Hallå, ni glömde slutföra det hela

Många saker med graviditeten och förlossningen fascinerar. Kroppen har fixat det hela på ett himla fiffigt sätt. Men vissa saker glömdes bort i hanteringen. Bland annat detta med sömn. I slutet sov jag sämre än sämst, förlossningen är en riktig urladdning och sedan ska man då vara fit for fight för att ta sig an den lilla människan man satt till världen. Det är dock tur att man är så uppfylld av kärlek så man är hög på det. Skulle jag annars sova så dåligt som nu, ja då skulle man vara ett vrak.

Sedan är det detta med amningen. Jag vill gärna amma. Även om amningssekten gjort sitt bästa för att skrämma mig. Och jag må säga, det här med amning är inte så bara. Något så naturligt som att ge sin avkomma mat faller sig inte alls naturligt. Det är svårt, det gör ont och taskigt självförtroende är bara förnamnet. Jag är orolig för att hon inte får tillräckligt, att hon inte tar rätt tag och att mina bröst blir så svällda att jag oroar mig för mjölkstockning. Och så vidare...

Men jag ska kämpa på. Dagarna flyter på bra ändå. Jag är förälskad i denna varelse. Vår lilla Astrid.

Ursäkta dröjsmålet, jag har fött barn.

Idag den 17 april var beräknat för Ärtan men den 12:e ville hon ut. Sedan dess har vi levt familjebubbla och jag är totalt nerkärad i denna lilla varelse som går under namnet Astrid. Min förlossningsberättelse skrev jag via min iPhone på BB när skönheten sov. Jag kör en copy-paste här.

Min status på Facebook 20 minuter innan första värken och vattenavgång.

"Skriver av mig gårdagen här, blogger har ingen iPhoneapp. Dessutom sover Astrid och jag är lite sysslolös.

Igår skrev jag vid åttatiden på morgonen att jag kan föda barn under dagen. Intet ont anande att det skulle bli så. När den statusen skrevs fanns inga tecken på att det var så nära förestående.

När jag tjugo minuter senare fick första värken trodde jag bara det var falsklarm. När de senare kom regelbundet och med viss ökning i intensitet trodde jag likdant. Det avgörande tecknet var när jag klev upp ur sängen och anade att vattnet gått. Ringde förlossningen och de bad mig komma in.

Vid halv elva var vi inne och nu gjorde det väldigt ont. Barnmorskan konstaterade att förlossningen var i aktiv fas, det vill säga öppen 3 cm. Jag blev bra ynklig vartefter tiden gick, tog lustgas men hjälpte inget. Blev bara yr och illamående. Barnmorskan kollade om jag öppnat mig mer för att kunna sätta in ryggbedövning. Jag blev godkänd och narkosläkare Stig kom in och hade satt in EDA:n innan jag ens hann säga hej. Den outhärdliga smärtan förbyttes snart i att jag bara kände Astrid trycka på. 

Öppningsfasen gick ganska snabbt och helt plötsligt kom krystvärkarna. Och jag kan säga att EDA:n bedövade inga kraftiga krystvärkar! Nu skulle här tas i för allt man höll. Benstöden krånglade hela tiden och var ett visst störningsmoment men det var bara att krysta på. Efter vad som kändes som en hel evighet sa barnmorskan åt mig att sluta ta i och bara andas till nästa värk som är den sista. När denna sista värk kom, ja då tog jag i med en sådan urkraft. 18.25 såg jag Astrid för första gången. 

Förlossningen var den mest smärtsamma upplevelse jag varit med om. Tycker ändå att den gick oförskämt bra. Allt klaffade och på bara åtta timmar var det över. Astrid mådde bra och jag har förutom en självklar utmattning i vävnader sluppit brista. Vilket även det känns oförskämt bra. 

Det häftigaste med det hela var när den där sista kraften fick ut Astrid, hur hon bara fanns där framför mina ögon. En liten söt tjej fylld av fosterfett som levt i min mage i nio månader. Ofattbart!

Astrid vägde 3246 g och var 49 cm lång vid födseln. Hon har haft gott om mat i förrådet, moderkakan konstaterades som stor och vägde bara den 790 g."

Jakten på vår

Små blommor planterade i kruka, cyklar ligger slängda, äppelträdet är nyklippt och 

snön har snart sett sina sista dagar. Jag anar lite pollen på bilen som tvättades igår...

Jag plockade även ner utemöblerna från Eltons balkong och ställde på altan. Jag hoppas nämligen på att vårsolen håller i sig och att jag och M kan sitta där i eftermiddag. Han med en kall öl, jag med ehm... mjölk?

Det här med sport...

Jag vill gärna tro att jag är totalt bortkollrad vad gäller sport. Har levt i den tron väldigt länge och att leva i förnekelse är busenkelt ser du. Mitt liv i detta tillstånd innebär dock inte att jag kan allt om hockey, fotboll och fan med moster i hemlighet. Nejdå, jag har bara lite lagom koll sådär. Jag kan hänga med och engageras om jag vill. Jag är urusel på reglerna så när jag tittar på exempelvis en hockeymatch är inte jag den som står och vrålar att domaren gjorde fel. Jag ser istället till helheten om man ska använda någon slags eufemism för att jag inte fattar bättre. Mål, förlust och seger förstår jag. Jag förstår också att Modo ligger djävulskt pyrt till i denna stad om de går och förlorar mot Södertälje i kväll.

Vi ska se matchen i kväll, om vi orkar. Vi har letat fram så vi kan streama via webben, himla modernt! Eller, vi har inte så många kanaler på tv:n att skryta med. Och absolut inte någon renodlad sportkanal då ingen av oss orkar se sportdelen av de vanliga nyheterna. Men ibland kan jag tycka det vore roligt att se någon match från spanska ligan, Champions League eller som nu hockeyn. Jag skulle dock inte betala en massiv summa riksdaler för det i månaden.

Vet ni vad det värsta med hockeyn i kväll är? Jag skulle bli väldigt besviken om Modo förlorade. Inte i samma skala som vissa andra som exempelvis kommenterar på ÖA men det skulle vara tråkigt.

Det här kan jag känna gav lite komma-ut-ur-garderoben-känsla. Lite skam, lite befriande.

In the end

Tänkte ta en bild på magen så här i slutet, tog även en bild på mig bakifrån. Har hört att det inte syns bakifrån att jag är gravid och det är svårt att tänka sig när magen står ut som den gör, man är svullen och kroppen är allmänt skrymmande. Då känns det bra när man får se själv att det faktiskt stämmer det folk säger. Det är för övrigt fascinerande, när man är gravid kan folk prata om ens vikt och kropp. Det skulle inte falla folk in att göra det vanligtvis. Men är man gravid är man lite av en allmänning (därav kan man stå i trosor och ta kort på sig till bloggen också). Kassörskan på Ica kan fråga personliga saker, folk drar på smilbanden på stan och magen är något som alla får ta på i tid och otid. Det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp, på flera plan. Härnäst blir lilla Ärtan utsatt för denna exponering.

Vattenballong

Idag är det 12 dagar kvar. Det känns kan jag lova. Har känt mig lite svullen minst sagt. Idag var kanske det sista besöket hos barnmorskan (önsketänkande). Det innebär bland annat vägning. På två veckor har jag gått upp 3,5 kilo. Och jag kan säga att mycket är i form av vätska som ansamlats i fötter, vader och händer. Idag fick jag ta av mig förlovningsringen, det rekommenderades av BM. Nu sitter den på lillfingret vilket i vanliga fall borde vara en omöjlighet. Jag har inte riktigt haft besvär med vätska i min lekamen förut och är lite fascinerad över detta. Fingrarna stramar när jag böjer dem och de är väldigt varma. Fötternas något förlorade form har gjort att strumporna snurrar omkring, ett obekvämt fenomen. Speciellt då jag har vissa svårigheter att i tid och otid fixa till det hela.

BM tyckte jag såg svullen ut och kollade såklart alla värden lite noggrannare eftersom hastig svullnad kan innebära havandeskapsförgiftning men allt såg bra ut. Le petit pois är i startgroparna och fixerad. Även om vi visste det från vårt lilla studiebesök på förlossningen förra söndagen. De kraftiga värkar jag haft har inte varit helt av ondo utan faktiskt uträttat lite också.

Ärtans rörelser är inte lika charmiga nu då det stökas och bökas på ett helt annat sätt och då den är fixerad kan dessa rörelser ge kraftig obehag. Men idag rörde den sig lite gulligt, jag låg och försökte slappna av på soffan och då vände sig Ärtan från ena sidan till den andra väldigt långsamt, lite som att den var nyvaken. Kunde nästan höra en liten gäsp och se hur den gnuggade ögonen.

Det kommer närmre för varje timme, men skulle helst vilja att den kom nu. Försöker med lite huskurer... men kommer Ärtan ut när den själv vill, inte när föräldrarna vill.

Barna och deras påhitt

Barn har många idéer om tillvaron och en problemlösarförmåga utan dess like. Kanske inte alltid i linje med vad som är korrekt eller hygieniskt men ändock en lösning på ett problem. När jag var liten hatade jag köttkorv. En sådan där blekrosa sak med kryddpeppar som man äter till rotmos. En dag såg jag denna styggelse i kylskåpet och jag anade att denna skulle intas till kvällsmat inom en snar framtid. För att slippa eländet tog jag helt sonika livsmedlet i fråga och slängde i stora soptunnan. Problemet var borta! Mamma och Anders undrade sedermera var den tagit vägen men tänkte att de kanske glömde handla den ändå. Mitt erkännande om den försvunna köttkorven kom kanske sju år senare, någonstans i mitten av tonåren.

I morse föll jag själv offer för barns påhitt samtidigt som ett mysterium blev löst. Förra veckan upptäckte jag en halv smörgås under kökssoffan, jag tänkte att man tappar inte en halv smörgås och låter den ligga. Inte ens en preggodisträ undertecknad skulle lyckas med bedriften att glömma sådant. Min tanke var då att någon av småfolket lagt den där med flit. I morse såg jag Donna stöka runt lite väl dedikerat kring kökssoffan. Hon försökte pressa in sin stora schäferkropp i den 8 centimeter stora glipan och hon slog med tassarna. Jag tog mig ner på golvet (ett projekt jag inte gärna utsätter min kropp för) och vad skådar mitt öga? Där under ligger dagens halva frukostmacka, en bit tacos från i fredags och något jag inte riktigt kunde identifiera. Kökssoffan har alltså fått agera gömställe för mat man inte orkar. Kändes inte så himla fräscht må jag säga! Samtidigt som jag blev lite irriterad (underdrift) så kan man heller inte låta bli att dra lite på smilbanden, hur du än vrider och vänder på det så var det en lite festlig lösning på hur man slipper äta upp utan att be om det.

Självfallet fick gärningsmannen sina fiskar varma av sin far, sådant där kan faktiskt dra till sig oönskade gäster. Vi har hund men hon nådde inte och katten verkar uppenbart ointresserad av vår föda då han inte ägnat det lilla skafferiet någon större uppmärksamhet. Och vi, ja vi tittar inte alltför ofta under soffan. Stora mackor följer inte med dammsugaren.