Tiden tickar på sjukt snabbt. Tittade på en gammal magbild och insåg att magen har växt. Nog för att jag börjar känna mig mer och mer som en flodhäst men känsla och vad som syns utåt är inte alltid samma sak som vi vet...
Här får ni se min mages tillväxt från första magfotot till dagens. Inte taget med jämna mellanrum då jag knäppt kort då andan fallit på och tänkt "hm... nu var det nog ett tag sedan". Även det där med att ta ur samma vinkel har inte direkt varit högt på agendan, men troligtvis ser man ändå Ärtans progression. Snart kommer magen anta groteska proportioner...
Vi hade väldiga problem att somna i natt. Nytt ljus, nya ljud och nytt rum. Och inte nog med det, när vi flyttade sängen vände och vred vi på mellanmadrassen. Det bidrog nog också till sömnsvårigheterna, våra inlegade gropar var borta. Jag var även väldigt hungrig men åtgärdade det aldrig. Har aldrig varit en nattätare och har svårt för konceptet att stå i köket mitt i natten och göra mat. Då ska man sova eller i värsta fall fyllekäka. Det sistnämnda är helt klart uteslutet.
Ska bli skönt med gardiner, kändes som hela Bjästa kunde se oss sova här uppe på kullen. Så är visserligen inte fallet eftersom man ser det som är därute mycket lättare när rummet är mörkt än att se in. Vi tyckte också det var lite typiskt att backarna var släckta när vi skulle premiärsova. Utsikten mot dessa ger någon slags ski in-ski outkänsla.
För en vecka sedan satte M tänderna i bastun och rev och slet. En vecka senare kan vi nu sova i vårt nya sovrum, enda som fattas är gardiner som åker upp i veckan efter vårt äventyr i södra delen av landet. Till och med alla lister och eluttag är uppsatta igen. Vi hade tänkt måla väggarna vita men på Färgmagasinet hittade vi färgen vanilj, någon slags ljust beige. Jag tyckte det var himla festligt att M skulle få måla väggarna med den manligt benämnda "Lady" och dessutom i kulören vanilj.
Där bastun var finns alla grejer som stod i nya sovrummet samt att golv, väggar och tak väntar på en genomgång. Vårt gamla sovrum har blivit tv-rum med två sovplatser för gäster som inte ids åka hem.
Vi har arbetat hårt efter våra olika förutsättningar, jag måste säga att kroppen bli snabbt sliten när man har ca två liter mer blod i kroppen, en liten parasit på 1,6 kilo samt diverse andra handikapp som graviditet medför.
Här kommer bilder över det nya:
Nya sovrummet från dörren.
Sängen
Andra änden av rummet, ursäkta spröjs som lossnat.
Inte behöver nostalgi vara lastgammal för att vara just nostalgi. Händer det mycket i livet kan det mycket väl räcka med 3-4 år för att nostalgiska vibbar ska infinna sig i kroppen. Jag tänkte bjuda på lite ny nostalgi. Mest för att den senaste tidens nyttjande av iTunes framkallat dessa känslor.
Mada Nile, reggae från Jungfruöarna. Lyssnade mycket på när jag precis flyttat till Sundsvall i augusti -07.
She Wants Revenge, ett band jag upptäckte för länge sedan och har glömt bort hur. Ett Joy Division-inspirerat band men mycket bättre än sina förebilder. Tycker jag. Lyssnade sjukt mycket på detta 2007 och våren 2008. Ett band vars låtar jag inte tröttnat på trots idogt lyssnande.
Katatonia, The Great Cold Distance. Jag hade inte lyssnat på Katatonia sedan Last Fair Deal Gone Down. Men jag gillade Katatonia väldigt mycket så när jag träffade en som också gjorde det och dessutom spelade denna nyare skiva så blev det en ny favorit och en nytändning i mitt och Katatonias förhållande, även om relationen med den som återintroducerade dessa rann ut i sanden. Den här låten My Twin betyder enormt mycket för mig än idag. Inte alls beroende på den personen jag träffade då utan att texten går att applicera på så många situationer i mitt liv.
Lake of Tears, behöver ingen närmre utförligare förklaring mer än att det är samma person som ovan som spelade detta för mig och att jag fastnade för´t. Låtarna ger mig nostalgivibbar helt enkelt.
Evergrey, In search of the truth. Hade aldrig lyssnat på dessa förut. Hade varit för insnöad på "doomigare" metal. Men jag blev bjuden på deras spelning på Club Deströyer när de huserade på Red Rock. Allt gillade jag inte med Evergrey men en del låtar är härligt melankoliska och progressiva. I denna veva betydde musiken oerhört mycket. Mer än vanligt. Jag började att inte må så bra och grottade därmed ner mig i musiken och var även i stort behov av socialt liv. Så här i efterhand kan man nog påstå att jag var lite "klängig". Lite pinsamt men hey, det var då det. Den här låten är svinigt bra och får mig att tänka på den där första vintern i Sundsvall då en tid av stadigt festande tog sin början.
In Flames, A sense of purpose. Många av mina kompisar och bekanta ratar denna skiva, tycker på sedvanligt vis att In Flames är sell outs. Jag tycker dock väldigt mycket om den och den här fick jag när jag fyllde år och i anslutning till Metaltown 2008. I samma veva skrev jag också en del recensioner för en webbtidning. Det var enbart musik och då diverse hårdrock. Den här låten Delight and Anger är precis som My twin väldigt talande för min sinnesstämning då. Trots det mentala illamåendet så ser jag ändå tillbaka på den här tiden som väldigt härlig.
Opeth, Damnation. En skiva jag missbrukat kraftigt. När jag tyckte sova var ett bra tidsfördriv oavsett tid på dygnet var denna en perfekt sängkamrat, när jag satt och ritade eller skrev hördes denna skiva. Den spelades väldigt ofta på Skönsmogatan. Den skiljer sig mycket från Opeth övriga plattor då Åkerfeldt inte growlar utan hans normala sköna stämma smeker öronen. För övrigt är Opeth ett av mina favoritband. Även om jag efter alldeles för mycket growl i min omgivning gjort mig lite less på det. Gillar låten Windowpane lite extra mycket, speciellt introt där det låter lite som det loopar i varandra och baklänges.
Denna vecka är sannerligen Ärtans vecka. Förutom att tankarna som oftast kretsar kring den lilla skiten så har det varit andra saker kring den.
24/1
I måndags var det rutinbesök hos barnmorskan. Blev stick i armen, lite samtal och sedvanligt kissande i mugg. Mitt blodvärde var fortsatt lågt men har höjts lite sen gången innan vilket inte är fy skam då jag ökat min blodmängd med ca 1 1/2 liter. Jag fortsätter äta järntabletter, när jag kommer ihåg. Är dålig på det där, att jag lyckats ta i stort sett varenda p-piller varje dag i åtta år är en bedrift. Även blodtrycket låg bra. Magen mättes och barnmorskan uppskattade Ärtans längd till 29 cm och den hade placerat sig med ryggen ut och huvudet ner, skulle vara praktiskt om den höll sig så var min första tanke. Hjärtslagen var snabba som vanligt.
Vår fina Brio Happy
25/1
Igår tisdag var jag på stan för att köpa tyg till lägenheten och när jag såg Babyproffsens skylt i ögonvrån så slog det mig att jag inte varit där. Jag gick dit på lite måfå, småglodde lite och gick längst in till vagnarna. Det fanns en uppsjö med vagnar, kvinnan som jobbade där hjälpte mig något fantastiskt. Det hon inte kunde om vagnar tror jag inte är lönt att veta. Jag sa till henne att vi tittat på Emmaljunga City cross och Brio Happy. Då visade hon mig en Happy som var nedsatt på grund av att det var 2010 års chassi. Ett mms till M, ett samtal strax därefter så hade vi helt plötsligt bokat oss en helt ny vagn! Efter lunch hos svärfar for jag ner och betalade den. När jag gick till bilen med vagnen kände jag mig bra mallig. Mindre mallig blev jag dock när jag med min nedsatta smidighet skulle få in den i lilla Polon.
Men skam den som ger sig, nu står vagnen här hemma!
Ultraljud 26/1
Ja och så har vi idag då. Då var det ett extra ultraljud eftersom det vid rutin-UL visade sig att moderkakan låg i vägen. Efter att vi fått en liten rundvisning av Ärtan kollade hon moderkakan och den satt högre upp nu så den ska inte bli något problem vid förlossningen i alla fall. Det är väldigt häftigt att få se den lilla varelsen därinne, man såg ansiktet och man såg att den hade stängda ögon, det lilla hjärtat klappade på och allt så bra ut. Ultraljudsköterskan sa att den fick en OK-stämpel.
Senare idag ska jag till Domsjö vårdcentral, där har sjukgymnasten information för gravida. Känns ganska nyttigt att fara dit, få lite knep om hur man avlastar sig själv.
Välta förvirrad ko?
Idag är det 80 dagar kvar, det är alltså nästan bara 2 1/2 månad kvar. Tiden går så snabbt! Och jag längtar, jag avundas inte elefanter som är gravida längre än vi människor. Jag sover halvsittandes men har halkat ner framåt morgonen så istället för bäckenbesvär och halsbränna har jag nu lite nackspärr och huvudvärk. När jag skulle ta på mig strumpbyxor idag så var det ett projekt jag inte ska upprepa. Ena foten går bra men den andra, ja det hade varit en rolig publiksport att sända. Jag välte nästan samt att det var ett idogt stånkande. Att se mina egna fötter ståendes är ett minne blott, ganska smidigt för då ser jag heller inte hur stort behovet är att raka benen. Jag är också ganska förvirrad, hittills när jag bakat på sistone har jag blandat ihop sakerna i receptet. Exempelvis haft i 3 tsk bakpulver istället för vaniljsocker eller 1 dl mjöl när det skulle vara socker. Det har bara varit att börja om! När vi var hos grannarna och käkade middag och spelade Geni var jag ostadig på benen och köttmos i hjärnan av gravidhormoner som gick bananas. När jag fick frågan om vad man kallar de tre månaderna man delar upp året med så säger jag utan att tveka "Trimester!" men inser efter ett tag att nej just, det ska vara kvartal. Det var flera sådana grodor innan jag till slut kroknade helt och ville hem och sova.
M har slitit hund idag, han har rivit hela bastun. Det ser ut som ett kaos där uppe men övervåningen är öppen! När vi kunde öppna dörren till nuvarande sovrum kändes det lite småreligiöst. Nu återstår att få bort upphöjningen i golvet, det är lite slitigare. En våtrumsmatta som är vällimmad på spånskivor som i sin tur är välskruvade i reglarna under. De som bodde här innan har gjort lite halvmesyrer här och var men det där har minsann gjorts ordentligt. Här kommer lite bilder från dagens bärsärkargång i bastuutrymmet:
Projekt påbörjat, taket borta, resten kvar.
M hade god hjälp av Harry som såg projektet som högst intressant.
Här ser man rester från en svunnen tid, ett gammalt kök.
I julas skaffade vi en ny 360, ja alltså en xbox. I och med detta fick krysslådan finplats i hemmet; i vardagsrummet. Den gamla lådan lät som både Barsebäck och Ringhals tillsammans. Vi bestämde också att vi skulle fimpa Playstation 3. Ett stort steg för någon som jag, en hårt inkörd Microsoftmotståndare som alltid haft Sonys eller Nintendos spelmaskiner. En gång i tiden hade jag visserligen både första versionen krysslåda och 360 men det var inte jag som nyttjade dessa. Jag undvek gärna att vara i dess närvaro.
Nu kom jag från ämnet lite, vi fimpade som sagt PS3:an samt lite spel och det bökiga Rock Band. Med detta i en kasse gick vi till GameStop och bytte till en Kinect plus spel. Denna lilla sensor är dyr men vi fick bra i inbytet, till och med pengar över. Snabbt hem för installation och vips har vi både friidrottsarena, bowlinghall och forsränning i vardagsrummet. Och en impad familj som tycker att det är den bästa leksaken vi kunde ha skaffat tillsammans. Jag har spelat många timmar Wii men måste tillstå att säga att Microsofts lösning är bättre på alla de plan. Men jag saknar Mario Kart...
Jag ligger i sängen och påtar med bloggen, karln spelar Call of Duty: black ops. En julklapp från mig. Han älskar det, jag har dock fått lite dubier om det hela var en så bra julklapp. För mig då, ur rent egoistisk synpunkt. Men han spelar inte så mycket att jag bör oroa mig, jag har ju min preferenser gällande detta.
Idag har jag stått upp för titeln hemmafru, satan i min lilla låda vad jag fejat. Vissa dagar står jag bara inte ut med allt som ska göras men dagar som idag, ja hade inte kroppen satt sig på tvären hade jag nog kunnat måla ett halvt kvarter. Mina ytterligheter; ibland fruktansvärd, pinsamt lat och ibland så produktiv att omgivning storknar. Varför vara lagom när man kan vara lite smått adhd?
Imorgon ska vi se vilken sida man vaknar på, projekt övervåning har sitt startskott imorgon. Det innebär riva bastu och byta sovrum. Nu kanske någon skriker förfärat, varför riva bastun? Jo ser du, vårt hus har varit som två lägenheter så ena delen av övervåningen är stängd från den andra delen. I vårt nuvarande sovrum finns en dörr som leder till den andra delen, men bakom denna dörr är bastun. En bastu som är som uppställd mitt i alltihop. Den ska vi riva, öppna upp så vi får hela övervåningen och en bra mycket bättre planlösning. Dessutom ett ljusare och finare sovrum. Nuvarande sovrum blir ett genomgångsrum men ska även bli som ett extra tv-rum. Bastu ska vi ha så vid ett senare tillfälle ska vi bygga upp den i ett badrum som inte används, vi har tre badrum vilket är helt onödigt. Kan tyckas som ett ganska stort projekt det hela men vi tror och hoppas att det ska gå smidigt ändå. Nya sovrummet har färdigspacklat på väggarna så det är bara att smacka på en väggfärg och bastun är ett s k basturum, alltså en typ av byggsats som bör vara ganska lätt att riva. Får vi bara öppna upp så får vi ta saker och ting pö om pö. Kanske kommer det viss fotodokumentation på det hela.
Annars då, bilen går bra? Jovars. Jag går in i vecka 29 imorgon, Ärtan kickar och hickar. På måndag är det rutinbesök på MVC och på onsdag är det ultraljud. De ska checka så moderkakan halkat upp, den låg i vägen för utgången på första UL:et. Det kan försvåra Ärtans resa ut i världen om den ligger kvar så de håller ett öga på den vilket jag uppskattar. Har också en ambivalent önskan att råka se vad det är för kön, ungefär som när man var liten och absolut ville veta julklapparna. Dock var det inte lika skoj om man faktiskt fick veta det, överraskningen trots väntan var nog roligare trots allt.
Vissa dagar sprudlar jag, de allra flesta dagar faktiskt. Men idag har jag inte varit på topp. Antar att i denna enorma tillväxtfas av Ärtan så drabbas jag av viss energibrist och hormoner som går bananas. Kroppen känns allmänt orolig och håglös. Ganska otrevlig känsla, hade den ganska ofta i början av graviditeten. Ja och även tidigare i mitt liv fast då i en annan form och något mer intensiv. Nu har jag en annan grundlycka som gör att jag kan se andra orsaker till håglösheten.
Har idag varit flytthjälp åt en bekant, fick bära sådant som de benämnde gravidvikt. Alltså lite lagom grejer för någon med lite begränsad rörlighet och kondition. Det är lite fascinerande hur man nästan får handikappanpassat när man är på tjocken. Mindre fascinerande för någon som gärna tar i lite för mycket är att jag inte kan göra det och bör inte göra det. Jag får snällt inse att jag ska hålla mig till "gravidvikt".
Jag börjar känna mig lite stressad över att vi inte har köpt något alls egentligen för Ärtans ankomst. Viktiga saker som barnvagn, något skötbordsaktigt och spjälsäng är fortfarande på vår lista. Visst behöver vi inte ha det nu men vi måste på allvar börja titta tycker jag. Tolv veckor går snabbt, och det behöver inte vara tolv veckor kvar. Barnvagn är absurt dyrt och begagnat är svårt tycker jag, de flesta är så långt bort och man vet inte alls vad för skick de är i. Det vore så simpelt att bara gå till Barnens hus och välja en...
Idag är det Sten Stures ben, det är tredje året det firas för min del. En av de roligare högtiderna. Mest för att man är lite insider så att säga.
Sten Stures ben firas med sedvanliga chokladbollar och kan hända att just snöbollskriget blir inställt på grund av Ärtan och att det är åtta minusgrader. Kramsnö är väl inte det man förknippar med denna del på termometerskalan.
Sten Stures ben premiärfirades i stor skala i Ulricehamn, lokaltidningen där skrev ett reportage om högtiden. Journalisten letade efter något om tulpanens dag men hittade vår högtid istället. Då staden tydligen har anknytning till Sten Sture så anammades högtiden snabbt. Staden har även något som kallas Sten Sture-rallyt.
Även ett konditori i Linköping har fallit för frestelsen att göra extra många chokladbollar. Tannefors hembageri omnämner dagen på sin hemsida. Även lite privata bloggar här och var kan Sten Stures ben dyka upp.
Det är spännande att se hur det blir ringar på vattnet efter lite idogt spridande. Nätets kraft är förvånansvärd. Vad ser vi nästa år av Sten Sture tro?
Ja, förutom det att jag ligger här i sängen lite kissnödig så var behovet snarare att få skriva av sig lite. Kanske för att M är på vift. Han befinner sig sovandes på ett hotell i Falun. Jag kan ibland välja att följa med men i takt med växande kroppshydda och medföljande effekter så valde jag att stanna hemma. Det är hemskt trist att sova ensam. Inte ens ett snarkande att irritera sig på en sömnlös natt med ohemul halsbränna.
Senast jag skrev var jag inte så långt in i graviditeten. Nu har jag bara 88 dagar kvar, en väldigt låg siffra egentligen. Magen är vacker och jag är mallig. Men rent generellt känner jag mig inte så vacker. Speciellt inte med vinterjacka på. Som betraktare behöver du inte ha mycket fantasi för att tänka på Dunderklumpen eller Michelin-gubben.
För några veckor sedan kände jag att jag nog skulle kunna vara gravid hur länge som helst. Detta är ingen känsla jag har kvar nu direkt. Ärtan ska väl inte komma ut nu men inte vill jag inte ha kvar den där alltför länge till (alltså mer än den tid som är kvar). Jag börjar sakna att ha möjligheten att sova på mage, vissa kläder eller att sätta på mig strumporna utan att stånka och frusta. Och då har jag ändå inte blivit så stor.
Jag längtar så mycket efter den där lilla skiten i magen, är rätt galet. Jag drömmer ofta om den och jag går runt och fantiserar mest hela dagarna. Jag går också runt hemma och småpiffar, bygger bo som de säger att man gör.
Lite besvär jag fått nu; en halsbränna som får mig att kräkas, bokstavligen. Jag har ont i bäckenet och är allmänt osmidig. Jag ser knappt mina fötter och jag är en riktig partypooper som kroknar snabbt. Annars må jag säga att det är ganska bekymmerlöst. Går som sagt mest och funderar på mitt nya liv som mamma, är allmänt kär och har ibland smågrubblerier om vad jag ska göra sedan. Yrkesmässigt alltså.
Avslutade nyss kursen Grafisk designhistoria, en riktigt rolig kurs. Hade också sökt ett jobb på Byrå09 men fick det inte på grund av att de sökte någon med andra erfarenheter. Jag blev inte ens besviken av beskedet. Men som ni läst tidigare, jag vill inte riktigt jobba inom media. Jag vill vara kreativ men det räcker nog att vara det på fritiden. Hittade en yrkesutbildning idag som lät intressant; instrument- och steriltekniker. Och vad fan är det och varför intresserar det mig? Hade jag lyssnat mer till mitt hjärta hade jag nog en gång i tiden valt att läsa till biomedicinsk analytiker men det blev inte så. Och nu vill jag inte gärna ta ett naturbasår för att sedan läsa till det. Jag har studieskulder så det räcker. Så jag har spanat på apotekstekniker och nu det här steriltekniker. Man läser lite mikrobiologi bland annat. Jag skulle tycka att det var riktigt roligt. Visst är det mycket rutingöra sedan, men vilket jobb har inte det? Jag har dessutom inget emot det, när jag praktiserade på patologen/obduktion och sorterade cellprovsglas höll jag inte på att dö av det.
Den lilla labbråttan i mig har ropat lite försiktigt sedan gymnasiet men jag har inte lyssnat, tror att det berott på en blandning av feghet och dåligt självförtroende.
~
Jag ger inga större löften på fortsatt skrivande här. Det som sker sker.
