Knark, sex och rock n´roll.

Nikki Sixx, motbjudande tragisk människa.
Vince, Tommy och Mick likaså. Jag talar om Mötley of course. Sträckläser The dirt med skräckblandad äcklad förtjusning. Satan i gatan. Exhibionister? Något ja. Tragiska? Ja. Ändåock fascinerande? Oja.
Läser boken var än jag sitter i lite lugn och ro. Man inser rätt snabbt att man lever ett hyfsat städat liv i jämförelse. Inte bara med Mötley utan i jämförelse med hela jävla världen de befinner sig i. Tjejer som säljer ut sig totalt och verkar gå med på vad som helst och i allra värsta fall föreslå. Exempelvis då Tommy i ett påtänt och berusat tillstånd (som för övrigt varar som mest ständigt i alla fall i boken) under en efterefterfest i en jacuzzi får han en tjej att göra ett blåsjobb på honom inför alla och dessutom få henne att gå "laget runt" efter att han blivit nöjd. Voine voine.

Rockstjärneliv kan inte vara lätt. Hög på kokain, speedad av droger jag aldrig kommer lära mig namnet på, väck på heroin och skitiga madrasser. När alla rockstjärnor vaknar någonstans i denna misär måste det kännas skumt i backspegeln.

Om vi lämnar Mötley därhän och går till någon jag talat och tyckt illa om länge så är det Johan Edlund i Tiamat, dock inte på grund av droger och alkohol (även om han också varit där). Efter en lång intervju i senaste Close-up kan jag nu med hedern i behåll ändå krypa till korset och säga att han verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Trots att han ibland sjunger om Satan. Men även om Gud. Men vem bryr sig om sådant i dessa dagar? Inte jag. Han kan få sjunga om vad han vill men börjar han sjunga om värderingar käpprätt mot mina, ja då kan han få fortsätta med det men då lyssnar inte jag. Han sjunger om ondska, Satan och om att Gud övergivit honom men är tillsammans med en troende kristen. Det är inte att vara hycklare, det är väl bara att vara öppen? Jag får be Johan Edlund om ursäkt för min anklagelser om skitnödighet, prettostämplar och självgodhet.

Man borde inte vara så dömande. Mot någon. Inte ens sig själv.

________

Mina 24 senaste timmar har tillbringats i Stockholm, Eskilstuna för att sedan hamna i Uppsala igen inatt. Fredrik var på Kiss och då fick jag idén att åka hem till M o A. Det var nog den bästa idén på länge, god mat och såklart det alltid så goda sällskapet. Eskilstuna i sommarskrud och sittande på nya stället på Å bryggan fick mitt hjärta att slå lite. Men sedan fick jag gå hem till Gulan längs Sundbyvägen och då lade det sig lite. Sundbyvägen och Björneborgsgatan slåss om priset som Sveriges tråkigaste gator. Men hemma i Gulan är det underbart som alltid.
Vid tiotiden åkte jag tillbaka till Stockholm, hann in på stationen precis då tåget till Uppsala gick. Osis men istället fick jag ju då sällskap av Fredrik som kom trött från en toppenkonsert, enligt honom. Även resten av stadion verkade befinna sig på centralen denna tid. Kisströjor, svarta 501:or och blonda, långhåriga, finniga tonårshårdrockare såsom de sett ut de senaste 25 åren. Även en och annan tjej dök upp. Och så min darling Fredrik som inte alls såg ut sådär utan stod där och såg snygg ut i sin Nudietröja.
Väl hemma somnade vi som stockar. Tror vi sa tre, fyra orde till varandra. How romantic!

Dagen idag har bjudit på bokläsande på filt vid slottet, god sallad på restaurang, glass och inhandlande av godsaker för ikväll. Här lyssnas det på Kiss, Fredrik står i duschen då han varit duktig och tagit en springtur. Själv satt jag kvar hemma vid datorn och skrev hälften av det här långa inlägget och lyssnade på Coheed & Cambria. Inget Kiss för mig riktigt. Dock är jag på jakt efter en Maiden-biljett.

Borsta färskpotatis nu. Tja.

Kunskapens sötma

Jag utmanar ödet, det finns en stor risk att rubriken låter aningens präktig. Men ni anar inte hur roligt det är. Jag lär mig massor! Det är min tur att lära inte att lära ut.
Jag gillar Flash. Trots programmets brister. Men vem har inte brister?

Det är fint väder i Stockholm men det är väl ungefär så långt jag kan sträcka mig vad gäller trivsel. Folk är otrevliga och inte alls särskilt medmänskliga. Kanske att man får en sur blick när någon just flyttat njurarna på en eller spräckt mjälten i tunnelbanekaoset.

Det lilla försöket med samboliv verkar gå helt okej. Vardagen likaså. Får se på söndag hur det känns då. Säkert lika bra då. Imorgon är jag dock övergiven, då ska Fredrik på Kiss. Jag tänkte då ägna tid åt lite finputsande på recensionen och läsa lite tragik och äckel i boken om Mötley Crüe. Kanske titta på film också.

Nu ska jag försöka få till ett vandrande titthål i Flash.

Hjärta.

Vetorätt

Äntligen är det någon som tar bladet från mun och ställer sig på motsatt sida om herr Björklund som helt gått bananas vad gäller lärarbehörighet. Den här ledaren i Expressen tyckte jag om. Debatten kring detta måste vara lite mer nyanserad. Som obehörig lärare med andra akademiska poäng måste jag ändå uttrycka mitt missnöje. Jag är i stort sett helt färsk inom läraryrket men jag kan inte påstå att jag nödvändigtvis är sämre än mina behöriga kollegor med ett läsår i ryggen. Dessutom är jag den enda här med just min kompetens, inte ska väl det kastas bort för att jag inte har en lärarexamen? Kärnämneslärare, fine men jag som är så kallad yrkeslärare. Min erfarenhet från branschen är väl mer värd än att jag gått konstant i skola sedan jag var sex år?

Jag tycker inte om hur debatten går och för att få till en förändring, såsom ledaren säger, måste lärarutbildningen bli bättre. Svensk lärarutbildning är flummig och har internationellt sett ett väldigt dåligt rykte. Ska man hårddra det hela, skolväsendet har falerat. Jag tycker det är skrämmande när man ser kunskapsnivån hos ettorna, vad fan gör lärarna på grundskolan? Gymnasiet får ta mycket som de borde lärt sig på grundskolan vilket gör att de sedan vid högskolestudier får lära sig mycket de borde lärt sig på gymnasiet. Svensk utbildning. När den är som bäst.

Konsekvenser, ansvar, respekt, disciplin och kunskap är ord elever knappt kan stava till. Det måste alla vuxna stå till svars för. Förälder eller lärare. Vare sig man är behörig eller ej.

... och det stora havet

Packat och klart

Tidspessimisten i mig har ännu en gång fått sig en törn. Jag har nu både rensat bort klädhögen och packat. Packat i min fina, nya Cavaletväska jag fått av pappan och Carro. Jag har aldrig haft en sådan där på hjul men nu har jag. Även om det inte är något fel på min stora Haglöfsbag av storlek hockeytrunk så är det lite obekvämt om man ska gå mycket. Andra problem uppstod dock vid packningen, men detta kan jag inte beskylla väskan. Det är alltid samma problem, vad ska man packa och hur? Nu blev det mysbralla av svalt snitt, kjol och ett par jeans, några toppar, två koftor och lite underkläder. Skor då? Däri såg jag många problem. Röda ballerina? Rutiga? Bloomiga? Svarta med nitarna på? Puma med rosa pumarand? Svarta converse? Så många val och så mycket ångest. Jag försökte dock erinra mig om något packtips att man ska ta med saker som går att kombinera och använda på mer än ett sätt. Det blev svarta ballerina och svarta converse men jag åker i vita espritballerina. Det känns tryggt att i alla fall ha tre par skor med mig. (vilken jobbig "namedropping" det blev. Man kan tro att jag besitter den hemska modebloggsbacillen)

Jag kan skatta mig lycklig att mina bryderier inte alltid är av högre rang än så här.

Ipoden ligger på laddning, jag sitter här med ett glas samarin, lyssnar på Tiamat och funderar på att gå ut med soporna. Kanske även en tvagning av fötterna vore på sin plats.

Imorgon ses vi igen! Puss!

Equinox

Jag har världens största klädhög här hemma. Den syns hur man än tittar och jag är på väg att åtgärda det hela. Jag ska förgöra högen kallsinnigt. Imorgon åker jag söderut för ett tag och då kan det se hyfsat ut när jag kommer tillbaka på söndag. Även om det är dammigt. Men jag orkar bara inte släpa fram dammsugaren.
Jag har fullt upp ikväll, måste komma ihåg att vattna blommorna så inte min fina orkidé går och dör. Det skulle vara en sorg.
Yogan fick stryka på foten, att vara borta två timmar ikväll är en omöjlighet. Jaja, nu måste jag fortsätta. Klädhög och sen packning. Rolig måndagsaktivitet. Ännu roligare blogginlägg.


... min trippmätare verkar ha väldigt korta kilometrar. Helt plötsligt var den på 12.000 mil när den häromdagen stod på 11.895. More or less. Men vad vet jag. Jag kanske kommer ihåg fel.

Ute, inne och mittimellan

Inne:
- 3 veckor kvar av läsåret.
- Tiamat är bokade till Metaltown
- Metaltownbiljetten blir som födelsedagspresent.
- Idag är det lön.
- Imorse när jag sa hejdå till Fredrik kunde jag säga "vi ses imorgon"

Ute:
- Bilhelvetet. Jag hatar bilen, riktigt jävla dåligt köp om jag ska vara ärlig. Billig i inköp men det straffar sig ju som oftast. Innan jag säljer den så fort som möjligt efter semestern kommer jag nog ha lagt tolv-trettontusen sedan jag köpte den för inte ens ett år sedan. Ja tusen! Det är inte enbart "otur", det är en jävligt dålig bil. Jag vill bli av med den. Jag vill inte laga avgassystemet och jag vill inte ens forska i varför den rycker. Jag tycker den alltid har ryckt mer eller mindre. Bilen gör mig mest bara förbannad. Lån på en skitbil. Så nu har jag fått ut det.
- CSN fick pengar av mig idag. Det sög.
- Filmen "Järnets änglar" var kass. Svensk dramakomedi.

Mittimellan:
- Jag sätter alla betyg idag, en lättnad.
- Jag jobbar bara två dagar nu innan det blir Stockholm och Uppsala.
- Jag ska få lära mig Flash CS3, känns roligt och tråkigt på samma gång.

Me like

Den här frasen gillar jag:

- När jag kommer fram har jag en överraskning.


... dock är det också något över överraskningar som ger mig skrämselhicka. Men han lät inte direkt som han skulle komma med dödsbesked.

Jag har ont i huvudet nu också, har haft en betygsdiskussion. Det enda sköna i det är att veta att man själv har ryggen fri och har gett ett rättvist och korrekt betyg. Men jag känner igen det där, de där häpnadsväckande höga kraven på sig själv och man står där vid läraren och känner frustration. Nu kan jag se i ett annat perspektiv också. Det är inte så roligt att vara läraren i den diskussionen. Man pratar olika språk. Jag pratar mål och eleven tror att betyget enbart grundar sig på de uppgifter han gjort. "Lektionsbeteende" och vunnen kunskap är svårt att göra förståeligt. Mål, mål alla dessa mål.

Kvällens mål blir att enbart mysa i soffan och äta god mat. Jag har saknat det så.

För att piffa upp humöret lite så spelar vi lite Madness:

4 1/2 timme ungefär.

Det är det enda som nu återstår av två veckors lidande, nåja. Längtan och saknad i alla fall. Kvart över fem anländer y-buss till Navet. Perfekt säger jag.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, är galet trött just nu och vill absolut inte ha lektion om en timme och en kvart. Pust. För övrigt tycker jag att min afrodansör i inlägget nedan är söt.

Den här videon slänger jag in för min älskade lillasyster Caisa som älskar Tokio Hotel:

Godnatt, jag lämnar er med en bild.

The fascination

Tittade cirkus tjugo minuter på melodifestivalens semifinal. Det var patetiskt så jag gav upp. Jag refererar till föregående inlägg och kan förklara varför jag gav upp i detta hänseende.

Schlager är i största allmänhet skitmusik. Jag kan inte ens komma på ett undantag som är hyffsat ens. Det är skrämmande statistik, tycker jag. Silver verkar för övrigt vara det nya svarta, varenda kjoltyg hade silver i någon form. Dock ganska kort medellängd på plagget ifråga. Kanske de nere på kontinenten gillar´t. Jag gillar det inte. Jag är anti schlager rakt igenom men lyssna gärna på det du om du gillar det. Charlotte Perelli ser lustig ut. Jag kommer osökt att tänka på någon slags firre. Med det inget sagt om vari jag lägger någon värdering i detta. Jag konstaterar bara faktum.

Nu ska jag sova. Det här svamlet i intet är intetsägande. Godnatt.

The reflection

Kvällens undran är helt stilla och lugn; varför ger folk upp så lätt?

Fundera på det du, förhasta dig inte.

Tills dess lyssnar jag på Haunteds The dead eye och försöker sia morgondagen huruvida jag kan röra på mig eller ej och om jag kan- till vilken grad? Kvällens yoga var trevlig men ack så kort. Men om man ser till rörligheten kanske 50 minuter var alldeles lagom.

Grafisk form med stora bokstäver.

Ja, min torsdag går i Pink Floyds tecken.

Städatränaduschasova

Ikväll ska här städas, det ska lagas mat, det ska badas eller duschas och jag ska klockan 19.00 på ett poweryogapass. Då jag har fullt återställd rörlighet vill jag gå ikväll å. Yoga is the shit som sagt och jag riktigt längtar till träningen. Måndag kändes långt borta (vilket är bra då jag längtar till helgen något fruktansvärt). Poweryogan är lite kortare, lite mer kompakt. Helt perfekt dagen efter bikram.

Snart hemgång och snart fredag. Veckan har gått rekordlångsamt, men ändå snabbt uppenbarligen.

Nytt huvud?

Vilket ska jag ha? Blommigt? Ljussken? Eller det gamla? Hjälp!

Pink Floyd ♥ Polarpriset

Pink Floyd får årets Polarpris. Trots att det råder fjortisfasoner i detta underbara band som splittrades för länge sedan så är det för jävla bra att de allihopa kanske står och tar emot priset från knugens hand. Jag slänger in ett youtube-klipp med en djävulsk bra låt som är rätt ny.

A Great Day for Freedom

Ett liv efter yoga

Igår kväll efter hårdköraren, ja yoga är jobbigt, så trodde jag inte på ett liv idag. Jag trodde jag skulle ha nedsatt rörelsefunktion. Framförallt trodde jag att jag och trappor inte skulle vara kompatibla, men tji fick jag. Det finns ett liv efter sitt livs första jobbiga yogapass. Till namnet trodde jag att poweryoga skulle vara allra jobbigast. Ack så fel man hade. Poweryoga är en promenad i parken i jämförelse med bikram yoga. Balans och styrka i 90 minuter var allt annat än en fis i rymden. Statisk träning när den är som bäst. Det är extra piffigt när man i en viss ställning känner hur ena benet börjar darra onkontrollerat. Man vet att man måste hålla det, att ramla raklång är inget alternativ. Dock kan man trösta sig med när man ändå någonstans i sin misslyckade andning inser att "fan jag är rätt smidig ändå, den där jämförelsen med lyktstolpen är orättvis". Flera ställningar kunde jag utföra utan smärta på det mer rutinerade sättet. Ibland blir man stolt och framförallt ger det mersmak.
Tur att man har upptäckt yogan typ 6 år efter att det blev trendigt. Trendspanare är nog en titel jag kan lägga åt sidan.

Yoga is the shit

Och aj vad ont jag kommer ha imorgon. Jag har i alla fall hittat min ultimata träningsform. Poweryoga eller Bikram. Sheisse vad nice men jag är helt darrig nu efter 90 minuter bikram. Dusch, telefondejt och sen sova. Festligt värre. Sa jag att yogan hölls på bredaste amerikanska engelskan? Jag fick faktiskt höra great några gånger, kanske var det nybörjarpepp men det hjälpte. Matthew, som han hette, var superbra.

Nästa vecka på träningsschemat innan jag åker till Uppsala och Sthlm på tisdag, hinns bara med ett yogapass, hade velat gå på afrodansen men får skippa det den veckan. Jag ska bli enveckassambo och vara en god hemmafru då jag säkerligen kommer "hem" tidigare. Toppenvecka då för övrigt; CS3 flash-utbildning med actionscript och hela skiten, uppleva mellansvensk vår och så massor av kärlek. Toppa det om du kan!

Just ja, den obligatoriska kvällsrapporteringen förutom yogan. Jag har ätit blodpudding (bra fattigmanskäk), jag har gjort matlåda av redan nämnda rätt, jag har varit ute hela dagen i stort sett. Jag har frusit och jag har promenerat och jag har ätit halvdan kycklingsallad med pasta. Se vilken spännande tillvaro. Nu ska jag i alla fall duscha och fortsätta lyssna på soundtracket till Amélie.

... so long.

Blir kär av kärlek

Dagen kommer bjuda på kall kycklingsallad, motvilligt orienterande elever (jag förstår dem, hur kul är det egentligen?) och att få frisk luft hela dagen. Jag har iklätt mig min baggy jeans och snart åker nikita-tröjan på. En outfit jag trivs som allra bäst i. I sommar, bäst att lägga ut en varning, kommer jag bo i baggy shorts och linne. Måste skaffa ett par egna sådana där sköna, har Fredriks liggandes här. Det går dock inte att bo i dem eftersom min otroliga intuition säger mig att han vill ha dem själv.

Jag vaknade på gott humör imorse, glad och pigg och kär. Jag blev ännu lite gladare av att läsa en blogg där författarinnan och pojkvännen ifråga publicerat sin kärlek. Fast han i kommentarform. När andra är kära så blir man som själv lite extra. Kärlek är mycket bättre än kall cynism. Det är i alla fall min åsikt i det hela.

Nu glider vi vidare här under dagen och så mår vi bara bra allihopa.

Puss, saknar dig som fan nu.

Nörderi

Jag stod och diskade. Ja du läste rätt. Jag diskade och jag lagade mat. Idag bjöds det på riktig carbonara fast med överbliven riven västerbotten istället för parmesan. Gött. Tillbaka till ämnet. Jag stod och diskade. Lyssnade på Paradise Lost. En gammal kärlek, vi firar sju år tillsammans i med- och motgångar. Vi har pausat men hittat tillbaka. Dock vet jag fortfarande inte vad trummisen heter. Stackars trummisar. Han kan dock trösta sig med att jag bara kan två personer i ovan nämnda band.

Jag har aldrig haft den där rejäla besattheten många besitter ifråga om en musikalisk akt. Jag må ha varit bra nära många gånger med Paradise Lost men det blev inget av det på grund av mitt ointresse för det utanför det musikaliska. Jag har heller inte letat b-sidor och obskyra Japanutgåvor till förbannelse. Jag har inte ens alla skivor, du tänker "syndare där". Jag vet, den biten känns lite pinsam att jag saknar senaste och Lost Paradise (första) och Gothic (den andra). Resten har jag. Dock är det så också att jag i vissa perioder resonerar som så att; varför ha alla plattor trots att flertalet faktiskt är dåliga? Man behöver inte upprepa lösgodissyndromet (man tar bitar men lämnar kvar för att de är äckliga, trots eget val). Måhända om det gäller en chokladdragerad skumbanan för 14 öre men en skiva för 150 spänn känns ohett. En förbättring av ens uppsättning skivor förbättras enbart då man har ett lite större förråd av pengar. Vilket typ aldrig sker.

Min lillasyster är helt uppe i det blå vad gäller Tokio Hotel. Jag tycker det är fascinerande att se hur hon lyckas dra in "TH",som hon säger, i allt. SVT puffade häromdagen för Kill Bill vol 2 då Caisa förnärmat utbrister att här ska inte dödas någon Bill. Hon tänker då på Bill Kaulitz, den androgyne sångaren i Tokio Hotel. Eller en gammal tonårskärlek som var helt besatt av Helloween. Hans rum var tapetserat från golv till tak med Helloween, antingen i posterflaggor eller konsertposters. Jag tror att det bröt av med någon Maiden och någon Blind Guardian någonstans. Han hade allt som detta band hade givit ut och han hade tröjor och fan och hans moster. Mitt lilla obsession för Paradise Lost kändes ynkligt i jämförelse då jag visste katalogen och vad sångaren heter och även ena gitarristen. Jag förklarar min svala inställning till att jag aldrig blivit beroende av något. Fast det är visserligen en lögn också och det vet jag. Hur många inlägg har jag inte skrivit om min periodbesatthet av en skiva eller band?

Att ha ett brinnande intresse eller fascination över något är hett. Nördar av diverse slag har jag alltid haft ett extra gott öga till. Människor som saknar den där spjutspetsintresset kan jag i regel, inte alltid, tycka är rätt ointressanta. En nörd pratar alltid med ett sådant brinnande intresse för sin sak. Jag titulerar mig gärna som stolt hårdrocksnörd, Macnörd och obotlig typografinörd. Men något besatt fan av ett band? Nej inte fullt ut.

Är du nörd?

Say just words

Drar fötterna efter mig hemma, men med effektivitet. Jag viker handdukar, jag gör matlåda, jag funderar på att putsa vardagsrumsfönstret och jag sjunger med högt och ljudligt till musiken. Den gamla klyschan "efter regn kommer solsken" känns otroligt självuppfyllande just nu.

Måndagen har gått i huvudvärkens tecken. Från att ha vaknat efter för lite sömn, till för lite dricka och till på tok för sen lunch. För att inte tala om det otroligt psykoanalytiska dygnet som gått. Tror ändock någonstans att en urladdning är bra. Idag, trots huvudvärken som sagt, så har jag mått bra. Även om paniken över en eventuell p-bot grumlade mitt sinne för lycka. Tröstade mig med att under den hysteriska springtur som följde så sken solen med all sin kraft. Även om tacksamheten för den himlakropps existens inte var på topp då eftersom jag blev svettig. Jag tycker otroligt illa om att bli svettig. Hårt arbete i alla ära, men för guds skull stäng av den där kroppsfunktionen.

Blod, svett och tårar. Ni anar inte verklighetsförankringen där. Kan må vara att läget kan stanna där. Det man inte vet mår man inte dåligt av (HA! Där har jag något fyndigt att tänka på...). Jag fortsätter här att lyssna på den gamla Paradise Lost-dängan One second men skippar fönsterputsningen. Har ändå dragit många vinstlotter idag så att inte se gården riktigt klart känns sekundärt.

Synonymer

Kropp;
huvud och bål och lemmar, lekamen, kroppshydda, stofthydda, torso, bål; gestalt, fysik, kroppsbyggnad, figur, former, konstitution, anatomi; själ, människa, varelse, organism; lik, kadaver, kvarlevor, stoft; stomme, skrov

Själ;
nde, psyke, sinne, inre väsen, innersta, själsliv; karaktär, personlighet, natur, mentalitet 2 (vard.) person, varelse, människa, individ

Bra;
adj. 1 god, fin, finfin, prima, fräsch, cool, schysst, just, läcker, vass, utmärkt, förträfflig, lysande, fantastisk, förstklassig, duktig, strong, skicklig, nyttig, gynnsam, okej, reko, hedervärd, hederlig 2 frisk, återställd, kry, sund 3 ansenlig, tämligen lång
(motsatsord: 1 o. 2 dålig, usel)

bra adv. 1 på riktigt sätt, väl, gott, fint, prima, förträffligt, fantastiskt 2 i stor utsträckning, ansenligt, mycket; rätt så, ganska
(motsatsord: 1 dåligt, illa)

Ibland är det roligt att bara slå upp ord.

Hungrig hungrig hungrig

Har inte hunnit äta lunch. Min mage kurrar och huvudet dunkar. Måste äta lunch efter den här lektionen. Vad? Det vet jag icke. Har ingen matlåda, as usual på måndagar. Eller i alla fall måndagar då jag inte varit hemma under helgen. Sådan dära micropizza brukar kosta runt... här fick jag panik. Fortsätt läsa förstår du varför.

... jag vill hem. Jag vill mysa under en filt, titta på Amelie och äta något gott. Får se vad som kocken där hemma ställt till med. Yeah right, kock? Ne. Jag får allt tillaga joxet själv. Ska nog åka och veckohandla snorbilligt. Hela 333 kronor återfinns sammanlagt i plånbok och på konto. Tur är så är Caisas present inhandlad och på onsdag är det idrottsdag och då jag ingår i friskvårdsgruppen ska jag ta hand om alla orienterande elever. Detta betyder lunch gott folk. Fast 333 kronor är inte så illa pinkat, det är nära lön för katten.

Sheisse vilken springtur nyss. Klockan 12.26 steg paniken i mig och jag ropade "Nej för fan" i slowmotion, på lektion. Klockan 12.00 gick min parkeringstid ut. You do the math. (varför tog jag då bilen? Jo min handled är fucked så cykling gör ont)

Jag slapp p-bot. Hade det varit fredag nu och det skett, ja den euforin hade varit obesegrad.

7-åringar och Mac.

Är det för sent att börja om?

Själv får jag kämpa för att ens få EN ynka Mac hit. Och jag jobbar på medieprogrammet.

♥

Nyss skrev jag ett superlångt inlägg men jag tog bort det med. Vi pratar imorgon.

Jag känner äntligen att jag kan kanske ha en viss chans att sova nu. Katatonia och annat bra gjorde det möjligt.

♥

Yearn for change

Ja, för dig med ett vaket öga har jag snott rubriken från en Paradise Lost-låt med samma namn. Tyckte det passade helgens tankar och funderingar. Har spenderat helge upp i Docksta och hos familjen. Tid för sömn, eftertanke, glädje och Fernet. Tur var så var det sistnämnda mint-varianten och den kan man nästan anklaga för att vara god.


Självcensur pågår. Återkommer med ny, fräsch text då nyttigare inspiration letat upp mig.

Under den där stenen där borta, där bor jag

Ibland undrar jag var jag befunnit mig någonstans. Läser på Aftonbladet att Jodie Foster dumpar flickvännen. Har tydligen varit tillsammans i 14 år. Det är många kändisar vars sexuella läggning helt gått mig förbi. Det var som när Linda sa att Morrissey gillade karlar. Jag var helt bortkollrad.

Dock spelar folk och fäs sexuella läggning mig ingen roll. Couldn´t care less. Kärlek som kärlek som det så fint heter. Det är inte så att jag höjer på ögonrbynen när någon superhetero outar sig om sin nya hälft eller eventuella splittring så varför göra det nu? Framförallt är det politiskt korrekt. Jag är sådan ibland.

Meh lägg ner.

Säger jag till tröttheten. Tröttheten idag är inte nådig. Igår var den i annalkande men det skrämde personalfesten bort. Jag kan inte nog säga det; jag behöver lov. Är det något som är avtändande på en blogg måste vara när man beklagar sig över ständig trötthet. Jag fortsätter istället mitt planlösa surfande på det hära internet och hoppas att klockan snart kan slå läggdags. Jag står i startgropen, sminket avplockat och tänderna rakade. Vi ses imorgon gott folk, jag är inte som en ny människa men ett dygn närmare 17 juni. Hoppet är det sista som överger en människa.

Jävlar

Jag har mensvärk så jag nästan går sönder och en liten touch av bakfylla kan anas så här på eftermiddagen. Ska efter jobbet bums hem. Där ska jag baka in mig i en filt, sova en skvätt och sedan försöka komma på något vettigt att äta. Jag ska också packa för helgen i Docksta. Vilket otroligt värdelöst inlägg men jag är inte på topp idag.

Jag har fan ingen bra magkänsla nu alltså.

Smedjebacken, rosa kofta och barn

Igår var det personalfest, en kombo av NTI:are och METG:are. Först satt alla ganska spänt inom sina egna skolor men vartefter vinet for ner i strupen så släppte gränserna och vi blev en enda stor familj där surret var öronbedövande. Det bjöds på norsk karaoke. Jag och Sannie var grymma fick vi höra från Mats. Kanske det, några låtar tog man. Min största triumf var att ta Ring of fire när alla andra satt som frågetecken. Jaja nog om skryt. Det var gott käk.

Jag satt och pratade med en av alla småbarnsmammor. Hon var cool för hon var inte alls sådär upp över öronen att allt är super när man får ett skrikande kolikbarn. Hon började dessutom jobba efter typ tre månader. Jag uppskattade att prata barn med henne för det var helt neutralt. Inte för att skrämma någon hit eller dit så måste ju erkännas att jag mjuknat vad gäller tanken på barn. Kanske är det för att jag lagt hela min mur åt sidan. Det är fascinerande att se hur man själv förändras. På tre månader har något ordentligt hänt med mig. Det är bra. Fast samtidigt är det också så, ju mer jag ger av mig själv desto mer sårbar blir jag och i mångt och mycket lite mer rädd. Men även det har väl nått sin peak snart så att jag snart kan slappna av. Hur kom jag till detta ämne från barn? Ingen vet. Mina tankars vägar äro outgrundliga.

Jag satt också och pratade med Jimmy. Vi pratade om Dalarna och Södermanland. Vi pratade dialekter och att han tappat sitt dalmål någonstans i Umeå. Min dialekt att den mest bara var konstig. Inte som Eskilstunamål och inte som något egentligen. Men ändå inte den så kallade rikssvenskan. Jimmy är i alla fall från Smedjebacken och han är engelska- och svenskalärare. Jimmy vet vem Lina är. Det tyckte jag var fruktansvärt roande. Här sitter vi på en liten friskola i Sundsvall.

Kvällen fortlöpte och vi hamnade på Oscar. Där pratade vi skidåkning, datorspel och dödsmetal (en lärare på Teoretiska har tydligen growlat i ett band... ibland överraskar människor) sedan blev vi utslängda för de skulle stänga stället. Vilket ohyfs.

Jag har min pastelliga rosa kofta idag bara för att. Den är väldigt skön i alla fall.

... och jag saknar. Det är nog ett av de ord jag använder mest frekvent numera.

The berserker

Ge mig mat, låt det lägga sig, släpp lös mig med disk och tvättad tvätt. Då går jag bärsärk. Jag kom på en massa saker att göra. Jag rotade genom garderober och lådor med det främsta målet att hitta min Avantasia-skiva som verkar ha försvunnit ur min ägo. Jag vet att jag packade den när jag flyttade från Eskilstuna.
Jag gick till och med upp på vinden och ordnade läget där. Hittade massor av roliga saker. En vårjacka som jag köpte ny förra året som jag saknat, massa foton från då och nu, en studentmössa, kuddöverdrag och annat smått. Jag hittade också min signerade pappersbit från Haunted, en skiva som de släppte med Aro vid micken men som Dolving signerat. Rätt bra. Var har jag då fått den ifrån? Jo det var så att en någon fyllde år som gillade Haunted. Jag mailade då helt sonika Björler och frågade hur detta kunde lösas. Det löste sig på bästa sätt och mottagaren blev glad för gåvorna och jag fick dessutom en extra signerad som tack för besväret (?). Jag tog ner den från vinden och nu pryder den fyra av mina kakelplattor i badrummet, heja häftmassan som satt kvar på baksidan.

Jag hittade också min portfolio, tack för det! Den var saknad kan jag säga, dock tror jag tyvärr att en del saker åkt ur den vilket är mindre lyckat. Inte så mycket att göra åt.

Här i inlägget ser ni även två till gammbilder, en från skolfotot för ettan i gymnasiet och en där jag ligger och fnittrar i en soffa i Cala´Egos på Mallorca. Tror det var 2002 jag var där i ett par veckor. Kände mig manad att slänga in dessa då det finns antydan eller till och med ett tydligt leende. Den där Charles Manson-looken jag gav dig förra veckan kändes lite tvivelaktig må jag säga.

Radioskugga i skuggan av raggmunksmättnad

Ikväll känns det lite som jag befinner mig i radioskugga. I alla fall sett ur ett väldigt ensidigt perspektiv. Fredrik är på någon jobbmiddag vilket betyder att han ska vara social (har ni hört sådant trams?) och vilket i sin tur betyder ungefär lika med noll på sms-fronten och än mindre kan man vänta sig ett godnattsamtal. Jag hade nämligen tänkt gå och lägga mig innan han sätter sig på tåget hem. Den delen får jag skylla mig själv. Jag har i alla fall blivit bortskämd med sms och när svaren inte kommer snabbt eller uteblir helt så känns det som någon hastigt och lustigt placerat en helt utanför allt man kan kalla civilisation.

Dagen då. Jag är trött i huvudet, har satt ytterligare några betyg. Det tar på, är tufft att sätta betyg men har man bara kursmål och betygskriterierna framför sig så blir det något lättare. Betygen ska snart vara satta och terminen är snart slut. Ingen kan nog ana den lättnad, lycka och eufori jag känner inför det faktum att detta läsår lider mot sitt slut och jag kommer ha åtta, ja åtta, veckors semester. Jag har försökt planera så lite som möjligt. Jag har planerat som en tok hela året så det enda som står på agendan är Metaltown med tillhörande road trip.

Förutom kvällens eremitvibbar så är jag proppmätt. Fick för mig i ett förvirrat tillstånd att göra raggmunk. Denna gång freebejsade jag lite, jag rev ner morot också. Godare än gott och nu sitter jag här i någon slags koma och försöker peppa mig själv till att diska upp det lilla kaoset i köket. Jag måste också plocka upp all tvätt som ligger kvar i tvättkorgen, vikt och fin visserligen men den hör hemma i garderoben. Kanske att jag gör så här; jag sätter på Tiamat i vardagsrummet, tar ett glas whisky (nej inte fina bowmore utan det blir den andra) och sedan far jag omkring här hemma mellan diskbänk och garderob för att mellanlanda med en vattenkanna i hand. Mina gröna saker i fönstren ser lite molokna ut, för att inte säga rent av självmordbenägna.


Jag fick nyss ett sms. Jag blev glad.

En liten bit rosa

Tvättstuga. Jag smakar på ordet. Det var längesedan jag och tvättmaskinen möttes men ikväll mina vänner gör jag det. Jag tvättar som en besatt. Tröjor, byxor, trosor och en och annan strumpa utan maka. Det hör absolut inte till min lista av topp-tio-sysslor men efteråt när garderoben och lådorna är fyllda av väldoftande tvätt, ja då är jag glad. Jag kan välja och vraka. Jag kan inse att kläder är det sista jag behöver. Jag kan inse att jag har alldeles för mycket svart och alldeles för lite rosa. Jag kan också inse att så kommer det förbli. Rosa har aldrig varit en särskilt dominerande färg i min garderob. Inte ens under fjortistiden när alla sprang omkring i alltför tajta Savann-byxor. Då lunkade jag fram i jeans som vägrade vara tajta eftersom jag var spinkig och några centimeter kortare än kinsesen i klassen. Inget ont om kineser men någon längre medellängd kan de inte skryta med. Jag hade lika lite längd och hull att skryta med då. Nej inget rosa för mig. Min rosa Garbage-skiva som varvades flitigt med den oranga Garbage-skivan är en av få prylar som från den tiden kan få kvala in bland "Rosa saker i mitt liv".
Fast nu har jag nog hela fyra saker som är rosa. Ett par trosor, en behå, en lampskärm och en ljuslykta. Just ja, en ljusrosa pastellig kofta som jag aldrig använder. Pastellrosa är nog den värsta av rosa. Ceriserosa kan kännas hett men pastell- nej.

Nog om rosa och udda strumpor. Jag fortsätter kvällen med ett leende och Tiamat i högtalarna. Jag hoppas kallfronten försvinner så jag får smaka på värmen igen och jag hoppas att tiden kan gå lite snabbare. På helgerna får den dock sakta ner. Annars hinner jag inte med. Det är mycket på helgerna men främst vill jag få tid att bara finnas i överflöd för kärlek och att känna mig bra. Jag vill ligga på en filt i en park, gräset kittlar fötterna som ligger utanför och så vill jag ligga på din mage. Eller pussas.

Amanethes

Lyssnar som en besatt på Tiamats nya betitlad som bokstavskombinationen i rubriken. Tiamat har aldrig varit min påse riktigt, eller snarare, jag har inte gett dem chansen. Visst gillar jag bland annat The Ar på Wildhoney men mycket mer än så har jag inte ägnat åt Tiamat. Nu när jag fick tips från F om bland annat Misantropolis och den Pink floyd-inspirerade Meliae så spelas nu den där skivan konstant. De två redan nämnda låtarna är tokbra, sådär så man nästan bli tårögd. De andra låtarna skiftar lite mer på betygsskalan men det är dumt att klaga på en så rakt igenom bra skiva. Temple of the crescent moon, Until the Hellbounds Sleep Again och Via Dolorosa är också riktigt fina bitar. Men... det är endast Misantropolis och Meliae som får mitt armhår att resa sig. Kanske ändras det med lite fler lyssningar.

Synd att jag tycker sångaren Johan Edlund är lite smått motbjudande, varför vet jag inte. Sedan jag såg hans soloprojekt Lithium som uppvärmare till Paradise Lost har han liksom bitit sig fast som obehaglig. 

Killarna bor tydligen i Grekland nu. Undrar varför man flyttar dit. Fast i låten Amanitis är det trevligt med den lilla grekiska touchen där med bouzoki (heter instrumentet va?).

Hjärta

Jag älskar Uppsala. Jag kan inte nog säga det. Jag trivs som firren där, kan i och för sig bero på den som bor där. Här följer lite bilddokumentation från helgen som gått. Alldeles för snabbt som vanligt och det trista i kråksången; kanske att vi inte ses på två veckor. Det är i det närmaste tortyr.

Rosé i parken. Pollen i luften. Men jag njuter ändå.

Sallad på café. I hörnet där solen lyser. Jepp det var Linnés crib.

Words unnecessary.

Palmskugga. Botaniska trägår´n.

Palmen.

Fossingar.


Jag krympte.

Min favoritstudentorkester, nja den ryska var rätt cool den å.

Fredag!

Och jag har ett mac osx-inspirerat vista-inspirerat skin på datorn. Fungerar skitbra.

Idag är det fredag och om 3 1/2 timme drar jag till baby och Uppsala.

Jag har en romantisk pojkvän vars idéer når oanade höjder:

"Kanske kan vi hitta en billig flaska rosé vi med till parken imorrn? Eller så köper vi bara en flaska t-doja och en limpa."

Jag tror jag kör på rosé. If you don´t mind.

Spring in different shapes

Jag gillar våren. Jag har redan tagit dessa bilder så du behöver inte ta dem från mig.

Om vi ser till nuet

Så överdriver jag med denna otroligt glada bild (är det samma person som på bilden nedan?). Är tagen precis nu och jag kände mig skitfjantig då jag satt här vi datorn och posade. Notera även min Haunted-tisha, det där med bandtröja är inte riktigt min grej. Dock, för det första har jag inte fått tvättstugetid på länge (orsak är både dålig framförhållning och konstiga bokningstider) och för det andra att Haunteds logga är väldigt snygg rent grafiskt. Hårdrocksloggor är annars inte direkt kända för detta.

Idag är jag gladare än någon annan häruppe i tornet i alla fall. Hoppar omkring som på moln och känns som inget ont kan hända mig. Är det för att det är fredag imorgon månne?

Om vi tar några steg tillbaka

Vi ägnar lite tid för eftertanke och tänker på vad som varit. Vad kommer du då fram till? Troligtvis inte samma sak som jag. Bland annat ser du inte dig själv på gymnasiet som en jävligt purken typ som absolut inte ska le på kort. Ja, varför ska man le i onödan? Så roligt är inte skolfoto. Men för att ni verkligen ska se hur sur jag kan vara så slänger jag in ett kort här från gymnasiet. Kul tjej va? Jag ser ut som en seriemördare.

På andra sidan viken är det grönt

I höstas blev jag superlycklig när andra sidan var vit, nu är snö det sista jag vill se och det som fortfarande ligger kvar på södra berget får er än gärna försvinna då det skär sig mot allt det våriga; det gröna, allt damm, vitsipporna och mina röda ballerina.

Sitter här och funderar på att ägna lite tid åt en bilpromenad. Nu när sommarsulorna sitter på är det riktigt trevligt. Kanske till och med skulle ta med mig Somber-skivan. Såg nu att betyget för skivan gått upp från min sjua till 9,4. Tror det är bandet själva som röstat. Eller så tycker flera att den är skitbra. Jag må erkänna att skivan växer för hela tiden. Jag önskar att jag inte varit så skeptisk innan jag recenserade utan faktiskt lyssnat på den mer. Kanske hade den i alla fall nått till en åtta. Fast en sjua är rätt snällt det med. Måste ta med många saker i beräkningen. Ska ett band få en tia eller en nia ska skivan verkligen ge en gåshud och skrämselhicka.

Har även tjuvlyssnat på nästa band för rakning. Hittar på ynka två låtar klara Nevermore-referenser. Men väntar självklart med ett utlåtande tills jag fått skivan i min hand.

Nej nu ska jag och min fransos dejta ett tag med lite romantisk thrash metal som bakgrundsmusik.

Evil Wednesday

Jag vaknade på min sadistiska sida idag, har det visat sig. Det började med grundskolebesöket i Härnösand. Rättare sagt på Landgrensskolan. En väldigt flådig skola med endast akademikerungar. Kan låta som ett bra utgångsläge men icke. Våra give-aways var utsatt för kraftigt anfall av gamar i fjortisutstyrsel. Godiset hann vi knappt öppna påsen på för de tog nävevis. Nyckelband och kollegieblock togs utan någon som helst notis om att fråga. När man frågade dem saker om gymnasievalet tittade de bara på en men uteblev med svaret. Detta provocerade mig och jag antog någon slags fürherroll. "Bara en godis var!", "Det ska räcka åt alla!", "Går du i åttan eller nian?". Jag var okontrollerbar och efter att Kent gett ett nyckelband till någon tittade han på mig och sa förlåt. Snikna jävlar utan hyfs och stil provocerar mig och får mig att bli ilsk. Men jag var snäll mot dem som var trevlig. Dock var det alldeles för få. När godiset var slut undvek de snarare vårt bord. Kanske på grund av bristen på godis eller var det kanske ett rykte om haggan vid nti-bordet som gjorde det?

När vi kom tillbaks till jobbet blev jag less på elever som aldrig lämnar in eller kommer med de mest häpnadsväckande ursäkter så då skrev jag detta på min kursblogg.
Jag skrattade nästan rått åt mitt inlägg. Det kändes bra. Jag kanske är ond, egentligen. Eller bara sjukt trött på disrespect som alldeles för många besitter. Eller ännu en anledning; jag vill rätta de som verkligen lämnat in i tid.

Inte fick jag någon Pucca-figur på Donkan heller. Det var slut. Stackarn i kassan, han såg rädd ut.

Dagen i korthet, i förväg

Snart Härnösand.
Det heter räffsa löv inte kratta löv.
Jag har valt nytt recensionsoffer, känns roligt.
Jag har sommardäck, om än väldigt dåliga.
Det är onsdag, endast två dagar kvar.
Solen skiner och jag är kär.

Nu ska jag dra till Härna.

Grön tröja och jeanskjol. Det är vår.

På riktigt.

Har redan varit på jobbet en halvtimme. Ni ser, jag jobbar in lite tid så jag kan åka till Uppsala vid 15.00 på fredag. Även om jag vid morgonens uppvaknande tvivlade på mitt beslut eftersom jag var sjukt trött.

Det ligger ett molntäcke över stan, det gillar jag inte. Men jag kunde i alla fall se att min recension av Somber ligger ute nu.

Åh baby, det är snart fredag! (ja, det gäller att se saker positivt trots att det bara är tisdag)

Funderingar från ett fruset trött kjoltyg

Runaway, ruuuunaawaaajejeej. Janie´s got a gun. Aerosmith ljuder diskret i sovrummet. Badvattnet som slår mot ett än så länge tomt badkar ekar i badrummet. Medans jag diskade funderade jag. Bland annat slogs jag av samma sak som vid matlagningen. Jag saknade att någon kom upp bakom och bara lade händerna om midjan. Så var det igår. Inte idag men om några dagar till.
Saker och ting har nu kommit till någon slags punkt då man nu funnit sig i att det går några dagar innan man ses. Att det är trettio mil mellan han och mig. Även om ens funderingar ibland svävar iväg alltför långt fram och därmed grumlar sikten lite.
Det har kommit till den där punkten att man ändå funnit sig. Man springer inte till datorn stup i kvarten för att kolla mailboxen och telefonen piper inte alls lika ofta som förut. Jag känner mig ambivalent inför det faktumet just. Ens största skräck är att bli tagen för given men så är det inte. Någonstans är man ändå tvungen att hitta vardagen igen. Nyförälskelse kostar massor av pengar. Och det kostar fokus. Nu har man återfått fokus något, men desto mindre har ju inte det där pirret försvunnit. Det skulle vara något konstigt då. Antar bara att, som den nybörjare man alltid är, förhållandet har landat och man inser att det här är jävligt bra. Man behöver kanske inte skicka femtioelva sms per dag, det har utvecklats till något bättre. Visst är det så? Inte vet jag men det känns så. Livet känns bara för jävla bra. Trots min talang att känna oro och dessutom ha pms-känslighet halva månaden.

To much to tell

Helgen är slut. Det känns inget roligt men man får finna sig i det. Hela fem nätter har delats och inatt anar jag att en viss saknad och tomhet kommer infinna sig. Det gör ju lätt det. Sitter nu och kollar tågavgångar och priser. Förbannat dyrt är det och lite tokiga tider. Men men man får leva på falukorv med ufon i och nudlar som smakar nada. Det känns faktiskt som en piss i rymden. Finns annat jag prioriterar.

Helgen har varit underbar. Den har bestått av väldigt många nya ansikten för min del. Blev omkringhälsad lite här och var. Träffade väl runt åtta nya människor. Trevligt är det hur som helst även om mycket sådan där kvalitetstid ni vet försvann. Fast man umgås ändå så det är inte så mycket att dividera om. Den roligaste sammankomsten var den hajpade MVC, Metal vision contest. Varje deltagare väljer ut två låtar, vi var nio personer. För extra vinstchans är det bra att väl ja något mer lättsmält och med drag i. Alltså är väl inte Opeth det självklara valet. Det var också en gräns på att det bara skulle vara hårdrock som utgivits som nytt material från 2001 och framåt. Jag valde Evergrey med The Masterplan och Avantasias reach out for the light. Annat som folk spelade var Masteplan, bandet alltså, In flames, Iron Maiden och även nåt skumt skit som hette Raintime. Ingen fick heller spela samma låt som någon annan självfallet. För att utse vinnaren till syvende och sist röstar man i två omgångar med sedvanligt poängsystem men utan franska. En grundomgång och sedan final.

Till min stora stolthet knep jag både första och andraplatsen i en rafflande final. Fredrik kom inte till final men gjorde en stark insats ändå.

Musiktävlingen gick inte fullt lika bra, där vann Fredriks lag men jävlar i min lilla låda vad roliga rebusar som Leo knåpat ihop. Säkert på arbetstid.

Helgen har varit perfekt, finns inget att klaga på förutom vissa perioder av pms. Jag hatar psm. Det är som att stå utanför sig själv och se någon annan göra saker.

Känns som jag ska somna.

Foto: Liza Norlén.