Att bli med bebis är underbart, inget snack om saken. Men det finns såklart en annan sida av det fina myntet också, men som många verkar tycka är helt fel att ljuda om. Man kan tycka att det är jobbigt, men skriv för fan inte om det...
Jag fick i helgen känna av hur tungrott det kan bli. Närapå allt kändes skit. Jag fick mjölkstockning med feber och värk i kroppen. Det tillsammans med den enorma sömnbristen och att Astrid var lite extra skrikig (eller om jag bara uppfattade det så) gjorde att jag blev pytteliten och jag HATADE amningen. Fanihelvetesjävlaskitpissamning!
Verklighetsuppfattningen vid sådana här tillfällen blir helt fucked up kan jag säga. Det är lätt att tolka allting helt fel och att känna helt fel saker. Idag med helgen bakom mig hatar jag inte amningen, jag tycker heller inte att livet är piss eller att M gör fel i det mesta. Jag förstår att man i denna spädbarnstid behöver stöd, både med avlastning men också känslomässigt. Ibland blir man liten och känner sig värdelös, maktlös, hopplös.
Idag är en bra dag och Astrid har inte haft så ont i magen under natten. Jag må längta efter en hel natts sömn men den gångna natten får ses som en bra natt. Man lär sig uppskatta de små sakerna i allt detta stora som en liten dotter innebär.
Astrid, mamma älskar dig mest av allt ändå!
3 kommentarer:
Saknar ER, sköt om ER! Hälsa
Ja, det är lustigt det där att folk inte kan berätta hur jobbigt eller tokigt saker och ting kan vara. Utan istället nästan vända ut och in på sig bara för att få allt att framstå som så fantastiskt. Ååh, problem vad är det!
Nä så f-n heller! För var gång CoL vaknade under natten så blev mitt tonläge markant bistrare. Charmen hade helt försvunnit och jag fick ta djupa andetag och tänka "behärska dig". Visst går det över, men det var inget jag tänkte på just då i alla fall.
Mys på!
PPHD
Skicka en kommentar