måndag, juli 14, 2008

Rockstjärnedrömmarna ja

När jag var liten då avgudade jag Debbie Harry och Jakob Hellman (ja, tänk på den kombon du). Till och med Tomas Di Leva fick vara med på ett hörn fast i pappas version. Jag fullkomligt älskade när pappa innan läggdags sjöng Tomas Di Leva. Eller har jag gjort en romantisk efterkonstruktion? Nej jag vet att pappa strök mig över håret och fick mig att somna. Hur som detta är ett sidospår om barndomens minnen.

När jag blev något äldre var det Shirley Manson i Garbage som stod högst upp. Finns det någon kvinna i världen jag kan tänka mig att gifta mig med så är hon definitivt en av dem. I högstadiet ville jag vara hon. Hon var så grymt cool och i intervjuer när hon pratade på sin breda skotska- ja då var jag såld. James Hetfield kunde slänga sig i väggen likaså den gamla knarkaren Courtney Love och hennes band Hole som också gick varma i min Walkman. Jag fick en absurd dröm om att vara med i ett band. Medans mina jämnåriga tjejkompisar ville bli andra diverse mediehorayrken utan substans ville jag bli en tjej som står på en scen och gormar eller spelar något.

I gymnasiet upptäckte jag andra band, fatta vilken input att hamna på ett gymnasium där estetisk musik håller till och medieprogrammet är nördigt och fullt av wannabe-rockstjärnor som jag. Fast som vanligt var det bara killar. Tjejerna med kängor lyssnade på Broder Daniel och det tyckte jag var vedervärdigt. Jag gick ur min lilla alternativa rockbubbla med mainstream-Metallica som enda metal. Nu fick jag nya husgudar i form av Paradise Lost och insåg att det här mörka melankoliska talade till mig som inget annat gjort. Katatonia, My dying bride, Tiamat, Anathema och andra liknande band upptäckte jag efter några timmar på ett Paradise Lost-forum. Träffade en svensk där som jag sedan träffade i Sthlm för skivutbyte. I och med detta utökades min bekantsskapskrets på skolan och hur många band som helst kom till mig som genom ett trollslag.

Jag skaffade Helgon. Det där svartrockar-lunar, det där som var fjortisfritt. Föga insåg man då att man varken var mer eller mindre fjortis än de på lunar. Skillnade var bara uttryckssättet. På min helgonpresentation fullkomligt vomerade jag band jag tyckte om, vare sig jag hört en fullängdare eller ej. Allt från mörk doom metal till glättig power metal.

Jag fick en bas av Anders. Mina rockstjärnedrömmar tog sig ännu ett uttryck. Jag laddade ner tabbar från nätet och lärde mig Run to the hills, Fear of the Dark, diverse Type o Negative-låtar och annat småkrafs man hittade. Jag var hygglig men vad gällde att göra själv så gick det sämre. Jag fick helt enkelt inse att jag saknade talang. Jag kunde varken spela bas eller growla som Angela i Arch Enemy.

Mina rockstjärnedrömmar kraschades i och med denna insikt, men vad fan. Jag kan musik men inte utöva. Det är alltid något.

Ps. dessutom det bästa av allt kan jag svära mig fri från grungens masspsykos på världen, jag gillade aldrig grunge riktigt. Nirvana kan jag uppriktigt säga suger apröv. Väldigt starkt ordval men hey, Tiamats Wildhoney kom -94. Hur mycket bättre är inte det?

Inga kommentarer: