Tunga grejor

Idag ska vi prata sorg, skuldkänslor och dödsångest. Lättsamma ämnen en solig fredag.

Alla människor drabbas av sorg, all sorg är berättigad. Det är den som upplever den som har rätten att bestämma vad man sörjer över. Man kan alltid tala om perspektiv men sörjer man så sörjer man. Det är tiden efter den akuta sorgen som man kan ha perspektiv på. Ställa sig frågan "ska jag sörja x hela mitt liv, hade x velat det?". Exempelvis. Jag sörjer inte längre de mina som försvunnit på samma sätt som då, men jag tänker oerhört ofta på dem. Ibland med stor saknad.

Jag är urusel på att sörja i det omedelbara läget när sorgen knackar på men expert på att få det som en käftsmäll flera år efter. Inte särskilt gångbar metod. I detta har jag märkt i efterhand att jag helt förlorar mig själv och kan därmed styras lätt av andra. Detta är oerhört frustrerande men då ser man liksom ingen mening. Man strävar efter perspektiv och jävlar anamma men det blir mest en fasad.

Nu när den försenade sorgen är över och man återgått till normalperspektiv har jag istället fått dödsångest. Döden har aldrig skrämt mig, dock att närstående ska dö, men min egen död har varit en naturlig del. Nu med familj känner jag the real shit dödsångest. Jag har inte tid att dö, jag ska vara mamma och någons käresta. Jag vill se vart livet för oss, det finns inte tid att dö.

Det är då det blir skrämmande när man konfronteras med döden. Hur snabbt den kan finnas där och utplåna det man trodde skulle finnas. Allt blir oerhört sårbart och skört.

Med det i tanken kommer skuldkänslorna. Att man ägnar tid åt att inte visa kärlek, inte visa omtanke eller inte vara lyhörd. Att inte ha perspektiv. Att inte orka ringa den där någon för man själv haft en taskig dag. Eller att man inte fått säga att man älskar någon. Skuldkänslorna är oundvikliga och de kan äta upp dig om man inte ser upp.

Man bör inte få skuldkänslor, man kan inte alltid förutse värsta scenario. Men man kan visa kärlek, omtanke och lyhördhet lite oftare. Inte rusa på. Då kanske skuldkänslorna blir lite mindre och både du och den du bryr dig om mår kanske lite bättre.

Öppet brev till girigheten

Hej girigheten!

Jag heter Sanna och jag har märkt att du den närmaste tiden visat ditt ansikte lite väl många gånger.

Jag önskar jag kunde säga att det är trevligt att se dig men så är det icke. Din närvaro får det att krypa i kroppen på mig. Ditt sätt att nästla dig in högt som lågt.

Vi kan börja i den stora världen. Där du i allians med de stora företagen, exempelvis oljebolag, som förstör djur, natur och människoliv. Allt till förmån för pengar. Ditt samvete är sedan länge borta. Folkmord, glaciärsmältning och utrotning är inget du ens tagit notis om. Pengarna, ja pengarna är det som styr.

Nästa steg är till lilla Sverige. Där har du en tradition att sätta klorna i våra politiker. Låtsas att de har lässvårigheter med regler och lagar. Du är inte intresserad av att folket ska ha förtroende för våra politiker, ty ditt vinstintresse är större. På samma sätt har du demoniserat Victor Muller, han har så blygsamt tagit ut minst 18 miljoner i lön från SAAB. Samtidigt för den lilla människan på golvet, ingen lön. Ingen lön att betala de höga räntorna till bankerna, betala soppan till bilen eller köpa hutlöst dyr mat  till familjen.

Till sist kommer vi till min omedelbara närhet. En människa som kämpat hela livet, betalat skatt och vårdat andra. Har fått en oansenlig mängd pengar i jämförelse med förmögenheter men stora summor för denne. Ålderdomen sätter in och vardagen kräver att någon hjälper. Denna någon ger tillsynes sin hjälpande hand och så även sällskap. Men i själva verket beslutar denna att ge sig själv lön för detta för någon annans pengar. Den slant den äldre till sist äntligen fått av hårt slit och sorg, ja den tar någon och bränner. Snabbt och okontrollerat.

Jag gillar inte dig girigheten, jag vill inte se dig här. Du förpestar världen med din krokiga långa fingrar.

MVH
Sanna

Helgen:

Den gångna helgen kan sammanfattas med ett ord; familjemys. Vi har myst sönder denna helg. Det har varit god mat, babysim, lite shopping, lite fika och trädgårdsfix. En mysig karl och en mysig unge (trots att jag anar en utvecklingsfas hos sistnämnda med separationsångest som symtom.).

Igår kväll hade jag och karl youtubecontest för att nämna en aktivitet i mer detaljerad form. Jag valde självmant att gå ner mig i powerballadträsket. Jag startade starkt med Total eclipse of the heart. Dock sjangserade det ganska raskt. Med Scorpions Wind of change gav jag upp temat. Ty skammen blev för stor.

Vår youtubecontest var dock ingen långdragen sådan, vid elva var det mörkt och tyst i vår boning. Småbarnsföräldrar kallas det visst.

Nu börjar en ny vecka imorgon och jag kommer nog sakna den här helgen. Det blev en av de mysigaste helgerna på länge. Lilla familjen i Förnätra goes happy happy.

Nu ska vi gå bananas och klippa bort alla prislappar på dagens inhandlade tingestar. Härligt!

Bilden ovan illustrerar helgens tema alldeles utmärkt. Far och dotter tittar på Babblarna i ljusens och brasans sken. Dotter ligger myset till ära nakenfis på fårskinnsfällen. Sambo nöjer sig med mysbyxa. 

Tabu tabu tabu

Sedan jag blev gravid har jag nog aldrig stött på så många tabun som har att göra med graviditet, amning och föräldraskap.

Du ska vara så mycket, tycka om allt så mycket och mysa så mycket. Bryter du mot dessa är det nära för omgivningen att påpeka det eller åtminstone rynka lite på näsan. Du ska som första regel nästan aldrig sätta dig själv främst. Denna grej är i mångt och mycket självklar då det handlar om ett barns överlevnad. Men ibland blir det för mastigt och då behöver man sin omgivning där som istället för att rynka på näsan kanske ger en hjälpande hand. Eller kanske en tröstande axel.

Jag ammade så jag har mitt på det torra vad gäller det tabut. Däremot är det tabu att erkänna att man kanske inte alltid gillar sin mammaledighet. Jag tycker inte alltid om det. Jag känner mig instängd och trängd. Vill ibland bara springa ut ur huset och hoppas att någon tar sig an Astrid en stund. Självfallet gör jag det inte men känslan finns där vissa dagar. Allt känns skit. Även det som är bra blir skit för allting solkas ner av ens trötthet och instängdhet.

Sådana dagar då ifrågasätter jag allt, saknar min mamma alldeles smärtsamt mycket och Astrids minsta gnäll blir mig övermäktigt. Då är det ingen skillnad på skit och pannkaka.

(För den som nu rynkar på näsan, detta har inget att göra med att jag inte älskar min dotter, min sambo eller mitt liv. Det har bara att göra med den energibrist moderskapet ger.)

Vet du vad du har? Taskig tajming!

Två månader innan A föddes fick jag jordens boost av självförtroende. Mina kunskaper värderades högt och jag satte näsan lite högre i vädret. Dock kunde jag inte. Jag skulle föda barn och ikläda mig mammarollen. Här fanns ingen tid för jobb.

I fredags blev jag uppringd av ett lokalt medieföretag, de ville träffa mig angående en tjänst jag inte sökt. Det är visserligen andra som sökt så tjänsten är inte min, men ändå. Hur coolt är inte det? Svincoolt. Men då har vi det där igen. Astrid är bara ett halvår. Inte en chans i världen att det bli förskolan ännu. M har ett jobb som säljare mot byggföretag där kundkontakt är a och o. Han har begränsad möjlighet att ta pappaledigt under lång tid. Kunderna kan snabbt rusa till någon annan.

Jag sitter därmed i en klassisk kvinnofälla. Jag får allt vara hemma med Astrid och kan knappt försöka försöka få jobbet. Loppet är inte kört ännu men det känns svårt. Finns det ingen hyfsad lösning kommer det inte funka. Hur man än vrider på det måste någon göra avkall på sin "karriär". Egentligen fel ord för jag vill bara ha ett jobb. Dock finns det grader av detta, denna tjänst är liksom drömscenariot. I den övre delen på skalan "vill bara ha ett jobb".

Det är även svårt känslomässigt mot Astrid, får separationsångest bara jag tänker på det. Rent principiellt har jag satt någon slags lägre gräns för när Astrid bör gå i förskola och det är ungefär ett år dit.

Taskig tajming kan man säga.

Mamma är min expertis

På 6 månader har man fått expertkunskaper om saker man aldrig visste att man skulle få:

- Blöjor. I blöjdjungeln blir man inte klok men däremot lär man sig varför man tycker blöjor är bra. Vi använder exempelvis bara Libero. Testade Pampers nu men tycker exempelvis det luktar mer om kissblöja än dito med Libero. Bara en sådan sak visste jag inte att jag skulle fundera över.
- Jag vet vad skrik betyder. Jag hör nyanser i skriken. Det känns jävligt häftigt. Det är inte bara ett stressande ljud. Barnet vill något, det är mer stressande än skriket om man inte kan åtgärda det hyfsat omgående.
- Jag har fått världens bajskompetens. Jag har stått och granskat bajsblöjor ingående då A haft lite tjorvigt i kistan.
- Hur bebiskläder ska vara konstruerade för bästa funktion och tidseffektivitet vid av- och påklädning. Förut trodde jag man kunde köpa det mesta, men inte då. En del kläder är för styva, för kort i grenen på bodysar, har för tätt mellan knapparna eller har knapparna på fel ställe.

Listan skulle kunna bli lång och varje vecka får man en aha-upplevelse på vad man kan. Det är fascinerande med barn.

Ilsk

Jag är lite arg av mig när det kommer till en del politiska frågor. Det som händer nu i den svenska politiken är ett skolexempel på vilken makt media har. Media kan tillsätta och avsätta politiker, de kan tala om för oss väljare vad man bör rösta på och de översätter till oss stackars satar så vi förstår vad de upphöjda politiker menar och säger.

Juholts bidragsfusk är jävligt många Toblerone men ändock kommer han sitta kvar. Mona fick betala sina Toblerone i närapå två decennium. Jag hoppas att Juholt får känna på detta också, jag vill inte att han ska åka på den manliga räkmackan. Att man på det viset förlåter och glömmer snabbare bara för att han är man.

Det har, trots omfattningen av fusket, blivit ett ohemult drev kring Håkan. Jag kommer även att tänka på Ola Lindholm. Media är grymma bödlar som är häxjaktens gelikar reinkarnerade.

Media sitter i knät på borgerligheten. Det finns säkert många lik i garderoberna på Allians-sidan men de får jobba ostört. Hur kan man annars låta bli att granska vår utrikesminister? Om Juholt har en och annan risig reseräkning på vår bekostnad har Bildt desto mer att stå till svars för. Hans tveksamma affärer i Lundin Oil är det tyst om. Vad är folkmord mot en bidragsfuskande sosse? Det hyssjande kring detta är de två fängslade journalisterna ett än så länge levande bevis på. Bildt vill inte ta i dessa med tång och då gör inte UD det heller. Men han är duktig på att twittra den där Calle.

Media sitter i knät på Alliansen och Alliansen sitter i knät på marknaden. Och Sverige är en fungerande demokrati sa vi?

Dag 16 – Din syn på mainstream musik

Den här utmaning lider av någon slags borderlinestörning. Ena dagen behandlar vi något så djupt som vår religiösa övertygelse eller förnekelse. Och idag... ja det rubriken antyder.

Vi kan först försöka bena ut vad som är mainstream. För mig är det musik som är produkter och inte gjorde med hjärtat. Det är musik som idag är exempelvis Britney Spears, en röst som fullständig autotunas sönder. Hon är bara produkten men det skulle kunna vara vem som helst. Hon mimar på scen och gör några tafatta dansmoves. Men med det inte sagt att en del av hennes låtar faktiskt låter helt okej. Men personligt och med hjärta? Nej, tveksamt.

Jag tycker viss musik som är strömlinjeformad är bra. Det är dock ej hållbar musik, hållbar musik för mig är musik som tål massiv upprepning och man tar åt sig av musiken varje gång. Mainstream spelas sönder till slamsor på radion och dör oerhört snabbt, men se, det kommer alltid en ersättare. Alla går dock samma öde tillmötes. Ingen musik idag som skapas som i en industri blir odödliga.

Det är tveksam om något överhuvudtaget blir odödligt idag då urvalet är enormt. Det som inte går radiodöden tillmötes kommer å andra sidan inte fram i den utsträckningen för att nå den status som exempelvis Beatles, Presley eller Madonna har. Vi kommer inte få någon ny superstjärna som håller decennium in, decennium ut.

Det må låta lite tantromantiskt "det var minsann bättre förr", just i stjärnstatusfrågan kan detta stämma. Men glöm inte... allt har sin tid.

Dag 15 – Dina favoritbloggar

Jag läser sammanlagt fem bloggar. Tre av dessa fullkomligt slentrianmässigt då jag finner dessa ganska tråkiga. Varje gång jag går in där hyser jag någon slags förhoppning att det hänt något snaskigt. Denna förhoppning förbyts nästan alltid i besvikelse. Fan!

Men det är två bloggar jag följer med glädje. De är skrivna på ett sätt som tilltalar mig och det är inga mammabloggar i den där gulliga shabby chic-bemärkelsen där det ska bakas, fotas ljuslyktor och väggorden Carpe diem pryder väggarna. Nejnej.


(Ta inte illa upp den som tar åt sig, alla får ha sina bloggar på sitt vis även om inte allt tilltalar just mig.)



Lepoop är bloggen där det i många aspekter liknar mitt eget liv. Det är identitets- och karriärskriser, det är det där med att vara ofrivillig hundägare, att plötsligt bli med hus och så the bebis. Den innehåller också nagellack i mängder, detta är väl en passion jag inte delar. Ack, jag målar mina naglar en gång om året. Max.
Sedan är hennes header skönast i bloggosfären- en mustasch på kidet. Obetalbart.

Constant crush: Denna blogg har jag följt sedan hon var flata och dejtade fruntimmer. Nu lever hon med en M och har en hund som heter Sigge. Har man följt bloggen länge förstår man hur enorma dessa steg är. Jag har inte den blekaste aning vem människan är men en intressant och rolig blogg är det. Även otroligt sparsmakat med bilder. Detta gillas.

Dag 14 – Ditt tidigaste minne

Detta är en klurig rackare då jag förstått att man som barn kan konstruera minnen utifrån vad föräldrarna berättar när man är liten. Detta gör att jag försöker att envist komma på om mitt tidigaste minne är ett äkta eller en efterkonstruktion.

Jag har två minnen från när jag är ca 6-7 år gammal. Bägge är efter mammas och pappas skilsmässa. Har så oerhört dåligt med minnen före detta. Om jag ens har något alls. Jag kommer inte ens ihåg när pappa flyttade från oss eller tiden innan detta. Det har fått mig att undra, kommer jag verkligen inte ihåg något eller är det så att jag lagt det längst, längst bak i arkivet med vilje en gång i tiden?

Mitt första minne är när mamma träffat Anders och vi träffar honom första gången. Jag och brorsan sitter i baksätet på mammas vita Golf-cab, det är mörkt och vi är ute och åker. Mamma stannar på stan och möter upp Anders och lämnar hans plånbok. Jag har för mig att mamma frågade något sedan om Anders fick bo hos oss, vet dock inte om det är i och med denna träff eller vid ett senare tillfälle. Självfallet fick han bo hos oss och det gör han fortfarande. Men nu är Anders ingen hundvalp vi tagit hand om så den formuleringen låter lite tokig, han bor inte med oss utan vi bodde sedermera med honom och mamma.

Andra minnet är från när pappa bodde i Malmö, han bodde i något stort tegelhus med en gammal lekpark på innergården. Där lekte jag och brorsan och brorsan fick en sticka i foten från den dåligt underhållna rutschkanan. Det var en sådan där som ser ut som bara ett tak. Stegpinnar på ena sidan och kanan på andra sidan. Från samma tidpunkt kommer jag även ihåg att vi var i en stor park och pappa varnade oss för allt bajs från kanadagäss. I barndomsminnet ser jag hur det i det närmaste täckte hela gräsmattan. Denna del kan dock vara en förvrängning från ett barn.

Jag bröt lite mot reglerna nu då det i rubriken stod minne i singular, men jag kan inte placera någon ålder på minnena så därför blev det två.

Dag 13 – Någonstans du vill flytta eller besöka

Jag har aldrig haft något sug efter att backpacka i Sydostasien eller tågluffa. Jag har däremot haft en stark vilja att flytta från den ort jag växt upp. Jag bor därför just på det ställe jag ville flytta till.

Jag är en hemmakär krake som sällan längtar bort men ett resmål står högt på min lista. Jag vill åka till Japan. Ett land som är helt uppåt väggarna på allt. Något som inte liknar Sverige på en fläck. De jagar visserligen val och delfin, har svårtolkade regler som har med heder och artighet att göra och det är både uråldrigt och superhajpat. Samurajkodex möter mangabrudar.

Jag vill uppleva körsbärsträdens blomning, se Fuji torna upp sig i superstaden Tokyo och säga Arigato gozaimasu när jag beställt en ramen. Någon gång ska jag komma till detta knasland.

Dag 12 – Lista upp hela din dag

Nu ska jag briljera med lite framförhållning, dock är dagen ännu i sin linda och kan bjuda på många distraktionsmoment. Därför kan de ogjorda sakerna gå upp i rök.

Dagen har hittills inneburit:
- Vaknade 6.30 av liten som ville ha mat.
- Hämtade unge, gav mat, somnade om.
- Vaknade igen 8.30.
- Myste i sängen med liten och stor.
- Gick upp och röjde runt lite.

Det som nu är ogjort men på plan:
- Fika med svärföräldrar som är på väg hit. (Den godaste och trevligaste sysslan idag)
- Åka till Djurmagasinet och köpa ett tikskydd. (Favoriten, äntligen! No more äckliga blodfläckar)
- Lägga ut de gamla vinterhjulen och en snöslunga på blocket. Kommer tydligen vara brist på snöslungor, då kan vi ta i i överkant i pris alltså.
- Ta in utemöblerna, har en svag aning om att säsongen är slut.

Mellan dessa aktiviteter ska man utfodra sig själv, karln och krabaten. Den sistnämnda ska sova lite och jag pilla mig i naveln.