Idag ska vi prata sorg, skuldkänslor och dödsångest. Lättsamma ämnen en solig fredag.
Alla människor drabbas av sorg, all sorg är berättigad. Det är den som upplever den som har rätten att bestämma vad man sörjer över. Man kan alltid tala om perspektiv men sörjer man så sörjer man. Det är tiden efter den akuta sorgen som man kan ha perspektiv på. Ställa sig frågan "ska jag sörja x hela mitt liv, hade x velat det?". Exempelvis. Jag sörjer inte längre de mina som försvunnit på samma sätt som då, men jag tänker oerhört ofta på dem. Ibland med stor saknad.
Jag är urusel på att sörja i det omedelbara läget när sorgen knackar på men expert på att få det som en käftsmäll flera år efter. Inte särskilt gångbar metod. I detta har jag märkt i efterhand att jag helt förlorar mig själv och kan därmed styras lätt av andra. Detta är oerhört frustrerande men då ser man liksom ingen mening. Man strävar efter perspektiv och jävlar anamma men det blir mest en fasad.
Nu när den försenade sorgen är över och man återgått till normalperspektiv har jag istället fått dödsångest. Döden har aldrig skrämt mig, dock att närstående ska dö, men min egen död har varit en naturlig del. Nu med familj känner jag the real shit dödsångest. Jag har inte tid att dö, jag ska vara mamma och någons käresta. Jag vill se vart livet för oss, det finns inte tid att dö.
Det är då det blir skrämmande när man konfronteras med döden. Hur snabbt den kan finnas där och utplåna det man trodde skulle finnas. Allt blir oerhört sårbart och skört.
Med det i tanken kommer skuldkänslorna. Att man ägnar tid åt att inte visa kärlek, inte visa omtanke eller inte vara lyhörd. Att inte ha perspektiv. Att inte orka ringa den där någon för man själv haft en taskig dag. Eller att man inte fått säga att man älskar någon. Skuldkänslorna är oundvikliga och de kan äta upp dig om man inte ser upp.
Man bör inte få skuldkänslor, man kan inte alltid förutse värsta scenario. Men man kan visa kärlek, omtanke och lyhördhet lite oftare. Inte rusa på. Då kanske skuldkänslorna blir lite mindre och både du och den du bryr dig om mår kanske lite bättre.
