Nej det var inget för mig att blogga om sådant här. Jag tar återigen en paus. Hejpa.

Join the movement

Jag kände Ärtan i natt. När jag vände och vred på mig verkade den ledsna. Då kändes det som en stor fjäril i magen som pockade på uppmärksamhet. Det kändes inte som något jag känt i magen förut så anar att det är Ärtan som boxade till morsan i protest. Men är man inte större än en avocado så är nävarna inte särskilt respektingivande och skadorna i sin tur blir minimala hos motståndaren.

Jag har gått som på moln hela dagen efter detta lilla tecken från le petit pois. M tycker nog att det är lite orättvist. Men han å andra sidan är den som kan njuta mest av min mage. Själv känner jag mig ganska oglammig och uppsvälld.

Jag har nästan börjat tappa bort mig lite i tiden, har liksom "vant" mig. Mest för att det just nu inte känts så mycket att vara gravid. Åtminstone inte som i början. Men de senaste dagarna har min livmoder haft växtvärk. Tydligen kommer Ärtan gå in i en liten spurt just nu, kanske därför jag varit lite extra trött och grinig. Hormonerna känner inte någon nåd må jag lova.

Jag fortsätter njuta av Ärtans små rörelser, snart antar jag att sparkarna får revbenen att omplaceras och lungorna halvt punkteras.

You go little pea!

Snön faller

Årets första snö här hemma yr omkring. Jag kan inte riktigt låta bli att få skidsug. Men i år, ja i år blir det inget. För det första kommer jag varken kunna knäppa skidbrallorna eller dra igen jackan. Och med växande mage ser jag pjäxorna som mina fiender. Jag kommer inte få på mig dessa heller. Dessutom står det överallt att man bör undvika riskabla aktiviteter såsom alpin skidåkning. Att bara fara i barnbacken och vara nervös för att ramla känns ganska värdelöst. Jag får se denna skidsäsong som andras, inte min. Lite surt men värt det. Nästa säsong blir kick ass istället. Får njuta av andra mysiga aktiviteter i fjällen. Massor av varm choklad, brasa och raggsockor.




Försökte ta kort på snöstormen ute men det fastnar inte på bild. Ser bara grått ut.

Verkligt

Jag har en liten människa i magen, jag har nog förstått det nu. UL gjorde sitt till men även den lilla maggen. I helgen fick Ärtan sina första tofflor. Ärtan kommer ha två mormödrar och två morfädrer. Tofflorna kommer från Sundsvallmorfarmormor och mostrarna. När det lilla lätta paketet öppnades blev jag nästan tårögd, ett par satans små, söta tofflor. Och det till vår lilla Ärtan. Blev varm i hela kroppen, det ÄR verkligt.

Det är även nu jag känner att jag nog är vuxen. Ibland har jag svårt att identifiera mig som mamma för jag har någon skev bild av min ålder tror jag. Jag har inte riktigt förstått att jag fyller 27 i juni och därmed i allra högsta grad är i exemplarisk barnafödande ålder. Jag är på något vis fortfarande i den föreställningen att jag och de i min ålder är runt 23. Max. Så när folk går och gifter sig och skaffar barn känns det så himla vuxet och avlägset men sanningen är att det är fler som gör det nu i min omgivning än super skallen i bitar varje helg. Även jag sällar mig till skaran som pysslar med familjeproduktion. Livets gång. Och den gången vill jag inte byta ut mot något annat. Ja, lite mindre djurhår och tvätt måhända.


Ps. det jag ogillar som symtom förutom redan nämnda spring på toa så är det mitt luktsinne och aptit. Alla mejeriprodukter utom mjölk luktar konstigt och jag är hungrig men aldrig sugen på något. 

Bloggar för varenda unge

Har idag anslutit mig till att vara en bloggare för varenda unge. Tänkte att det kändes naturligt som barnrättsinformatör för UNICEF, som bloggar och dessutom är lite sådär småarg på orättvisor. Det är ju egentligen inte särskilt tekniskt svårt, det är bara att smälla upp en banner. Den finns på UNICEF:s hemsida, vill man kan man som jag maila Johanna så att hon vet vad man har för blogg och för att få nyttiga mailutskick.
Det kommer väl inte innebära så stor förändring av innehållet för ni vet att jag är engagerad i det hela redan.


UNICEF:
Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad. 

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering. 

Därför kämpar jag för varenda unge genom UNICEF.

Och låt mig presentera Ärtan

Fick göra UL lite tidigare på grund av att gynekologen ville att jag skulle få göra något kul också. Hon frågade om jag ville se och det var helt fantastiskt. Ärtan rörde på sig och verkade bli lite störd av verksamheten. Man såg lilla ryggraden och ja, jag fnittrade okontrollerat. Första gången jag gör det i gynstolen. Nästa gång är 8/11, då är det det riktiga ultraljudet. Då är även M med, han blev gruvligt besviken att han missade första gången. Det kan jag förstå, jag kunde dock inte hålla mig. I och med att jag nu fick höra att hjärtljuden lät bra och den rörde på sig blev jag lugn och det kändes på riktigt. Jag kan heller inte dölja att jag är på smällen, magen syns.

Jag är nog en bohem trots allt

Jag må vara lite pedant, jag må ha lite kontrollbehov ibland, jag må vara utbildad inom media. Men det bor ändå en bohem i mig som inte kan svälja prestations- och konsumtionshetsen.

Hittills i min hem (förutom första hemmet där man gick bananas bara för att det var första hemmet) så händer det inte särskilt mycket hemma, det köps heller inte särskilt mycket till hemmet om det inte behövs och lättare renoveringar på grund av estetiska skäl, ja det kan vänta. Jag skulle heller inte vilja slänga ut varenda möbel hemma bara för att jag kan köpa nytt. Ett hem som taget ur en katalog blir själlöst och utan kopplingar, tycker jag. Igår hämtade jag min gammelmommas brudkista som blivit kvar i pappas gamla hus. Kistan är lite kantstött och färgen har flagnat här och var, men den är så fin och den har en historia. Den ser ut att vara från när Jesus gick i sandaler och jag bara undrar vad för spännande saker som legat där i.

Ett annat tecken på bohemen i mig är att jag är helt osugen på karriär i den bemärkelse vi är van att höra begreppet karriär. Jag är driven men bara med det jag brinner för, tyvärr brinner jag inte för det jag är utbildad till. Som lärare inom det ja, men inte som någon som ska sitta på någon byrå och vara så där nyskapande och stressig.

Jag har fortfarande någon barnslig föreställning att jag vill förändra världen, göra något som spelar roll. Dock är vi så inkörda i våra spår att man ska göra karriär att ett irrationellt dåligt samvete kan visa sitta fula nylle ibland. Att nu när man bara är hemma och funderar på livet och är allmänt gravid känner man sig lite sämre. Men det är en värdefull tid, hittills har jag bara kört på utan att fundera på frågan "vad vill jag göra när jag blir stor?". Hade jag kanske gjort det å andra sidan hade jag inte suttit här med ett liv jag trivs med. Då hade jag nog fortfarande pluggat till apotekare eller dylikt.

Jag får lägga ner den där pockande känslan av att inte ha lusten att göra kometkarriär inom något flashigt, jag får omfamna tiden av tid nu och hitta vad jag ska göra av livet sen. Göra något som ger mig något, läsa någon rolig kurs och fortsätta med att jobba som barnrättsinformatör för UNICEF.

Något hittar man väl alltid på? Planen behöver inte längre vara spikrak känner jag, jag trodde jag visste det förut men icke. Det finns en liten kotte som behöver en pigg och närvarande mamma sen. Samt att jag hellre dör med vetskapen att jag gjort livet lite bättre för några i världen än att klättra i taxeringskalendern. Kalla mig bohem eller utopisk, men jag tror det kan funka.

Bye bye första trimestern

Har nu lämnat bakom mig tre hela månader, den fjärde har börjat. 12+3 är den rätta benämningen.
Förutom att jag letar frenetiskt efter en midja som börjar försvinna och ser ut som ett tonårsmonster med alla små hormonpepplor i ansiktet mår jag hyfsat bra. Hormonerna spelar fortfarande spratt, tröttheten är ihållande och de nattliga besöken på toa likaså. Men jag gillar det ändå på något sjukt sätt. Det lär vara sjukt värt det. Hoppas även M är på samma bana när jag kanske är lite tvär och frånvarande.

Så vad händer då ärtan? (hämtat från babycenter.se)

"Bebisens sitthöjd är nästan 5,5 cm och den väger knappt 14 g. Veckans mest spännande nyhet är att reflexerna blir mer utvecklade. Om du klämmer på magen kommer bebisen att röra på sig, fast du känner det nog inte ännu. Nervceller har delats snabbt och neurologiska kopplingar (synapser) formas i hjärnan. Bebisen kan knyta händerna, rulla in tårna och knipa ihop ögonen.

Ansiktet börjar se alltmer mänskligt ut. Ögonen sitter närmare varandra, efter att ha suttit på vardera sidan av huvudet. Öronen sitter ungefär där de ska. Kroppens organ utför allt mer komplexa funktioner. Levern producerar galla och njurarna utsöndrar urin till urinblåsan.

Barnmorskan kan känna livmoderns ovandel (fundus) nu. I början av andra trimestern kommer du antagligen att börja behöva använda mer löst sittande kläder."

Jag gillar att ögonen flyttat på sig, fiskstajlen faller inte mig helt i smaken. Det är roligt att den börjat få reflexer, ska man ge den lite muskler och sitta och reta den hela dagarna? Nejdå, ska vara snäll mot ärtan.

Löst sittande kläder är fantastiskt, mina hyfsat nya jeans som jag ändå köpte en storlek större än min normala är nu skönast uppknäppta. Annars är jag glad att jag har mycket tunikor och annat. Inte för att magen är enorm utan för att det är skönast. Dessutom känner jag mig mer fet än gravid ibland. Den nya formen kroppen sakta men säkert antar är inte helt lätt att smälta alla gånger.

Härliga symptom

Det är himla mysigt att veta att man har en liten varelse i magen. Och inte någon alien som kommer spräcka magen och skrika högfrekvent, nejdå, utan en liten människa. Men måste ju säga att med det kommer en del ocharmiga symptom.

Nattsömnen är dumt att klaga över då den bara är i sin linda att vara dålig. Den lär knappast bli längre och mer oavbruten på minste ett och ett halvt år. Det som dock är jobbigt är att jag får gå upp på toa 3-4 gånger varje natt så det där med att ta en stor kopp te innan läggdags är numera uteslutet. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle bli då.
Andra symptom är att jag blir störthungrig ruskigt snabbt och med det ett kraftigt sjunkande humör, jag kan bara ha en bh för alla andra har jag vuxit ur samt att de ständigt är ömma, jag är förlamande trött större delen av dagen, framåt kvällen har all vätska hamnat i benen så de känns tunga och jag har fått en lite desformerad figur. Allt är såklart i sin ordning men nog är ärtans invasion kraftfull och indiskret.

Det sägs dock att en del av de symptom jag har nu lägger sig något när jag går in i andra trimestern, alltså den andra tredjedelen av graviditeten. Det händer redan som på lördag att jag går in i 13:e veckan (fjärde månaden) och därmed andra trimestern. Glädjande, men då kommer andra saker göra sig tydliga. En större mage exempelvis, som jag längtar efter men även ser framför mig hur mycket den ska trycka på på nätterna... och göra det stört omöjligt att ligga på mage och rygg.

Men hur som helst är det ändå för jävla mysigt. Bara så ni vet. Nu ska jag och ärtan lyssna på hårdrock.

12e veckan

Idag gick jag in i den magiska tolfte veckan eller tredje månaden den som vill ha snabbversionen. Snart är den mest kritiska perioden slut. Jag börjar känna mer och mer glädje, inte bara trötthet, tvärhet och illamående. Gillar dessutom starkt att magen redan börjar visa sig. Missminner jag mig inte helt har jag för mig att mamma berättade att när hon var i fjärde månaden, ja då hade hon växt ur mammakläderna. Även grannen berättade att hans fru var rejält stor i fjärde månaden. Så en mage nu känns ju inte helt som inbillning. Grannen hade för övrigt börjat ana det på magen också. Det eller för många pilsner i somras sa han. Han vågade dock inte fråga då ifall det hade varit det senare alternativet.

En vecka kvar, sedan är det bara 6 månader kvar och jag ser sjukt mycket fram emot magen. Kanske ska drista mig till en sådan där berömd magbild nästa vecka? Mitt mål är ju ändå att dokumentera ärtans invasion och vårt förökningsexperiment här.

Peace and love ärtan, may the force be with you! (sköter du dig inte får du utegångsförbud i ett halvår)

Let´s play God and help the poor ones

Jag såg på UR Världen: google baby häromdagen. Det handlade om handeln med embryon och indiska surrogatmammor. Det var minst sagt galet. Dessa kvinnor som var fattiga såg sin chans till att ge sin familj en dräglig tillvaro. Detta till ett pris som kunde innebära döden eller infertilitet senare.

Det hela gick till så att något par eller ensamstående i västvärlden vill ha barn, men inte kan få av någon anledning. Då finns det webbplatser där man kan välja en lämplig äggdonator (ifall kvinnans ägg inte fungerar) och så kan man även välja spermadonator. Vid dessa donatorer står det utbildning, lite grundläggande om deras gener och annat vettigt så man kan plocka ihop en unge. Dessa två komponenter befruktas sedermera i ett labb, skickas till Indien och planteras in i en kvinna.

Kvinnan bor på kliniken under hela graviditeten, är strängt övervakad och föder senare barnet med planerat kejsarsnitt. Detta kan innebära kraftig blödning hos kvinnan att hon dör i barnsäng men överlever hon så har hon ingen rätt till barnet och det läggs på en annan avdelning illa kvickt. När barnet är levererat får hon en summa pengar och sedan är hon förbrukad. Skulle hon däremot få missfall eller föda ett dött barn, ja då får hon inga pengar och dessutom är det svårare för henne att försöka på nytt. Det är bara kvinnor som haft fullgångna, friska graviditeter som får ställa upp.

Det finns många tveksamma moraliska dilemman i detta anser jag. Surrogatmamman är en tvivelaktig exploatering av en kvinnas kropp, i detta fall är det dessutom en fattig mamma som vill få ett bättre liv med hjälp av pengarna det ger. Även äggdonatorn är mer som en robot. I programmet fick man följa en äggdonator och hon var hårt styrd. Även hon gjorde det för pengar men inte på samma livsviktiga basis som den indiska kvinnan. Hon sa att hon kände sig som en maskin. Varje gång det var dags för donation ska hon inta läkemedel som styr hennes fortplantning och därmed äggproduktion. Efter några veckor ska läkaren plocka ut äggen. Gissa hur många som kommer ut? Hela 30 stycken! En annan tveksam aspekt är hur du kan styra barnets egenskaper och utseende. Naturen har visserligen sin gång men du kan ändå i viss mån styra det. Uttrycket att leka Gud kommer osökt in i tankebanorna.

Och icke att förglömma; när ska västvärlden förstå att vi inte kan utnyttja fattigare människors vilja till något bättre? Dessa kvinnor offrar sin kropp, sin framtida familj och sitt liv för att det är för dyrt med surrogatmammor i exempelvis USA. Är deras liv mindre värda? Eller anser vi att vi hjälper dem? Att man gör en god gärning? Jag såg två kvinnor i programmet som såg djupt olyckliga ut efter födseln. Förutom att de var medtagna av ingreppet så har de ändå gått och burit på barnet. Även om barnet var ett bleksiktigt rödhårigt barn utan hennes gener så är det ändå i hennes kropp barnet legat och hon har närt.
Är det verkligen rätt? Ska barn vara en sådan rättighet att man utnyttjar människor på detta vis? Det är väl inte meningen att kvinnan ska vara enbart en mänsklig plantskola?

Läskigt, häftigt, fantastiskt, coolt

Det är en del som redan vet. En del kanske har anat. Andra kanske säger "what the fuck?". Så därför kastar jag ut det med hull och hår mest för att jag själv är så otålig.

Idag var jag och M på MVC för inskrivning av ärtan. Fortfarande är det inom de kritiska tolv veckorna, rättare sagt 10+5 (alltså 10 veckor och fem dagar gången). Det är en helt ny värld som öppnar sig. Inte bara att man snart tillhör den där föräldraklubben utan även en värld av förlamande trötthet, tvärhet och konstiga saker som händer med kroppen.

Jag tycker det är skitläskigt och skithäftigt på samma gång. För några år sedan sa jag att jag inte skulle ha några barn men för ungefär ett och ett halvt år sedan började jag titta lite trånande på småkottar och gravida magar. Min definitiva förändring blev när jag fick prao:a som morsa till Felix och Elton. Då började det rycka i äggstockarna. Och rent praktiskt; ja barn har vi ju redan halvtid så varför inte liksom?

Nu längtar jag bara efter att få något livstecken från ärtan. Nu ser och känner jag "bara" att det finns något där. Lägenheten som ärtan bor i är exempelvis stor som en grapefrukt så på magen syns en liten liten förändring. Och det är inte så charmigt att bara den gör förändring på magen, tydligen utvidgas tarmar och man kan bli lite mer vätskefylld.

Åter till MVC. Vi fick en vikarie som var inlånad från Sundsvalls sjukhus. Hon hette Yvonne och var sketamysig. Många frågor och prover blev det. Jag tog alla prover hon sa fast det var frivilligt. Jag fick godkänt på blodvärde, blodsocker och alkoholvanor. Toppen! Fick även glädjande besked om att Livsmedelsverket ändrat sig angående lax. Jag kan äta gravad lax och SUSHI! Häromdagen åt jag vegosushi och det var inte riktigt samma sak. Så sent som igår kväll sa jag till M att jag kommer avlida om jag inte får äta sushi med lax eller gravad lax på julbordet.

Frågan om det hela nu, kommer jag bli sådär barncentrerad som alla morsor? Jag hoppas jag hamnar på en hälsosam nivå. Ett plus är att jag alldeles snart kommer kunna vara med i en diskussion bland småbarnsmammor, ett minus är att en sådan diskussion troligtvis innehåller något så tråkigt som blöjor, barnkläder och sömnvanor. Men vad gör det när det är det enda livet handlar om den första tiden när ongen ploppat ut?

Sammanfattningsvis förstår ni kanske nu vad det stora ämnet kommer vara på bloggen.


Ps. jag är grym på att hålla tidsplaner. Jag har alltid sagt att jag vid 26 års ålder ska ha barn. Det kommer jag hålla med en marginal på 2-3 månader.

Omställningen

Sedan jag flyttade in här i huset för nio månader sedan har man fått svara på många frågor. De flesta tyckte att jag var helt omdömeslös när jag efter så kort tid bara flyttade och lämnade allt. Jag kan själv tycka att det var ett annorlunda tillvägagångssätt, jag var innan detta en sådan som skyndade långsamt och det där med sambo, nej det var nog inte min grej. Ofta hann relationen rinna ut i sanden innan jag engagerat mig. Det var smidigare så.

Denna gång föranleddes detta knasiga beslut av att jag träffade M en kall natt i Sundsvall. Det var den 18 december efter krogarnas stängningsdags. Jag och Lina hade varit på Stadshuset, vi var lite runda om fötterna men inte så farligt. Vi valde att gå en annan väg hem och vid teatern började jag och M prata. Vi blev sedermera uppbjudna på hans hotellrum för efterfest. Efterfesten bestod i att jag och M pratade och vid senare tillfälle kysstes. Lina satt vid M:s dator och spelade Erik Hassle. Efter ett tag insåg vi att det var dags för hemgång. Vi sa hejdå. I korridoren ropade jag sedan med min bästa Darth Vader-imitation "I´m you father" och M svarade "And I´m your mother". Lagom corny, men lagom nördigt för att jag ska smälta.

Dagen efter hördes vi av på facebook och sedan sms och sedan timslånga telefonsamtal. Jag var i fjällen över jul, vi pratade löst om nyår. Han fixade en stuga som han kunde låna och så kom han upp till Vemmis två dagar innan nyår. Han hade grabbarna med sig och det bekom mig inte, jag fick vara skidlärare. Efter första dagen bjöd han på middag och sedan dess har jag varit ifrån honom sammanlagt 6 dagar på nio månader.

Men! Den stora omställningen var inte bara att bli sambo och kär på riktigt. På köpet följde även två barn, stort hus och en hund. Vad det innebar visste jag inte riktigt då utan det är först nu jag insett vad det faktiskt gjort med mitt liv och vilken kontrast det är mot förut. Från en partande singel utan planer på barn och familj de närmaste åren hade jag helt plötsligt det. Inte helt lätt alla gånger. Förut tvättade jag typ en gång i månaden, när jag kom ihåg tvättiden. Nu måste vi tvätta flera gånger i veckan och i badrummet hänger alltid tvätt på tork. En av många praktiska saker som förändrats.

Andra saker kan kännas mer i hjärtat. Bland annat vill man ju att barnen ska tycka det är fantastiskt att vara här och då är det jobbigt när de längtar efter sin mamma. Eller när barnen inte är här och M längtar efter barnen. Jag måste liksom vänja mig vid att man aldrig riktigt är nummer ett och att vardagen kan te sig lite mer vardag än för andra som bara varit tillsammans i nio månader. Och för första gången i mitt liv vill jag ha en unge som säger mamma till mig. Inte bara vara i mammarollen men "bara" vara låtsasmorsa.

Inlägget ovan kanske låter mer melankoliskt än vad det är. Det är vad jag tror helt normala tankar för en låtsasmorsa eller låtsasfarsa. Du får en paketlösning med flera fantastiska individer men det har precis som allt annat en liten baksida. Det är dock fortfarande så att fördelarna och kärleken överväger den. Trots smutstvätt och fotbollsträningar.

Peace, love and understanding!

Återuppstånden från...

Kanske inte från de döda men nog så väl från annan ort och i ett annat liv. Det låter dramatiskt så det räcker. Ungefär som jag fått gå i exil. Helt klart en logisk förklaring om man ser till hur livet såg ut i Sundsvall, roligt men slitsamt. Och min image kan ha varit något naggad i kanten. Folk hade väl kanske inte bilden av mig som den som sedermera skulle sitta i ett hus i Örnsköldsviktrakten och vara låtsasmorsa, fästmö och kär. Om någon ens såg mig som potentiell flickvän hade varit en bedrift då romantikern i mig krypit långt innanför skalet av cynikern. Det var bara en utsocknes karl som såg att det kanske fanns något sådant i mig. Jag må överdriva något men det gör historien bättre inte sant? The scandal queen goes housewife... typ.

Nog om det!

Varför börjar jag ens skriva blogg igen? Hade inte jag tröttnat och dessutom börjat stoltsera med att jag inte har en aktiv blogg? Jo men visst hade jag det. Men jag gör som alla politiker, jag backar på tidigare påståenden och erkänner att jag haft fel. Jag har inga språkliga krumbukter för övrigt som motionerar hjärnan. Den där framtida boken jag vill skriva lär vänta på sig och något rent journalistämne är jag kanske inte heller trots en tidigare (kort) karriär som både krönikör och recensent.

Nu har livet ändrats så radikalt och det händer så mycket som jag vill ha kvar till senare. Få ner på pränt. Att skriva för hand i en anteckningsbok är inte min grej så en blogg som är lagom privat får vara den kanal jag väljer.

Väl mött efter denna enormt långa bloggpaus!