Nörderi

Jag stod och diskade. Ja du läste rätt. Jag diskade och jag lagade mat. Idag bjöds det på riktig carbonara fast med överbliven riven västerbotten istället för parmesan. Gött. Tillbaka till ämnet. Jag stod och diskade. Lyssnade på Paradise Lost. En gammal kärlek, vi firar sju år tillsammans i med- och motgångar. Vi har pausat men hittat tillbaka. Dock vet jag fortfarande inte vad trummisen heter. Stackars trummisar. Han kan dock trösta sig med att jag bara kan två personer i ovan nämnda band.

Jag har aldrig haft den där rejäla besattheten många besitter ifråga om en musikalisk akt. Jag må ha varit bra nära många gånger med Paradise Lost men det blev inget av det på grund av mitt ointresse för det utanför det musikaliska. Jag har heller inte letat b-sidor och obskyra Japanutgåvor till förbannelse. Jag har inte ens alla skivor, du tänker "syndare där". Jag vet, den biten känns lite pinsam att jag saknar senaste och Lost Paradise (första) och Gothic (den andra). Resten har jag. Dock är det så också att jag i vissa perioder resonerar som så att; varför ha alla plattor trots att flertalet faktiskt är dåliga? Man behöver inte upprepa lösgodissyndromet (man tar bitar men lämnar kvar för att de är äckliga, trots eget val). Måhända om det gäller en chokladdragerad skumbanan för 14 öre men en skiva för 150 spänn känns ohett. En förbättring av ens uppsättning skivor förbättras enbart då man har ett lite större förråd av pengar. Vilket typ aldrig sker.

Min lillasyster är helt uppe i det blå vad gäller Tokio Hotel. Jag tycker det är fascinerande att se hur hon lyckas dra in "TH",som hon säger, i allt. SVT puffade häromdagen för Kill Bill vol 2 då Caisa förnärmat utbrister att här ska inte dödas någon Bill. Hon tänker då på Bill Kaulitz, den androgyne sångaren i Tokio Hotel. Eller en gammal tonårskärlek som var helt besatt av Helloween. Hans rum var tapetserat från golv till tak med Helloween, antingen i posterflaggor eller konsertposters. Jag tror att det bröt av med någon Maiden och någon Blind Guardian någonstans. Han hade allt som detta band hade givit ut och han hade tröjor och fan och hans moster. Mitt lilla obsession för Paradise Lost kändes ynkligt i jämförelse då jag visste katalogen och vad sångaren heter och även ena gitarristen. Jag förklarar min svala inställning till att jag aldrig blivit beroende av något. Fast det är visserligen en lögn också och det vet jag. Hur många inlägg har jag inte skrivit om min periodbesatthet av en skiva eller band?

Att ha ett brinnande intresse eller fascination över något är hett. Nördar av diverse slag har jag alltid haft ett extra gott öga till. Människor som saknar den där spjutspetsintresset kan jag i regel, inte alltid, tycka är rätt ointressanta. En nörd pratar alltid med ett sådant brinnande intresse för sin sak. Jag titulerar mig gärna som stolt hårdrocksnörd, Macnörd och obotlig typografinörd. Men något besatt fan av ett band? Nej inte fullt ut.

Är du nörd?