Mada Nile, reggae från Jungfruöarna. Lyssnade mycket på när jag precis flyttat till Sundsvall i augusti -07.
She Wants Revenge, ett band jag upptäckte för länge sedan och har glömt bort hur. Ett Joy Division-inspirerat band men mycket bättre än sina förebilder. Tycker jag. Lyssnade sjukt mycket på detta 2007 och våren 2008. Ett band vars låtar jag inte tröttnat på trots idogt lyssnande.
Katatonia, The Great Cold Distance. Jag hade inte lyssnat på Katatonia sedan Last Fair Deal Gone Down. Men jag gillade Katatonia väldigt mycket så när jag träffade en som också gjorde det och dessutom spelade denna nyare skiva så blev det en ny favorit och en nytändning i mitt och Katatonias förhållande, även om relationen med den som återintroducerade dessa rann ut i sanden. Den här låten My Twin betyder enormt mycket för mig än idag. Inte alls beroende på den personen jag träffade då utan att texten går att applicera på så många situationer i mitt liv.
Lake of Tears, behöver ingen närmre utförligare förklaring mer än att det är samma person som ovan som spelade detta för mig och att jag fastnade för´t. Låtarna ger mig nostalgivibbar helt enkelt.
Evergrey, In search of the truth. Hade aldrig lyssnat på dessa förut. Hade varit för insnöad på "doomigare" metal. Men jag blev bjuden på deras spelning på Club Deströyer när de huserade på Red Rock. Allt gillade jag inte med Evergrey men en del låtar är härligt melankoliska och progressiva. I denna veva betydde musiken oerhört mycket. Mer än vanligt. Jag började att inte må så bra och grottade därmed ner mig i musiken och var även i stort behov av socialt liv. Så här i efterhand kan man nog påstå att jag var lite "klängig". Lite pinsamt men hey, det var då det. Den här låten är svinigt bra och får mig att tänka på den där första vintern i Sundsvall då en tid av stadigt festande tog sin början.
In Flames, A sense of purpose. Många av mina kompisar och bekanta ratar denna skiva, tycker på sedvanligt vis att In Flames är sell outs. Jag tycker dock väldigt mycket om den och den här fick jag när jag fyllde år och i anslutning till Metaltown 2008. I samma veva skrev jag också en del recensioner för en webbtidning. Det var enbart musik och då diverse hårdrock. Den här låten Delight and Anger är precis som My twin väldigt talande för min sinnesstämning då. Trots det mentala illamåendet så ser jag ändå tillbaka på den här tiden som väldigt härlig.
Opeth, Damnation. En skiva jag missbrukat kraftigt. När jag tyckte sova var ett bra tidsfördriv oavsett tid på dygnet var denna en perfekt sängkamrat, när jag satt och ritade eller skrev hördes denna skiva. Den spelades väldigt ofta på Skönsmogatan. Den skiljer sig mycket från Opeth övriga plattor då Åkerfeldt inte growlar utan hans normala sköna stämma smeker öronen. För övrigt är Opeth ett av mina favoritband. Även om jag efter alldeles för mycket growl i min omgivning gjort mig lite less på det. Gillar låten Windowpane lite extra mycket, speciellt introt där det låter lite som det loopar i varandra och baklänges.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar