Åh.

Idag när jag cyklade, igår när jag var på stan och i förrgår när jag gjorde något annat så var jag skidsugen. Bitande kyla, pjäxor, Ross-stället och after ski. Nu är jag klar med sommaren. För att gotta sig lite åt detta har jag läst gamla Åka skidor och även spanat in alpina världscupens snyggaste tjejs blogg. Nämligen Julia Mancusos blogg.

Inte blir skidsuget bättre av att ägna sig åt bilder som visar någon som åker under midnattsolen i Narvik, förra säsongens skidtest eller läsa ordet "snö". Snarare tvärtom. Det är porr och det är själaplågande men ack så underbart.

Snart ses vi igen, du och jag Svartåshanget.

Svältfödd

Man vet att man är svältfödd på fysisk närhet när man:
- Tycker att tv:n är ett helt okej sällskap.
- När man uppdaterar sin facebook-status femtioelva gånger på en dag.
- När man blir blödig av senaste Telia-reklamen.

Nu ska jag koppla in min ipod i högtalaren och diska undan mitt pannkakskalas. Jag är så jävla mätt. Nu dröjer det nog ett år innan jag har vispgrädde i mitt kylskåp. Gången innan denna var det senast 2004 vispgrädde inackorderade sig. Ingen trägen gäst med andra ord.

Morr.

Inget CS3 i sikte och jag känner hur början av typ alla kurser kommer gå åt helvete. Men det är inte mitt fel. Det är någon nollåttas fel.

Jag var faktiskt peppad för Multimedia B och spelprogrammeringen, den känslan har under sommaren sakta avtagit. Jag vill gärna sköta mitt jobb men ibland blir det svårt när någon annan inte sköter sitt.

Jag har för övrigt bara knappt två veckor kvar av semestern. Sju och en halv vecka har gått på tok för snabbt men ska bli kul att börja jobba ändå. Helt ärligt, här hemma gör jag ingen som helst nytta egentligen. Kostar bara pengar och nu har alla andra börjat jobba. Tur att årets varmaste dag i Sundsvall är just idag. Inte alls skönt enligt mig för jag kan inte bada någonstans och inte med någon heller för den delen. Dagens dumdristiga var att åka ut på cykeltur. Cyklade runt i cirkus två timmar. Svettig, ömt arsle och törstig. Inte så illa.

Villa, volvo, vovve

Facebook chockar mig ibland. Folk skaffar barn och gifter sig åt höger och vänster. Folk är sådär vuxna, även yngre förmågor.

Voine voine.

Överraskningar

Jag gillar överraskningar om de kommer i positiva förpackningar. Att mitt fackförbund har dragit sjukt mycket pengar från mitt konto denna månad räknas dock inte dit. Tydligen har jag fått ett brev om försäkringar via dem någon gång (har inte fått något) och svarar man inte på det så börjar de gälla. Jag tackar och bugar å det ödmjukaste.

När man går in på kontot och ser detta knyter det sig i magen men samtidigt, vafan sämre kan man ha det och tågbiljetten t/r Uppsala nästa helg är betald. Det är huvudsaken. Jag måste också komma ur semesterlyxfällan. Det är farligt att ha mycket semester för man lyxar på hit och dit. Både åt sig själv och andra. Nu är det nästan vardag igen och köttbullar och makaroner är något jag får börja äta igen. Vardagsmat är så tråkigt, både att laga och inta.

Vi kör en studentmånad, for ol´time sake.

Anyway, nu ska jag ut på cykeltur. Men först ska jag lyssna klart på 2 minutes to midnight.

Garderobsstädning

Har städat garderoben. Nu ska jag lova mig själv på heder och samvete att inte köpa ett enda jävla klädesplagg på minst ett halvår. Gör jag det får jag både garderobsplats och tjockare plånka.

Köper jag ett klädesplagg ska jag hitta på något lämpligt straff för mig själv. För att undvika fällorna ska jag heller inte gå på stan i onödan. Ska jag fika ska jag gå direkt till fiket.

Jag har kläder som räcker för vintern och även resten av sommaren. Något annat vore slöseri.

Jag skämdes faktiskt nu ikväll. Jag tror jag känner en enda människa som nöjer sig med vad han har i garderoben och det tills det går sönder, det är pappa. De enda plagg jag använder tills de går sönder är jeans. Jag ska från och med nu bli en bättre människa, att dricka Ubuntu och fika ekologiskt räcker inte.

Nu har ni läst det, hjälp mig gärna med någon halvsyrlig fråga då och då. Har jag köpt något onödigt så kommer jag skämmas ihjäl.

För övrigt är jag billös numera (eller ja, den står i Docksta och väntar på att bli såld). Har inte varit utan bil sedan jag fick morfars bil för övningskörning vid 16-års ålder.

She

Rättning: She är sajnade. Det är ju för jävla bra det.

Inte bara barista väl?

Då jag hemskt gärna vill köpa Ubuntu även hem de få gånger jag köper läsk undrar jag nu var man köper detta läskeblask?

Om Ubuntu: godare än cola, inte samma fräter-sönder-emaljen-känsla som Coca cola och inte lika söt som de flesta fulcolor. Den är söt men har godare sötma. Vi säger heja Ubuntu. Och pratar då inte om operativsystemet med samma namn.

Rättvis cola och glad lax.

Den här rättvisemärkta colan är grymt god. Slår den vanliga icke rättvisa colan med hästlängder. Godare eftersmak också. Ubuntu.

She

Syrrans klassföreståndares band. Inget vanligt garageband inte. Otroligt kompetenta och harmonin i melodierna sitter som en smäck. Inte ofta man blir så tagen av en melodi bara sådär. Jag hoppas så de får ett sådant dära skivkontrakt.Titta deras Myspace!


She live at TV4:

Någonstans någon gång

För ett tag sen var livet lite halvt om halvt sådär men nu just i denna stund känner jag mig rakt igenom lycklig, självsäker och bra. En känsla som borde återkomma oftare.

Jag saknar men inte så det känns som jag går sönder inifrån.
Jag tänker och begrundar vad du säger men det är inte min lag.
Jag läser, lyssnar och skriver men inte något djupare.
Jag analyserar men väljer mina strider.

Livet känns lätt, jag är hemma och jag är omgiven av så mycket bra.

Skriver ner för framtida bruk.

När luckorna fylls

Finns mycket trevligt som händer i helgen, bland annat är mamma och Anders på väg upp från Eskilstuna och vi ska vara hela stora fetfamiljen i Docksta. Men på söndag, ja då kommer jag hem med en trave skivor som åter ska fylla luckorna i mitt skivställ. Jag kräver inte så mycket här i livet.

No more Mr. Niceguy

En del band sysslar inte längre med att försöka provocera med diverse obskyra matvanor, dryckesvanor eller religiösa sidospår. Eller något annat. Men en del gör det.

Varför inte iscensätta sin egen död? Vi tar gårdagens karl på tapeten, Peter Steele. Vad jag förstår är han inte död utan bara ett pr-trick från bandets sida. Hilarious joke! En annan berättelse om denne enorme man är att han 1990 (more or less) genomled en magoperation och hamnade i fängelse strax därefter. Orsak? Man hittade ben från en kvinna i magsäcken och en "undigestive beef". Det var således inte biffen han åkte fast för. Men är det sant? Man äter ju inte upp ben, vare sig man äter kyckling eller som i det här fallet människa. Eller? Vad vet jag, mina kannibalistiska erfarenheter är något små. Inga alls faktiskt.

Jag tycker i regel inte om det där spektaklet runt ett band eller person, det är magstarkt material men inte särskilt trovärdigt. För mig skapar det inte särskilt mycket mystik. Speciellt inte i fallet Steele då en kompis som bevistade Wacken och ToN-konsert berättade att publiken sjöng mer i låtarna än sångaren himself. Han var tydligen så jävla påtänd och aprak att han blev uppknuffad på scen och i stort sett bara stod där och raglade. Tur att deras inbitna fans är just så inbitna. Jag skulle bara bli irriterad.

Men rockmyterna som Ozzy, Cooper och det gänget skapade har sin charm. Tycker jag. Inte heller särskilt trovärdigt kanske men då nyskapande. Nu ska alla ta deras upptåg fast hundra resor värre. Patetiskt.

Sova är världens bästa grej

När du är riktigt trött och helt bakom flötet av den orsaken då finns det fanimej inget, absolut inget som slår sömn. Inte direkt någon newsflash på denna men när du kryper ner under täcket så är det bland det bästa du kan syssla med. Igår somnade jag hungrig men det gjorde mig inget för jag somnade så snabbt. Vaknade pigg och glad vid halv nio, det var min sovmorgon. Jag har blivit äldre och min massiva sjusovarperiod verkar vara ett minne blott. In special occasions sover jag länge men det händer inte ofta.

Jag sitter här och lyssnar på Type O Negative och är nästan på väg till frukosten som jag ska duka fram. Är fortfarande sjukligt hungrig och önskar att jag hade ägg. Får nöja mig med det supervita brödet och pålägget. Juicen icke att förglömma. Blir gott det med.

Har lagt in alla räkningar och kan kallt konstatera att augusti blir en riktig semesterbakfylla. Statoilräkningen har aldrig någonsin på fyra år tangerat 3000-kronorssträcket. Men men, det löser sig. Månaden blir okej ändå. Längtar som attan tills min bil blir såld. Den ligger ute på både blocket och lokus nu. Bra skit det.

Peter Steele - sympatisk snubbe

Jag börjar krokna, har varit uppe i 13 timmar nu och det har varit intensivt kan jag tala om. Har varit uppe i varv mest konstant. Nu sitter jag och lyssnar på Type o Negative och tänker på frontmannen. Peter Steele är jävligt karismatisk på sitt särpräglade vis. Han är grymt brutal (muskulös och ungefär 3 meter lång, mellan tummen och lillfingret) och läskig men jag har ändå en svaghet för karln ifråga. Dock inte sexuellt för det skrämmer livet ur mig kan jag tala om. På alla sätt så att säga.
Men hans röst får mig att rysa, speciellt i låten Love you to death. Deras låtar som inte enbart är typ äckliga är väldigt erotiska om man ska använda ett fult ord. (Ordet erotik får mig att tänka på någon sån där sexspalt-människa som ger tips till överåriga tanter)

"In her place one hundred candles burning,
As salty sweat drips from her breast.

her hips move and I can feel what they're saying, swaying,
They say the beast inside of me's gonna get ya, get ya, get... yeah.

Yeah.

Black lipstick stains her glass of red wine,
I am your servant, may I light your cigarette?"

Åter till Peter och hans orkester. En del av deras är som sagt erotiska/sensuella/sexiga/whatever och en del är sådär sega och så massiv ljudbild att man blir klaustrofobisk. Trots att man inte lider av den åkomman.
Vet man dessutom hur den karismatiska människan ser ut blir man än mer rädd och sådär nyfiken på något förbjudet som bara tonåringar lockas av. Ungefär som att ha utegångsförbud och smida planer för en eventuell flykt.

Åh nu kom 12 black rainbows.

Konsistensen på mitt huvudinnehåll är något degigt så mycket bättre än så här blir det inte. Peace.

Hoppet är det sista som överger en

Sägs det förvisso men nu får jag nog ge upp och sluta hoppas. Allt som någonsin skulle kunna rymts två skivor är tömt eller genomletat. Min Avantasia och Blind Guardian är nog för alltid borta. Jag vet inte exakt antal letningar jag gjort sedan jag flyttat. Ni vet, jag hittade dem på vinden i Eskilstuna och blev glad som en lärka. De övriga skivorna var nedpackade så dessa två fick hamna på något annat bra ställe. Detta utmärkta ställe är ännu inte funnet. Bra ställen är aldrig bra ställen. Det borde man ha lärt sig vid en ålder av 24 och dessutom ett antal flyttningar.

Hoppet är borta och jag gråter så jag hulkar inombords.

För att bre över denna sorg ska jag lyssna på hård jävla musik. Haunted eller gamla In Flames och detta på storstereon. Mitt cd-ställ är fullt av luckor sedan pappa gick bärsärk i detsamma. Jag gillar inte luckor.

Note for my self, pappas lån:
- Två Maiden, Powerslave och Fear of the dark
- Paradise Lost, Draconian Times
- Garbage, Version 2.0
- Blondie, Best of...
- Led Zeppelin, Mothership
- David Bowie
- Kent, B-sidor

... tur att jag litar på far min, har redan glömt av vilka mer om det nu var några.


Dagens likis: Valfri låt från Opeth´s Damnation (valfri på grund av undertecknads dåliga minne) låter som ett visst parti i Pink Floyd´s Dogs från Animals. Lyssna, du kan inte missa vilket jag menar.

04.58 och en och annan ostindiefarare

Imorse slog jag upp korpgluggarna rysligt tidigt. 04.58 för att vara exakt. Caisa skulle till Midlanda och flyga därifrån 07.15. Från Docksta tar det cirkus en timme till Midlanda. Jag var trött och dåsig men en biltur då är väldigt mysigt. Vi lyssnade på musik (hittade bland annat Volbeat i min fars iPod) och for fram på E4an, den vackrare delen.

Efter adjö till Caisa så har jag, pappa och Lova haft en alldeles strålande dag. Vi började med stadig frukost, Sommarlovsmorgon, pappa norpade massor av musik av mig och kaffe bjöds det på.

Shopping, drakspaning och hamnguidning där vi beskådade ostindiefararen Götheborg. Hur maffig och vacker som helst. Efter det blev det guidning på Alnön och klättring på klippor. Lova badade men i stil med ungen i Vi hade i alla fall tur med vädret. Förståeligt dock då det var pålandsvind och vattnet fick varenda led i fötterna att uppträda reumatiskt.

Bättre dag med minsta lillasyrran och far min får man leta efter.

Nu ska jag njuta av att vara hemma ett dygn. Jag börjar med Volbeat och lite pyssel i köket.

En sargad kropp men...

Hösten bjuder på några spelningar som skulle vara intressanta att bevista. Vilka då undrar du såklart. Och jag svarar dessa såklart:
- Motörhead, jag kan långtifrån deras katalog. Ace of spades har väl alla hört och ja, det är ungefär på den nivån det är. Men, Motörhead är Motörhead och Lemmy är Lemmy. Det är ett band man bör se innan man lägger näsan i vädret, framförallt innan Lemmy gör det.
- Volbeat, spelar i både Götet och i Örebro (!). Jag såg dem inte på SRF av förklarliga skäl (jag var inte där) men har hört ryktas om bandets grymma tajthet på scen. Röj är det också.
- At the gates, ja?
- The Haunted, ännu mer ja?!
- Opeth, deras inställda spelning på Metaltown gav mig magsår, migrän, ischias och andra otrevliga åkommor. Nu får man chansen igen och då på mindre ställe och i mörker. Kan inte bli bättre.

Metamorphosis

Jag insåg precis när jag tittade igenom bloggen den senaste tiden; den har blivit nästan enbart en musikblogg. Ja, jag antar att det är det jag tycker om att skriva om. Ni som vill ha självutlämnande psykoanalyser av undertecknad lär ju ha blivit besvikna.

Shit happens when you party naked as we say.


Ps. en stående inbjudan till mina nära och kära- då några blev besvikna över min icke-ankomst till Tuna och att jag säkerligen inte kommer till Tuna på ett tag säger jag bara; välkommen till Sundsvall.

177 låtar på tre dagar

Ohälsosamt! 130 av dessa är In Flames. Musiken är endast beräknad från det att jag kom hem torsdag eftermiddag till och med söndagmorgon. Jag tror jag slagit något slags rekord. Sjukt många låtar på kort tid med tanke på att jag även lyssnat på stora stereon och även i iPodden på språng. Det är bara att konstatera att musikberoendet nått sin peak.

Rockstjärnedrömmarna ja

När jag var liten då avgudade jag Debbie Harry och Jakob Hellman (ja, tänk på den kombon du). Till och med Tomas Di Leva fick vara med på ett hörn fast i pappas version. Jag fullkomligt älskade när pappa innan läggdags sjöng Tomas Di Leva. Eller har jag gjort en romantisk efterkonstruktion? Nej jag vet att pappa strök mig över håret och fick mig att somna. Hur som detta är ett sidospår om barndomens minnen.

När jag blev något äldre var det Shirley Manson i Garbage som stod högst upp. Finns det någon kvinna i världen jag kan tänka mig att gifta mig med så är hon definitivt en av dem. I högstadiet ville jag vara hon. Hon var så grymt cool och i intervjuer när hon pratade på sin breda skotska- ja då var jag såld. James Hetfield kunde slänga sig i väggen likaså den gamla knarkaren Courtney Love och hennes band Hole som också gick varma i min Walkman. Jag fick en absurd dröm om att vara med i ett band. Medans mina jämnåriga tjejkompisar ville bli andra diverse mediehorayrken utan substans ville jag bli en tjej som står på en scen och gormar eller spelar något.

I gymnasiet upptäckte jag andra band, fatta vilken input att hamna på ett gymnasium där estetisk musik håller till och medieprogrammet är nördigt och fullt av wannabe-rockstjärnor som jag. Fast som vanligt var det bara killar. Tjejerna med kängor lyssnade på Broder Daniel och det tyckte jag var vedervärdigt. Jag gick ur min lilla alternativa rockbubbla med mainstream-Metallica som enda metal. Nu fick jag nya husgudar i form av Paradise Lost och insåg att det här mörka melankoliska talade till mig som inget annat gjort. Katatonia, My dying bride, Tiamat, Anathema och andra liknande band upptäckte jag efter några timmar på ett Paradise Lost-forum. Träffade en svensk där som jag sedan träffade i Sthlm för skivutbyte. I och med detta utökades min bekantsskapskrets på skolan och hur många band som helst kom till mig som genom ett trollslag.

Jag skaffade Helgon. Det där svartrockar-lunar, det där som var fjortisfritt. Föga insåg man då att man varken var mer eller mindre fjortis än de på lunar. Skillnade var bara uttryckssättet. På min helgonpresentation fullkomligt vomerade jag band jag tyckte om, vare sig jag hört en fullängdare eller ej. Allt från mörk doom metal till glättig power metal.

Jag fick en bas av Anders. Mina rockstjärnedrömmar tog sig ännu ett uttryck. Jag laddade ner tabbar från nätet och lärde mig Run to the hills, Fear of the Dark, diverse Type o Negative-låtar och annat småkrafs man hittade. Jag var hygglig men vad gällde att göra själv så gick det sämre. Jag fick helt enkelt inse att jag saknade talang. Jag kunde varken spela bas eller growla som Angela i Arch Enemy.

Mina rockstjärnedrömmar kraschades i och med denna insikt, men vad fan. Jag kan musik men inte utöva. Det är alltid något.

Ps. dessutom det bästa av allt kan jag svära mig fri från grungens masspsykos på världen, jag gillade aldrig grunge riktigt. Nirvana kan jag uppriktigt säga suger apröv. Väldigt starkt ordval men hey, Tiamats Wildhoney kom -94. Hur mycket bättre är inte det?

God morgon

Låt på huvudet när jag vaknade: Blood brothers- Maiden. Jag bara väntar på den dag jag vaknar med typ Ledin i skallen. May that day never arrive. Jag är för övrigt på bussen nu på väg ner till uppsala. Buss tre timmar och tre kvart. Shit vad hett.

Jag måste bryta mitt beroende

Jag är djupt nere i ett In Flames-beroende. Jag försöker bryta av med något annat men då pockar riffet i Only for the weak på. Kanske tröttnar jag snart. Det brukar jag göra, ett annat band knackar på dörren och jag är snabb i vändningen.

Kanske borde jag packa? Jag ska trots allt bort imorgon bitti och det i fyra dagar. Glöm för guds skull inte Maiden-biljetten! (mental note for myself)


Panik, hjärnstillestånd och förvirring; vilka skor ska jag ha med mig på mig? Min metaltown-erfarenhet talar sitt tydliga språk vad gäller Converse. Ryggont och plattfot efter alltför kort tid och Maiden håller ju på något längre än en festivalspelning. Jag kan säga att jag har mycket skor men inga som känns helt ultimata på onsdag. Kanske blir mina converse ändå. Kanske köpa inlägg? Hur jävla 60+ känns inte det?

Tråkigt med uppbrott

Jag lyssnar i skrivande stund på senaste skivköpet, Paradise Lost självbetitlade sak. Jag anade att jag skulle bli besviken och visst blev det så. Dock inte lika besviken som när Believe in Nothing släpptes och det tunga skulle vara tillbaka efter snedstegen på Host. Det tunga uteblev och skivan var så absurt dålig.

Sedan Host har min förväntningar på Paradise Lost sjunkit, stadigt. Symbol of Life var okej med några catchiga melodier och senaste In reqiuem också. Men inget kommer någonsin släppas numera från killarna i det förlorade paradiset som är lika magiska som Icon och Draconian times, ja även One second. Det tunga, mörka som verkligen Paradise Lost var grymma på är borta och jag lever på gammal kärlek nu, Paradise Lost är husgudar villkorligt för att allt innan One second är grymt bra. Till och med den tydliga dödsmteallen i början av resan.

Allt känns så själlöst från PL numera. It´s a pity.

(fuck Eskilstuna by the way... M o A har haft inbrott- igen!)

Only for the weak

Från Metaltown, hela frihamnspiren står och hoppar. Inklusive jag själv trots en rygg som snarare kunde ha tillhört Aida 87 år.


Så här låter låten icke-live, ni vet som på skiva:


Så jävla bra låt. Måste ha skivan Clayman. Hela låten uppmuntrar till hopp och näven upp i luften. Ja, jag gör sådant på konsert om det är bra stämning. In Flames nu senast men innan dess var det nog så länge sedan som Rammstein-konserten för tusen år sedan.

Jo en tackar och niger

"Din order hos CDON är levererad"

... den anländer på måndag när jag åkt till Uppsala till darling och för att sedan se Maiden. Men okej, fair enough.

Hellfire club

I brist på liv up here in Sundsvall har jag spenderat kvällen med att läsa ut mästerverket Hårdrock, rundgång, nitar och nackspärr. Otroligt rolig bok, sagt utan ironi. Jag åt ostsmörgåsar tills det sprutade ur öronen, druckit min enda öl med andakt och lyssnat på Edguy (alltså jag är inte classy någonstans förutom i badrumsskåpet). En riktigt fin skiva med bra visor. Power metal är mitt sätt att tycka om schlager. Det är den enda genren som jag kan härleda till schlager utan större fantasi och uppfattningsförmåga.

Edguy är alltid Edguy, finns ingenting där att egentligen ogilla, jo kanske de som oftast alldeles för cheesiga balladerna. Annars är de typiska power metal-styckena bra fräs i. Och så Sammet såklart.

Men nu är det slut på Edguy för ikväll så nu är det Alexi och hans polare som gäller. Are you dead yet? är enligt dem själva en av deras sämre alster, jag måste nog säga att det är en av deras bättre. Kanske för att jag är den melodislyna som jag faktiskt är. Även om det melodier jag uppfattar kanske inte en annan uppfattar. Är du exempelvis ett inbitet popsnöre uppfattar du nog inte det melodiösa i knappt något jag lyssnar på. Är du Cannibal Corpse-fan så är nog allt jag lyssnar på smörpop. Allt är relativt.

Vad sägs om lite nytt Children of Bodom, kanske lite Blood drunk?


Ps. Idag gjorde jag en tidsresa till den tid då hårdrocken var ett hett ämne. Jag överhörde ett samtal mellan tu turturduvor. Då jag hade ipodden på full volym tror jag att de trodde att jag var helt borta. Spellistan tog slut och mitt uppe i läsningen som jag var reflekterade jag inte över det faktum att det blev tyst i huvudet. Helt plötsligt hör jag ordet "svartrockare" och jag spetsar öronen då de inte talar om det med beundran i rösten. Snarare lät de som några ur den kristna högern i staterna. De tittade på mig i ögonvrån och ja, nästan beklagade sig och undrade hur man kunde se ut och lyssna på den musiken som jag gör. Vi måste även i detta andetag beakta vad jag hade på mig. Det låter som jag hade pandasminkning, skinnrock, kängor och såg allmänt ondskefull ut. Istället hade jag mörka jeans, ett par ljusa converse, mitt blonda hår, brunbränd, endast mascara och så hade jag svart tröja och nitbälte. Inte direkt iögonfallande enligt mig. Visst satt jag och läste boken Hårdrock och min väska har dödskallar på sig (köpt på HM:s barnavdelning, jävla mycket hårdrock det.) men det finns de som ser mycket mer extrema ut än jag. Och hey, jag trodde perioden då folk trodde att hårdrockare i största allmänhet var onda, suicidala och våldsamma var över sedan länge. Eller är jag totalt hemmablind- jag kanske ser helt extrem ut? Haha. Jovisst.

Bilder fra Metaltown 08

Klicka här, mobilbilder for the win!

Heja cd-rea

Jag älskar cd-skivor. Mp3, visst men faktiskt vill man ju ha skivan. Har idag handlat skivor upp till öronen. Heja cd-rea. Ibland får jag sådana här ryck. Detta blev dagens inköp:
Pink Floyd- Dark side of the moon
Pink Floyd- The wall
Iron Maiden- Powerslave
Iron Maiden- Fear of the dark
Led Zeppelin- Mothership
Paradise Lost- Paradise Lost
Edguy- Hellfire club
I mitt svaga tillstånd att ha hittat dessa två sistnämnda bland Hits for kids, Carola och tio olika best of-skivor så tog jag Edguy också. Jag har ju en otrolig svaghet för Tobias Sammet även om jag har en känsla av att denna skiva kan vara sådär. Vad som ger mig den känslan är ännu oklart. Lyssning skall ske. Power metal är inte helt min kopp men några band är undantag. Tobias Sammets båda projekt är två bland annat.

Från Led Zeppelin och hans orkester och uppåt väntar jag paket på posten. Jag är inte hemma när det anländer men vi tackar och bockar ändå. Vi tackar även Landstinget Sörmland för excellent service idag. Vaknade med panik, ringde lite och testade lite och mitt gamla landsting var otroligt snabba i pappersexercisen. Fast det egentligen skulle ha varit LVN som stod för det.

... jag har bytt till den röda lampan i köket nu. Muchisimo mejor!

Hemma är skumt

jag måste medge att det känns skumt att vara hemma. När jag vaknade i morse hade jag inte något som helst sällskap, allra minst det sällskap jag just nu helst vill vakna bredvid. Jag vaknade dessutom i mitt sovrum med min saker runt omkring mig. Konstigare kunde det inte bli.

Jag har packat upp och donat, insett att den orangea lampan ska ner och min "gamla" knallröda från tunatiden åker upp. Kommer nog bli bättre. jag har duschat, lyssnat på musik och sett att jag flagar i hårbotten där jag bränt mig. Fyfan vad hett. fast det är ännu hetare på tuttarna. Go sunburn!

Nu ska jag ta med mig en god bok (alltså "Hårdrock- rundgång, nitar och nackspärr") och sätta mig med en brunchliknande sak. Jag ska insupa Sundsvall, staden jag saknat lite under semestern. Fast jag saknade den inte alls på västkusten, kanske till och med lite tvärtom. Lägenheten min har jag dock saknat länge.

... det ser ut som det blir buss ner på stan. Vädret är inte särskilt promenadvänligt. Katten då!


Låt jag vaknade med i huvudet idag: Led Zeppelin- Black dog

... jag har noterat att jag varje morgon vaknar med en låt i huvudet. Denna låt brukar kunna sätta standarden för dagen.

Köket

Jag har snart bott i min lägenhet i ett år, irriterat mig på panelen i köket i omgångar. Ambivalent skulle vara ett understatement utan dess like. Ska jag ta bort den? Ska jag måla den? Och isåfall, vilken färg? Ja ni anar vartåt det barkar.
Efter att spenderat tre veckor utsocknes kom jag nu hem. Jag hade köpt färg och började helt sonika måla så fort jag klev innanför dörren i princip. Jag hade ändå målandet stadigt i armen då jag varit till fjälls och målat om stugan. Även grävt ett kabeldike så att måla inomhus på trä som inte suger åt sig, åh vilken lycka!

Jag föll för målningen då det var både billigare och smidigare, tar man bort paneljäveln så är det bredspackling som gäller. Jag är inte gjord av pengar och hantverkarskills. Dessutom måste jag säga att efter ett år så har man vant sig vid denna inredningsstyggelse. Den är rätt mysig, sådär lite svensson. Det blir stor skillnad i ljus med nya färgen. Engelsk röd, mörk och murrig pizzeria byttes nu ut till ljus Skagenlya. Ja, färgen hette Skagen. Som om min första association med färgen var saltstänk och sand i Skagen. Nu har jag dessutom orangea och cerisa detaljer. Helt jävla crazy.

Köket blev så här:



Ps. jag har inte tagit bort maskeringstejpen om du undrar varför jag målat på väggen ovanför.

Semesterbilder del 2

Har inte kameran med för inkoppling, ej heller lust för tillfället att krympa bilderna i photoshop (inte ens med funktionsmakron F2 som innebär bildstorlek, upplösning och spara som i mappen LR). Har tagit helt underbara bilder här på Hamburgö och även slutklämmen av Mollösund. Hamburgö är jag förälskad i. Jag vill inte lämna detta. Inte nu.

Hamburgö går inte att beskriva med ord.

Idag har vi klättrat klippor, letat jättegrytor, ätit kravmärkt italiensk glass, badat, solat och grillat 20 meter ovanför havet. Det bränner i pannan och jag sitter här med en Grebbestad granit. Öl, fan vad gött alltså.

Jag har även haft manetskola för några nollåttor och extrema landkrabbor. Röda, bränns. Blå genomskinliga, ofarliga.

Tänk... inte ens så här på en liten ö på ett kravmärkt pensionat så blir man utan internet. Vet inte om jag tycker om det eller ej. Men på dagarna är jag utan anknytning alls. Då har jag inte ens med mobilen.

Nu ska sista ölen drickas upp. Sedan blir det Laphroaig på rummet med en bit choklad. Mina vänner, jag älskar det här.