det finaste man kan ha och att ju skummare musiken är desto bättte. Jag tror det är nyttigt. I alla fall om man har något särskilt att bearbeta.
Och det hela yttre är ett slags statement om graden av nördighet också.

Så är det med alla människor. Elever, kollegor, kompisar och gamla ex. Jag kan inte komma på någon av mina föregående pojkvänner som inte varit nörd på något. Kanske inte nödvändigtvis samma som jag men ändå. Jag kanske tycker aktier är det torraste som finns på denna jord tillsammans med frimärkssamling men so what. Låt människan syssla med det då. Men jag tycker det är astråkigt och inget jag direkt faller som en fura för.

Jag har mitt nörderi vad gäller musik som går i moll och att med hjärtat i halsgropen fara nerför en backe full med snö.
Fast numera behöver jag inte klä mig som jag gjorde då. Även om jag saknar mina Underground något hemskt.

Poängen tappade jag för länge sedan bort.

Orka

Okej jag orkar inte komma med någon jävla utläggning. Men sur är jag likt förbannat.

Om någon bara kan slå denne i huvudet, slå en annan i huvudet för smaklösa jävla skämt och slå ytterligare en för att den bara är.

Sen vill jag pussa på några stycken som bara är underbara och som kan stava till genus, skickar fina saker eller bara är. Inget politiskt, bara kärlek. Jag har tre kommande veckor fyllda av kärlek och besök. Fuck machosvin säger vi då.

Nu ska jag äta mackor med stekt ägg, dricka te och titta på tv.

I'll be your ether you'll breathe me in.

Jenus, Gennus, Genus.. eller hur stavas det?

Inget gör mig så uppenbart förbannad som ignorans och tydlig könsdiskriminering. Nu råkar jag ut för det mest jämt, inga stora grejer men små saker som läggs på varandra.
Jag har lust att säga allehanda sarkasmer och skrika ut min existens. Jag kan också bära skräp, tunga saker och hantera teknik. Jag vill inte höra på morgonen att när någon kommer upp i tornet säger "Tjenare grabbar" när det faktiskt sitter kvinnfolk här. Ägnar mig inte ens en blick.

"Du kan hålla upp hissdörren, det är ett perfekt jobb för dig". Hur jävla inkapabel till fysiskt arbete kan en människa utgå från att man är?

Jag anser att man inte ska utgå från att vissa människor klarar eller inte klarar vissa saker på grund av diverse schabloner. Men alla står vi tydligen inte på samma sida.

Genusvetenskap tack. Och var inte så jävla heteronormativ heller nu när jag ändå är igång. Snart kommer en mer utförlig, politisk genomgång men orkar inte nu. Den som inte orkar med en förbannad feminist behöver inte läsa.

Veckans plan

Jag älskar Sundsvall. Inget snack om saken. Denna vecka kommer innehålla:
- Gratiskonsert på Pipeline med Stonewall noise orchestra.
- Bio på Draken (bio med alternativa filmer)och se filmen Der Baader Meinhof Komplex torsdagkväll.
- Leka med nya macar.
- Leka med våra nya interaktiva whiteboards.
- Invänta en helg som säkerligen blir super.

Bra musik, film och sällskap. Perfekt. En arbetsvecka därimellan får väl bara höra till.

Schnööö

I helgen fick jag känna på snö. Det var en nästintill religiös upplevelse såhär efter en stundtals för varm sommar där skidsuget stått som spön i backen.
I egentlig mening så låg det lite snö kvar sedan förra veckans snöfall. Inget nytt. Det var barmark även på kalfjället och regnet smattrade mot taket lördagmorgon kring sjusnåret. Det hade kunnat vara ett deprimerande uppvaknande men alla morgnar i fjällen har sin charm. Utom de utan, det vill säga då man är bakis och livslusten försvann med sista jägern eller dylikt.

Denna helg slapp jag allt vad baksmälla hette. Jag tog ju ändå det priset i onsdag. Det var skönt att inte svepa i sig hejdlösa mängder sprit när förståndet flytt sin kos. Och ännu skönare att inte vakna som en odöd imorse.

Istället för finsk spritfest ägnades helgen åt målning, nyttig morgonpromenad, raggmunksfrossa och bastu. Jag stod för stekning av raggmunk. Jag har aldrig stekt så mycket raggmunk i hela mitt liv. Jag upptäckte en dold talang dock, jag kommer klara mig utmärkt med cirka sju ungar på halsen för den där stekningen gick inte av för hackor. Vilken simultanförmåga!

Jag har även åtgärdat bokhylleproblematiken som jaga ldrig nämnt men som varit helt klart störande. Böcker till höger och vänster. Nu åtgärdade jag detta med en ny sektion Expedit. Jag svor och spottade. Dagens lärdom om än kortvarig blir att jag nästa gång måste äta något innan jag åtar mig sådana äventyr.

Nu står en ny vecka för dörren och den kommer snigla fram. På fredag får jag finbesök.

Helgens citat blir ett jag inte nämner. Det var så fint och sött. Det handlar om snö och saknad.

Jag äger dig!

Köp Island här!

Det finns nog en liten maktfullkomlig figur i oss alla. Tänk att säga till någon på gatan "Jag äger dig!". Mohahaha.

Eller inte kanske.

Jag, kärleken och berusningsmedel

De två sistnämnda icke i samma andemening. Eller egentligen, den senaste tidens relation med alkoholen är inte så lätt att bortförklara på annat vis. Det är kärlek men bara då och då, vi har ett av och på-förhållande om man säger så. Nog om det.
Det har varit mycket festande, mycket öl och mycket musik. Men framförallt är hela mitt liv en känslomässig berg och dalbana. I måndags kände jag en embarmlig ensamhet och tomhet. Trots morgonsms med formuleringen "Godmorgon prinsessan! Puss". Nu känner jag mig helt uppfylld av kärlek. Från vad vet jag inte. Troligtvis på grund av sändaren av morgonsms. Det är värmande att någon bara sådär kommer att tänka på en spontant. Dock vet jag att just det där är en fysisk, eller snarare geografisk, omöjlighet. Jag har fått min beskärda del av vissa saker.

Sen har vi också den där som man träffar ibland men han är en upptagen människa med ganska lite intresse att ha något, som jag men än mer bestämd i frågan. Ytterligare har vi en som är kär i mig helt tydligt men som för mig är helt ointressant. Varför? Vet inte riktigt, karln ser bra ut men när någon säger att den inte läser, något whatsoever, blir jag avvaktande. Inte för att hålla mig med kultursnobberier men det är i mina ögon inte attraktivt.
Det är enkelt att falla dit för att någon visar sin uppskattning men jag har lärt mig något av det förflutna. Det är inte särskilt hållbart och bra för välbefinnandet att gå in med den inställningen.

Så vad händer? Ja, dagen har gått trots min kraftigt alternativa hälsa idag. I helgen blir det stugan, nästa vecka jobb och installation av macar, torsdagkväll får jag besök, ytterligare en arbetsvecka, Lina kommer och sedan är det Halloweenfest på jobbet där jag ska ikläda mig rollen som världens mest brutala... hemligt är det ju ja.

Ibland så...

"[...] and you are free to bring your good looking friend."

Denna där good looking friend är jag. Jag garvade gott men blev smickrad som fan.

Man vill inte låta självgod. Såklart. Jag lider ingen brist på komplimanger och dylikt. Pudelns kärna är vad dessa komplimanger gör åt en. Trots att man i bästa fall kan höra positiva saker om sig själv varje dag kan man känna sig ensam. Problemet är väl snarare att man vill känna att någon ser en helt? Eller vad är egentligen grejen? Komplimanger är flyktiga. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag menar.
Komplimanger bygger ingen självkänsla, bara självförtroende.

Kvällens låt på repeat: Trigger- In Flames
[...] I am running from something that I don't know
I am searching for something, which way to go?
I am trying to separate what's real
I'm running in a wheel

Is it dark or is it bright?
What's the latest on the screen?
Please tell me my name
I haven't checked it today

From green to red our days pass by
Waiting for a sign to tell us why
Are we dancing all alone?

...

Fuck

Ikväll har jag en sådan där kväll. En sådan där kväll då jag inte är så kaxig och jag måste krypa till korset och säga att det inte är så galet roligt att vara ensam alltid.

Jag är en ambivalent jävel som har lite koll på vad jag vill. Med det menar jag vad jag vill ha ifråga om det där med mänskliga relationer. Jag kommer aldrig fram till något vettigt. När jag har det ena vill jag ha det andra och vice versa. Inte någon annan men något annat. Frihet i en relation, när jag har friheten vill jag inte ha den. I alla fall inte till fullo. Jag måste fortfarande få ha mina helger i stugan och mina kvällar då jag väljer ensamheten. Kanske det går över också, jag vet ju att man inte kan både ha kakan och äta den.

Jag låter kvällen passera medan jag lyssnar på musik, har halvt existensiell ångest och dumsurfar. Trots många kvällar av sysslolöshet är jag trots allt ändå en värdelös surfare. Jag hittar aldrig eller i alla fall sällan nya sidor som är till någon nytta.

Idag har jag för övrigt gjort nytta av mitt gymkort; jag lånade ut det till Cornelia, Mats dotter. Perfekt! Jag åt dessutom lunch med en tjej som var och föreläste hos oss, hon är från Gävle men vi är fjällgrannar. Hon hade stuga på Minkvägen i Sångbäcken. Vi på Ripvägen.

Jag saknar. Bara.

Jag gjorde av med massa tusenlappar. Lycklig som ett barn med nya skidor, hjälm, googles, ryggskydd, soft shell, mössa.

Hur fel kan det bli?

Fick frikort på landstinget hem i brevlådan idag. Förstår ni då vad illa?
Bruten fot, cellförändringar och hjärnskakning har orsakat detta. Men hur fel kan stavning bli?
Tanten på patientkontoret sitter med mina exakta uppgifter och lyckas ändå stava fel på allt som kan stavas fel i mitt namn. Fantastiskt.

Nya close-up kom idag. Den luktar mycket och jag blev snurrig. Mina sinnen verkar uppskruvade på max men inte på Heroes-vis.
Där har de stavat rätt men mitt hopp om att få provsmaka nya Katatonia sjönk snabbt. Det var bara Peaceville records som skickade ut en allmän platta om deras signade band och därav en Katatonia. Och det var en gammal låt.

Just denna dag hade jag hoppats mer på Åka skidor än Close up men men. Den är fin den med.

Hela den här sörjan har gjort att jag kommit till en enda slutsats:

Gå aldrig mer till Aveny. Och det inte enbart på grund av hockeyhjälmsbehovet.