Bitterljuvt i sin rätta bemärkelse

Att bli med bebis är underbart, inget snack om saken. Men det finns såklart en annan sida av det fina myntet också, men som många verkar tycka är helt fel att ljuda om. Man kan tycka att det är jobbigt, men skriv för fan inte om det...

Jag fick i helgen känna av hur tungrott det kan bli. Närapå allt kändes skit. Jag fick mjölkstockning med feber och värk i kroppen. Det tillsammans med den enorma sömnbristen och att Astrid var lite extra skrikig (eller om jag bara uppfattade det så) gjorde att jag blev pytteliten och jag HATADE amningen. Fanihelvetesjävlaskitpissamning!

Verklighetsuppfattningen vid sådana här tillfällen blir helt fucked up kan jag säga. Det är lätt att tolka allting helt fel och att känna helt fel saker. Idag med helgen bakom mig hatar jag inte amningen, jag tycker heller inte att livet är piss eller att M gör fel i det mesta. Jag förstår att man i denna spädbarnstid behöver stöd, både med avlastning men också känslomässigt. Ibland blir man liten och känner sig värdelös, maktlös, hopplös.

Idag är en bra dag och Astrid har inte haft så ont i magen under natten. Jag må längta efter en hel natts sömn men den gångna natten får ses som en bra natt. Man lär sig uppskatta de små sakerna i allt detta stora som en liten dotter innebär.

Astrid, mamma älskar dig mest av allt ändå!

Jag missade Star wars-dagen, jag är i bebisbubbla

Jag är djupt nerkärad i Astrid. Mina dagar består enbart av att anpassa mig till denna lilla brud. Hon skriker hjärtskärande av magknip men mellan det, då kan hon titta en i ögonen och fyra av ett leende. Ett riktigt leende. Då smälter mammahjärtat. Ja, jag har fått ett sådant. Ett sådant som tycker skräckfilmer är läskiga, som gråter när det föds barn på tv och som tycker det är roligare att shoppa till henne än till mig själv.

Jag har antagit formen av en socialt handikappad individ. Antal samtalsämnen har reducerats till att handla om Astrid i någon form. För några år sedan när jag pendlade mellan Eskilstuna och Stockholm satt två mammor med nya bebisar framför mig. Jag kommer ihåg min irritation över att de enbart pratade om sina bebisar. Har de verkligen inget annat att prata om? Jag förstår bättre nu. Det blir så. Det är ett projekt jag är mitt uppe i dygnet runt och någon annan hobby hinns inte med. Såg exempelvis på Facebook att jag missat Star wars-dagen. Herregud! Jag reflekterade över att Star wars-sidan lade upp en massa inlägg och att kompisar skrev "may the forth be with you" men sedan skrek väl Astrid så början av en annan tankeverksamhet snabbt gick tillbaka till bebisbubblan.

Förutom att övriga samtalsämnen får stå tillbaka är jag även i stort behov av sömn. Detta påverkar också den sociala förmågan. Jag orkar inte vara trevlig och eventuellt pratsam (om Astrid såklart) alldeles för länge. I helgen som var hälsade Astrids mormor och bonusmorfar på. Det liv det var i köket har jag alltid gillat, det har varit lite som en stor italiensk familj som skapar goda ting med hjälp av kaos. Denna gång kändes allt detta ljud mig övermäktigt och gjorde mig ännu tröttare. Jag spenderade därmed stora delar av tiden i soffan. Det var väldigt mysigt ändå, på mitt vis, att få höra mina nära och kära där ute.

Jag må kanske vara en småtrist figur men en jävligt stolt mamma är jag. Bebistiden är nog över snabbare än man tror och då kommer man sakna den. Nu ska jag återgå till att mysa med lilla A.