Har nu lämnat bakom mig tre hela månader, den fjärde har börjat. 12+3 är den rätta benämningen.
Förutom att jag letar frenetiskt efter en midja som börjar försvinna och ser ut som ett tonårsmonster med alla små hormonpepplor i ansiktet mår jag hyfsat bra. Hormonerna spelar fortfarande spratt, tröttheten är ihållande och de nattliga besöken på toa likaså. Men jag gillar det ändå på något sjukt sätt. Det lär vara sjukt värt det. Hoppas även M är på samma bana när jag kanske är lite tvär och frånvarande.
Så vad händer då ärtan? (hämtat från babycenter.se)
"Bebisens sitthöjd är nästan 5,5 cm och den väger knappt 14 g. Veckans mest spännande nyhet är att reflexerna blir mer utvecklade. Om du klämmer på magen kommer bebisen att röra på sig, fast du känner det nog inte ännu. Nervceller har delats snabbt och neurologiska kopplingar (synapser) formas i hjärnan. Bebisen kan knyta händerna, rulla in tårna och knipa ihop ögonen.
Ansiktet börjar se alltmer mänskligt ut. Ögonen sitter närmare varandra, efter att ha suttit på vardera sidan av huvudet. Öronen sitter ungefär där de ska. Kroppens organ utför allt mer komplexa funktioner. Levern producerar galla och njurarna utsöndrar urin till urinblåsan.
Barnmorskan kan känna livmoderns ovandel (fundus) nu. I början av andra trimestern kommer du antagligen att börja behöva använda mer löst sittande kläder."
Jag gillar att ögonen flyttat på sig, fiskstajlen faller inte mig helt i smaken. Det är roligt att den börjat få reflexer, ska man ge den lite muskler och sitta och reta den hela dagarna? Nejdå, ska vara snäll mot ärtan.
Löst sittande kläder är fantastiskt, mina hyfsat nya jeans som jag ändå köpte en storlek större än min normala är nu skönast uppknäppta. Annars är jag glad att jag har mycket tunikor och annat. Inte för att magen är enorm utan för att det är skönast. Dessutom känner jag mig mer fet än gravid ibland. Den nya formen kroppen sakta men säkert antar är inte helt lätt att smälta alla gånger.
tisdag, september 21, 2010
torsdag, september 16, 2010
Härliga symptom
Det är himla mysigt att veta att man har en liten varelse i magen. Och inte någon alien som kommer spräcka magen och skrika högfrekvent, nejdå, utan en liten människa. Men måste ju säga att med det kommer en del ocharmiga symptom.
Nattsömnen är dumt att klaga över då den bara är i sin linda att vara dålig. Den lär knappast bli längre och mer oavbruten på minste ett och ett halvt år. Det som dock är jobbigt är att jag får gå upp på toa 3-4 gånger varje natt så det där med att ta en stor kopp te innan läggdags är numera uteslutet. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle bli då.
Andra symptom är att jag blir störthungrig ruskigt snabbt och med det ett kraftigt sjunkande humör, jag kan bara ha en bh för alla andra har jag vuxit ur samt att de ständigt är ömma, jag är förlamande trött större delen av dagen, framåt kvällen har all vätska hamnat i benen så de känns tunga och jag har fått en lite desformerad figur. Allt är såklart i sin ordning men nog är ärtans invasion kraftfull och indiskret.
Det sägs dock att en del av de symptom jag har nu lägger sig något när jag går in i andra trimestern, alltså den andra tredjedelen av graviditeten. Det händer redan som på lördag att jag går in i 13:e veckan (fjärde månaden) och därmed andra trimestern. Glädjande, men då kommer andra saker göra sig tydliga. En större mage exempelvis, som jag längtar efter men även ser framför mig hur mycket den ska trycka på på nätterna... och göra det stört omöjligt att ligga på mage och rygg.
Men hur som helst är det ändå för jävla mysigt. Bara så ni vet. Nu ska jag och ärtan lyssna på hårdrock.
Nattsömnen är dumt att klaga över då den bara är i sin linda att vara dålig. Den lär knappast bli längre och mer oavbruten på minste ett och ett halvt år. Det som dock är jobbigt är att jag får gå upp på toa 3-4 gånger varje natt så det där med att ta en stor kopp te innan läggdags är numera uteslutet. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle bli då.
Andra symptom är att jag blir störthungrig ruskigt snabbt och med det ett kraftigt sjunkande humör, jag kan bara ha en bh för alla andra har jag vuxit ur samt att de ständigt är ömma, jag är förlamande trött större delen av dagen, framåt kvällen har all vätska hamnat i benen så de känns tunga och jag har fått en lite desformerad figur. Allt är såklart i sin ordning men nog är ärtans invasion kraftfull och indiskret.
Det sägs dock att en del av de symptom jag har nu lägger sig något när jag går in i andra trimestern, alltså den andra tredjedelen av graviditeten. Det händer redan som på lördag att jag går in i 13:e veckan (fjärde månaden) och därmed andra trimestern. Glädjande, men då kommer andra saker göra sig tydliga. En större mage exempelvis, som jag längtar efter men även ser framför mig hur mycket den ska trycka på på nätterna... och göra det stört omöjligt att ligga på mage och rygg.
Men hur som helst är det ändå för jävla mysigt. Bara så ni vet. Nu ska jag och ärtan lyssna på hårdrock.
lördag, september 11, 2010
12e veckan
Idag gick jag in i den magiska tolfte veckan eller tredje månaden den som vill ha snabbversionen. Snart är den mest kritiska perioden slut. Jag börjar känna mer och mer glädje, inte bara trötthet, tvärhet och illamående. Gillar dessutom starkt att magen redan börjar visa sig. Missminner jag mig inte helt har jag för mig att mamma berättade att när hon var i fjärde månaden, ja då hade hon växt ur mammakläderna. Även grannen berättade att hans fru var rejält stor i fjärde månaden. Så en mage nu känns ju inte helt som inbillning. Grannen hade för övrigt börjat ana det på magen också. Det eller för många pilsner i somras sa han. Han vågade dock inte fråga då ifall det hade varit det senare alternativet.
En vecka kvar, sedan är det bara 6 månader kvar och jag ser sjukt mycket fram emot magen. Kanske ska drista mig till en sådan där berömd magbild nästa vecka? Mitt mål är ju ändå att dokumentera ärtans invasion och vårt förökningsexperiment här.
Peace and love ärtan, may the force be with you! (sköter du dig inte får du utegångsförbud i ett halvår)
En vecka kvar, sedan är det bara 6 månader kvar och jag ser sjukt mycket fram emot magen. Kanske ska drista mig till en sådan där berömd magbild nästa vecka? Mitt mål är ju ändå att dokumentera ärtans invasion och vårt förökningsexperiment här.
Peace and love ärtan, may the force be with you! (sköter du dig inte får du utegångsförbud i ett halvår)
Let´s play God and help the poor ones
Jag såg på UR Världen: google baby häromdagen. Det handlade om handeln med embryon och indiska surrogatmammor. Det var minst sagt galet. Dessa kvinnor som var fattiga såg sin chans till att ge sin familj en dräglig tillvaro. Detta till ett pris som kunde innebära döden eller infertilitet senare.
Det hela gick till så att något par eller ensamstående i västvärlden vill ha barn, men inte kan få av någon anledning. Då finns det webbplatser där man kan välja en lämplig äggdonator (ifall kvinnans ägg inte fungerar) och så kan man även välja spermadonator. Vid dessa donatorer står det utbildning, lite grundläggande om deras gener och annat vettigt så man kan plocka ihop en unge. Dessa två komponenter befruktas sedermera i ett labb, skickas till Indien och planteras in i en kvinna.
Kvinnan bor på kliniken under hela graviditeten, är strängt övervakad och föder senare barnet med planerat kejsarsnitt. Detta kan innebära kraftig blödning hos kvinnan att hon dör i barnsäng men överlever hon så har hon ingen rätt till barnet och det läggs på en annan avdelning illa kvickt. När barnet är levererat får hon en summa pengar och sedan är hon förbrukad. Skulle hon däremot få missfall eller föda ett dött barn, ja då får hon inga pengar och dessutom är det svårare för henne att försöka på nytt. Det är bara kvinnor som haft fullgångna, friska graviditeter som får ställa upp.
Det finns många tveksamma moraliska dilemman i detta anser jag. Surrogatmamman är en tvivelaktig exploatering av en kvinnas kropp, i detta fall är det dessutom en fattig mamma som vill få ett bättre liv med hjälp av pengarna det ger. Även äggdonatorn är mer som en robot. I programmet fick man följa en äggdonator och hon var hårt styrd. Även hon gjorde det för pengar men inte på samma livsviktiga basis som den indiska kvinnan. Hon sa att hon kände sig som en maskin. Varje gång det var dags för donation ska hon inta läkemedel som styr hennes fortplantning och därmed äggproduktion. Efter några veckor ska läkaren plocka ut äggen. Gissa hur många som kommer ut? Hela 30 stycken! En annan tveksam aspekt är hur du kan styra barnets egenskaper och utseende. Naturen har visserligen sin gång men du kan ändå i viss mån styra det. Uttrycket att leka Gud kommer osökt in i tankebanorna.
Och icke att förglömma; när ska västvärlden förstå att vi inte kan utnyttja fattigare människors vilja till något bättre? Dessa kvinnor offrar sin kropp, sin framtida familj och sitt liv för att det är för dyrt med surrogatmammor i exempelvis USA. Är deras liv mindre värda? Eller anser vi att vi hjälper dem? Att man gör en god gärning? Jag såg två kvinnor i programmet som såg djupt olyckliga ut efter födseln. Förutom att de var medtagna av ingreppet så har de ändå gått och burit på barnet. Även om barnet var ett bleksiktigt rödhårigt barn utan hennes gener så är det ändå i hennes kropp barnet legat och hon har närt.
Är det verkligen rätt? Ska barn vara en sådan rättighet att man utnyttjar människor på detta vis? Det är väl inte meningen att kvinnan ska vara enbart en mänsklig plantskola?
Det hela gick till så att något par eller ensamstående i västvärlden vill ha barn, men inte kan få av någon anledning. Då finns det webbplatser där man kan välja en lämplig äggdonator (ifall kvinnans ägg inte fungerar) och så kan man även välja spermadonator. Vid dessa donatorer står det utbildning, lite grundläggande om deras gener och annat vettigt så man kan plocka ihop en unge. Dessa två komponenter befruktas sedermera i ett labb, skickas till Indien och planteras in i en kvinna.
Kvinnan bor på kliniken under hela graviditeten, är strängt övervakad och föder senare barnet med planerat kejsarsnitt. Detta kan innebära kraftig blödning hos kvinnan att hon dör i barnsäng men överlever hon så har hon ingen rätt till barnet och det läggs på en annan avdelning illa kvickt. När barnet är levererat får hon en summa pengar och sedan är hon förbrukad. Skulle hon däremot få missfall eller föda ett dött barn, ja då får hon inga pengar och dessutom är det svårare för henne att försöka på nytt. Det är bara kvinnor som haft fullgångna, friska graviditeter som får ställa upp.
Det finns många tveksamma moraliska dilemman i detta anser jag. Surrogatmamman är en tvivelaktig exploatering av en kvinnas kropp, i detta fall är det dessutom en fattig mamma som vill få ett bättre liv med hjälp av pengarna det ger. Även äggdonatorn är mer som en robot. I programmet fick man följa en äggdonator och hon var hårt styrd. Även hon gjorde det för pengar men inte på samma livsviktiga basis som den indiska kvinnan. Hon sa att hon kände sig som en maskin. Varje gång det var dags för donation ska hon inta läkemedel som styr hennes fortplantning och därmed äggproduktion. Efter några veckor ska läkaren plocka ut äggen. Gissa hur många som kommer ut? Hela 30 stycken! En annan tveksam aspekt är hur du kan styra barnets egenskaper och utseende. Naturen har visserligen sin gång men du kan ändå i viss mån styra det. Uttrycket att leka Gud kommer osökt in i tankebanorna.
Och icke att förglömma; när ska västvärlden förstå att vi inte kan utnyttja fattigare människors vilja till något bättre? Dessa kvinnor offrar sin kropp, sin framtida familj och sitt liv för att det är för dyrt med surrogatmammor i exempelvis USA. Är deras liv mindre värda? Eller anser vi att vi hjälper dem? Att man gör en god gärning? Jag såg två kvinnor i programmet som såg djupt olyckliga ut efter födseln. Förutom att de var medtagna av ingreppet så har de ändå gått och burit på barnet. Även om barnet var ett bleksiktigt rödhårigt barn utan hennes gener så är det ändå i hennes kropp barnet legat och hon har närt.
Är det verkligen rätt? Ska barn vara en sådan rättighet att man utnyttjar människor på detta vis? Det är väl inte meningen att kvinnan ska vara enbart en mänsklig plantskola?
torsdag, september 09, 2010
Läskigt, häftigt, fantastiskt, coolt
Det är en del som redan vet. En del kanske har anat. Andra kanske säger "what the fuck?". Så därför kastar jag ut det med hull och hår mest för att jag själv är så otålig.
Idag var jag och M på MVC för inskrivning av ärtan. Fortfarande är det inom de kritiska tolv veckorna, rättare sagt 10+5 (alltså 10 veckor och fem dagar gången). Det är en helt ny värld som öppnar sig. Inte bara att man snart tillhör den där föräldraklubben utan även en värld av förlamande trötthet, tvärhet och konstiga saker som händer med kroppen.
Jag tycker det är skitläskigt och skithäftigt på samma gång. För några år sedan sa jag att jag inte skulle ha några barn men för ungefär ett och ett halvt år sedan började jag titta lite trånande på småkottar och gravida magar. Min definitiva förändring blev när jag fick prao:a som morsa till Felix och Elton. Då började det rycka i äggstockarna. Och rent praktiskt; ja barn har vi ju redan halvtid så varför inte liksom?
Nu längtar jag bara efter att få något livstecken från ärtan. Nu ser och känner jag "bara" att det finns något där. Lägenheten som ärtan bor i är exempelvis stor som en grapefrukt så på magen syns en liten liten förändring. Och det är inte så charmigt att bara den gör förändring på magen, tydligen utvidgas tarmar och man kan bli lite mer vätskefylld.
Åter till MVC. Vi fick en vikarie som var inlånad från Sundsvalls sjukhus. Hon hette Yvonne och var sketamysig. Många frågor och prover blev det. Jag tog alla prover hon sa fast det var frivilligt. Jag fick godkänt på blodvärde, blodsocker och alkoholvanor. Toppen! Fick även glädjande besked om att Livsmedelsverket ändrat sig angående lax. Jag kan äta gravad lax och SUSHI! Häromdagen åt jag vegosushi och det var inte riktigt samma sak. Så sent som igår kväll sa jag till M att jag kommer avlida om jag inte får äta sushi med lax eller gravad lax på julbordet.
Frågan om det hela nu, kommer jag bli sådär barncentrerad som alla morsor? Jag hoppas jag hamnar på en hälsosam nivå. Ett plus är att jag alldeles snart kommer kunna vara med i en diskussion bland småbarnsmammor, ett minus är att en sådan diskussion troligtvis innehåller något så tråkigt som blöjor, barnkläder och sömnvanor. Men vad gör det när det är det enda livet handlar om den första tiden när ongen ploppat ut?
Sammanfattningsvis förstår ni kanske nu vad det stora ämnet kommer vara på bloggen.
Ps. jag är grym på att hålla tidsplaner. Jag har alltid sagt att jag vid 26 års ålder ska ha barn. Det kommer jag hålla med en marginal på 2-3 månader.
Idag var jag och M på MVC för inskrivning av ärtan. Fortfarande är det inom de kritiska tolv veckorna, rättare sagt 10+5 (alltså 10 veckor och fem dagar gången). Det är en helt ny värld som öppnar sig. Inte bara att man snart tillhör den där föräldraklubben utan även en värld av förlamande trötthet, tvärhet och konstiga saker som händer med kroppen.
Jag tycker det är skitläskigt och skithäftigt på samma gång. För några år sedan sa jag att jag inte skulle ha några barn men för ungefär ett och ett halvt år sedan började jag titta lite trånande på småkottar och gravida magar. Min definitiva förändring blev när jag fick prao:a som morsa till Felix och Elton. Då började det rycka i äggstockarna. Och rent praktiskt; ja barn har vi ju redan halvtid så varför inte liksom?
Nu längtar jag bara efter att få något livstecken från ärtan. Nu ser och känner jag "bara" att det finns något där. Lägenheten som ärtan bor i är exempelvis stor som en grapefrukt så på magen syns en liten liten förändring. Och det är inte så charmigt att bara den gör förändring på magen, tydligen utvidgas tarmar och man kan bli lite mer vätskefylld.
Åter till MVC. Vi fick en vikarie som var inlånad från Sundsvalls sjukhus. Hon hette Yvonne och var sketamysig. Många frågor och prover blev det. Jag tog alla prover hon sa fast det var frivilligt. Jag fick godkänt på blodvärde, blodsocker och alkoholvanor. Toppen! Fick även glädjande besked om att Livsmedelsverket ändrat sig angående lax. Jag kan äta gravad lax och SUSHI! Häromdagen åt jag vegosushi och det var inte riktigt samma sak. Så sent som igår kväll sa jag till M att jag kommer avlida om jag inte får äta sushi med lax eller gravad lax på julbordet.
Frågan om det hela nu, kommer jag bli sådär barncentrerad som alla morsor? Jag hoppas jag hamnar på en hälsosam nivå. Ett plus är att jag alldeles snart kommer kunna vara med i en diskussion bland småbarnsmammor, ett minus är att en sådan diskussion troligtvis innehåller något så tråkigt som blöjor, barnkläder och sömnvanor. Men vad gör det när det är det enda livet handlar om den första tiden när ongen ploppat ut?
Sammanfattningsvis förstår ni kanske nu vad det stora ämnet kommer vara på bloggen.
Ps. jag är grym på att hålla tidsplaner. Jag har alltid sagt att jag vid 26 års ålder ska ha barn. Det kommer jag hålla med en marginal på 2-3 månader.
tisdag, september 07, 2010
Omställningen
Sedan jag flyttade in här i huset för nio månader sedan har man fått svara på många frågor. De flesta tyckte att jag var helt omdömeslös när jag efter så kort tid bara flyttade och lämnade allt. Jag kan själv tycka att det var ett annorlunda tillvägagångssätt, jag var innan detta en sådan som skyndade långsamt och det där med sambo, nej det var nog inte min grej. Ofta hann relationen rinna ut i sanden innan jag engagerat mig. Det var smidigare så.
Denna gång föranleddes detta knasiga beslut av att jag träffade M en kall natt i Sundsvall. Det var den 18 december efter krogarnas stängningsdags. Jag och Lina hade varit på Stadshuset, vi var lite runda om fötterna men inte så farligt. Vi valde att gå en annan väg hem och vid teatern började jag och M prata. Vi blev sedermera uppbjudna på hans hotellrum för efterfest. Efterfesten bestod i att jag och M pratade och vid senare tillfälle kysstes. Lina satt vid M:s dator och spelade Erik Hassle. Efter ett tag insåg vi att det var dags för hemgång. Vi sa hejdå. I korridoren ropade jag sedan med min bästa Darth Vader-imitation "I´m you father" och M svarade "And I´m your mother". Lagom corny, men lagom nördigt för att jag ska smälta.
Dagen efter hördes vi av på facebook och sedan sms och sedan timslånga telefonsamtal. Jag var i fjällen över jul, vi pratade löst om nyår. Han fixade en stuga som han kunde låna och så kom han upp till Vemmis två dagar innan nyår. Han hade grabbarna med sig och det bekom mig inte, jag fick vara skidlärare. Efter första dagen bjöd han på middag och sedan dess har jag varit ifrån honom sammanlagt 6 dagar på nio månader.
Men! Den stora omställningen var inte bara att bli sambo och kär på riktigt. På köpet följde även två barn, stort hus och en hund. Vad det innebar visste jag inte riktigt då utan det är först nu jag insett vad det faktiskt gjort med mitt liv och vilken kontrast det är mot förut. Från en partande singel utan planer på barn och familj de närmaste åren hade jag helt plötsligt det. Inte helt lätt alla gånger. Förut tvättade jag typ en gång i månaden, när jag kom ihåg tvättiden. Nu måste vi tvätta flera gånger i veckan och i badrummet hänger alltid tvätt på tork. En av många praktiska saker som förändrats.
Andra saker kan kännas mer i hjärtat. Bland annat vill man ju att barnen ska tycka det är fantastiskt att vara här och då är det jobbigt när de längtar efter sin mamma. Eller när barnen inte är här och M längtar efter barnen. Jag måste liksom vänja mig vid att man aldrig riktigt är nummer ett och att vardagen kan te sig lite mer vardag än för andra som bara varit tillsammans i nio månader. Och för första gången i mitt liv vill jag ha en unge som säger mamma till mig. Inte bara vara i mammarollen men "bara" vara låtsasmorsa.
Inlägget ovan kanske låter mer melankoliskt än vad det är. Det är vad jag tror helt normala tankar för en låtsasmorsa eller låtsasfarsa. Du får en paketlösning med flera fantastiska individer men det har precis som allt annat en liten baksida. Det är dock fortfarande så att fördelarna och kärleken överväger den. Trots smutstvätt och fotbollsträningar.
Peace, love and understanding!
Denna gång föranleddes detta knasiga beslut av att jag träffade M en kall natt i Sundsvall. Det var den 18 december efter krogarnas stängningsdags. Jag och Lina hade varit på Stadshuset, vi var lite runda om fötterna men inte så farligt. Vi valde att gå en annan väg hem och vid teatern började jag och M prata. Vi blev sedermera uppbjudna på hans hotellrum för efterfest. Efterfesten bestod i att jag och M pratade och vid senare tillfälle kysstes. Lina satt vid M:s dator och spelade Erik Hassle. Efter ett tag insåg vi att det var dags för hemgång. Vi sa hejdå. I korridoren ropade jag sedan med min bästa Darth Vader-imitation "I´m you father" och M svarade "And I´m your mother". Lagom corny, men lagom nördigt för att jag ska smälta.
Dagen efter hördes vi av på facebook och sedan sms och sedan timslånga telefonsamtal. Jag var i fjällen över jul, vi pratade löst om nyår. Han fixade en stuga som han kunde låna och så kom han upp till Vemmis två dagar innan nyår. Han hade grabbarna med sig och det bekom mig inte, jag fick vara skidlärare. Efter första dagen bjöd han på middag och sedan dess har jag varit ifrån honom sammanlagt 6 dagar på nio månader.
Men! Den stora omställningen var inte bara att bli sambo och kär på riktigt. På köpet följde även två barn, stort hus och en hund. Vad det innebar visste jag inte riktigt då utan det är först nu jag insett vad det faktiskt gjort med mitt liv och vilken kontrast det är mot förut. Från en partande singel utan planer på barn och familj de närmaste åren hade jag helt plötsligt det. Inte helt lätt alla gånger. Förut tvättade jag typ en gång i månaden, när jag kom ihåg tvättiden. Nu måste vi tvätta flera gånger i veckan och i badrummet hänger alltid tvätt på tork. En av många praktiska saker som förändrats.
Andra saker kan kännas mer i hjärtat. Bland annat vill man ju att barnen ska tycka det är fantastiskt att vara här och då är det jobbigt när de längtar efter sin mamma. Eller när barnen inte är här och M längtar efter barnen. Jag måste liksom vänja mig vid att man aldrig riktigt är nummer ett och att vardagen kan te sig lite mer vardag än för andra som bara varit tillsammans i nio månader. Och för första gången i mitt liv vill jag ha en unge som säger mamma till mig. Inte bara vara i mammarollen men "bara" vara låtsasmorsa.
Inlägget ovan kanske låter mer melankoliskt än vad det är. Det är vad jag tror helt normala tankar för en låtsasmorsa eller låtsasfarsa. Du får en paketlösning med flera fantastiska individer men det har precis som allt annat en liten baksida. Det är dock fortfarande så att fördelarna och kärleken överväger den. Trots smutstvätt och fotbollsträningar.
Peace, love and understanding!
Återuppstånden från...
Kanske inte från de döda men nog så väl från annan ort och i ett annat liv. Det låter dramatiskt så det räcker. Ungefär som jag fått gå i exil. Helt klart en logisk förklaring om man ser till hur livet såg ut i Sundsvall, roligt men slitsamt. Och min image kan ha varit något naggad i kanten. Folk hade väl kanske inte bilden av mig som den som sedermera skulle sitta i ett hus i Örnsköldsviktrakten och vara låtsasmorsa, fästmö och kär. Om någon ens såg mig som potentiell flickvän hade varit en bedrift då romantikern i mig krypit långt innanför skalet av cynikern. Det var bara en utsocknes karl som såg att det kanske fanns något sådant i mig. Jag må överdriva något men det gör historien bättre inte sant? The scandal queen goes housewife... typ.
Nog om det!
Varför börjar jag ens skriva blogg igen? Hade inte jag tröttnat och dessutom börjat stoltsera med att jag inte har en aktiv blogg? Jo men visst hade jag det. Men jag gör som alla politiker, jag backar på tidigare påståenden och erkänner att jag haft fel. Jag har inga språkliga krumbukter för övrigt som motionerar hjärnan. Den där framtida boken jag vill skriva lär vänta på sig och något rent journalistämne är jag kanske inte heller trots en tidigare (kort) karriär som både krönikör och recensent.
Nu har livet ändrats så radikalt och det händer så mycket som jag vill ha kvar till senare. Få ner på pränt. Att skriva för hand i en anteckningsbok är inte min grej så en blogg som är lagom privat får vara den kanal jag väljer.
Väl mött efter denna enormt långa bloggpaus!
Nog om det!
Varför börjar jag ens skriva blogg igen? Hade inte jag tröttnat och dessutom börjat stoltsera med att jag inte har en aktiv blogg? Jo men visst hade jag det. Men jag gör som alla politiker, jag backar på tidigare påståenden och erkänner att jag haft fel. Jag har inga språkliga krumbukter för övrigt som motionerar hjärnan. Den där framtida boken jag vill skriva lär vänta på sig och något rent journalistämne är jag kanske inte heller trots en tidigare (kort) karriär som både krönikör och recensent.
Nu har livet ändrats så radikalt och det händer så mycket som jag vill ha kvar till senare. Få ner på pränt. Att skriva för hand i en anteckningsbok är inte min grej så en blogg som är lagom privat får vara den kanal jag väljer.
Väl mött efter denna enormt långa bloggpaus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)