Tunga grejor

Idag ska vi prata sorg, skuldkänslor och dödsångest. Lättsamma ämnen en solig fredag.

Alla människor drabbas av sorg, all sorg är berättigad. Det är den som upplever den som har rätten att bestämma vad man sörjer över. Man kan alltid tala om perspektiv men sörjer man så sörjer man. Det är tiden efter den akuta sorgen som man kan ha perspektiv på. Ställa sig frågan "ska jag sörja x hela mitt liv, hade x velat det?". Exempelvis. Jag sörjer inte längre de mina som försvunnit på samma sätt som då, men jag tänker oerhört ofta på dem. Ibland med stor saknad.

Jag är urusel på att sörja i det omedelbara läget när sorgen knackar på men expert på att få det som en käftsmäll flera år efter. Inte särskilt gångbar metod. I detta har jag märkt i efterhand att jag helt förlorar mig själv och kan därmed styras lätt av andra. Detta är oerhört frustrerande men då ser man liksom ingen mening. Man strävar efter perspektiv och jävlar anamma men det blir mest en fasad.

Nu när den försenade sorgen är över och man återgått till normalperspektiv har jag istället fått dödsångest. Döden har aldrig skrämt mig, dock att närstående ska dö, men min egen död har varit en naturlig del. Nu med familj känner jag the real shit dödsångest. Jag har inte tid att dö, jag ska vara mamma och någons käresta. Jag vill se vart livet för oss, det finns inte tid att dö.

Det är då det blir skrämmande när man konfronteras med döden. Hur snabbt den kan finnas där och utplåna det man trodde skulle finnas. Allt blir oerhört sårbart och skört.

Med det i tanken kommer skuldkänslorna. Att man ägnar tid åt att inte visa kärlek, inte visa omtanke eller inte vara lyhörd. Att inte ha perspektiv. Att inte orka ringa den där någon för man själv haft en taskig dag. Eller att man inte fått säga att man älskar någon. Skuldkänslorna är oundvikliga och de kan äta upp dig om man inte ser upp.

Man bör inte få skuldkänslor, man kan inte alltid förutse värsta scenario. Men man kan visa kärlek, omtanke och lyhördhet lite oftare. Inte rusa på. Då kanske skuldkänslorna blir lite mindre och både du och den du bryr dig om mår kanske lite bättre.

Öppet brev till girigheten

Hej girigheten!

Jag heter Sanna och jag har märkt att du den närmaste tiden visat ditt ansikte lite väl många gånger.

Jag önskar jag kunde säga att det är trevligt att se dig men så är det icke. Din närvaro får det att krypa i kroppen på mig. Ditt sätt att nästla dig in högt som lågt.

Vi kan börja i den stora världen. Där du i allians med de stora företagen, exempelvis oljebolag, som förstör djur, natur och människoliv. Allt till förmån för pengar. Ditt samvete är sedan länge borta. Folkmord, glaciärsmältning och utrotning är inget du ens tagit notis om. Pengarna, ja pengarna är det som styr.

Nästa steg är till lilla Sverige. Där har du en tradition att sätta klorna i våra politiker. Låtsas att de har lässvårigheter med regler och lagar. Du är inte intresserad av att folket ska ha förtroende för våra politiker, ty ditt vinstintresse är större. På samma sätt har du demoniserat Victor Muller, han har så blygsamt tagit ut minst 18 miljoner i lön från SAAB. Samtidigt för den lilla människan på golvet, ingen lön. Ingen lön att betala de höga räntorna till bankerna, betala soppan till bilen eller köpa hutlöst dyr mat  till familjen.

Till sist kommer vi till min omedelbara närhet. En människa som kämpat hela livet, betalat skatt och vårdat andra. Har fått en oansenlig mängd pengar i jämförelse med förmögenheter men stora summor för denne. Ålderdomen sätter in och vardagen kräver att någon hjälper. Denna någon ger tillsynes sin hjälpande hand och så även sällskap. Men i själva verket beslutar denna att ge sig själv lön för detta för någon annans pengar. Den slant den äldre till sist äntligen fått av hårt slit och sorg, ja den tar någon och bränner. Snabbt och okontrollerat.

Jag gillar inte dig girigheten, jag vill inte se dig här. Du förpestar världen med din krokiga långa fingrar.

MVH
Sanna

Helgen:

Den gångna helgen kan sammanfattas med ett ord; familjemys. Vi har myst sönder denna helg. Det har varit god mat, babysim, lite shopping, lite fika och trädgårdsfix. En mysig karl och en mysig unge (trots att jag anar en utvecklingsfas hos sistnämnda med separationsångest som symtom.).

Igår kväll hade jag och karl youtubecontest för att nämna en aktivitet i mer detaljerad form. Jag valde självmant att gå ner mig i powerballadträsket. Jag startade starkt med Total eclipse of the heart. Dock sjangserade det ganska raskt. Med Scorpions Wind of change gav jag upp temat. Ty skammen blev för stor.

Vår youtubecontest var dock ingen långdragen sådan, vid elva var det mörkt och tyst i vår boning. Småbarnsföräldrar kallas det visst.

Nu börjar en ny vecka imorgon och jag kommer nog sakna den här helgen. Det blev en av de mysigaste helgerna på länge. Lilla familjen i Förnätra goes happy happy.

Nu ska vi gå bananas och klippa bort alla prislappar på dagens inhandlade tingestar. Härligt!

Bilden ovan illustrerar helgens tema alldeles utmärkt. Far och dotter tittar på Babblarna i ljusens och brasans sken. Dotter ligger myset till ära nakenfis på fårskinnsfällen. Sambo nöjer sig med mysbyxa. 

Tabu tabu tabu

Sedan jag blev gravid har jag nog aldrig stött på så många tabun som har att göra med graviditet, amning och föräldraskap.

Du ska vara så mycket, tycka om allt så mycket och mysa så mycket. Bryter du mot dessa är det nära för omgivningen att påpeka det eller åtminstone rynka lite på näsan. Du ska som första regel nästan aldrig sätta dig själv främst. Denna grej är i mångt och mycket självklar då det handlar om ett barns överlevnad. Men ibland blir det för mastigt och då behöver man sin omgivning där som istället för att rynka på näsan kanske ger en hjälpande hand. Eller kanske en tröstande axel.

Jag ammade så jag har mitt på det torra vad gäller det tabut. Däremot är det tabu att erkänna att man kanske inte alltid gillar sin mammaledighet. Jag tycker inte alltid om det. Jag känner mig instängd och trängd. Vill ibland bara springa ut ur huset och hoppas att någon tar sig an Astrid en stund. Självfallet gör jag det inte men känslan finns där vissa dagar. Allt känns skit. Även det som är bra blir skit för allting solkas ner av ens trötthet och instängdhet.

Sådana dagar då ifrågasätter jag allt, saknar min mamma alldeles smärtsamt mycket och Astrids minsta gnäll blir mig övermäktigt. Då är det ingen skillnad på skit och pannkaka.

(För den som nu rynkar på näsan, detta har inget att göra med att jag inte älskar min dotter, min sambo eller mitt liv. Det har bara att göra med den energibrist moderskapet ger.)

Vet du vad du har? Taskig tajming!

Två månader innan A föddes fick jag jordens boost av självförtroende. Mina kunskaper värderades högt och jag satte näsan lite högre i vädret. Dock kunde jag inte. Jag skulle föda barn och ikläda mig mammarollen. Här fanns ingen tid för jobb.

I fredags blev jag uppringd av ett lokalt medieföretag, de ville träffa mig angående en tjänst jag inte sökt. Det är visserligen andra som sökt så tjänsten är inte min, men ändå. Hur coolt är inte det? Svincoolt. Men då har vi det där igen. Astrid är bara ett halvår. Inte en chans i världen att det bli förskolan ännu. M har ett jobb som säljare mot byggföretag där kundkontakt är a och o. Han har begränsad möjlighet att ta pappaledigt under lång tid. Kunderna kan snabbt rusa till någon annan.

Jag sitter därmed i en klassisk kvinnofälla. Jag får allt vara hemma med Astrid och kan knappt försöka försöka få jobbet. Loppet är inte kört ännu men det känns svårt. Finns det ingen hyfsad lösning kommer det inte funka. Hur man än vrider på det måste någon göra avkall på sin "karriär". Egentligen fel ord för jag vill bara ha ett jobb. Dock finns det grader av detta, denna tjänst är liksom drömscenariot. I den övre delen på skalan "vill bara ha ett jobb".

Det är även svårt känslomässigt mot Astrid, får separationsångest bara jag tänker på det. Rent principiellt har jag satt någon slags lägre gräns för när Astrid bör gå i förskola och det är ungefär ett år dit.

Taskig tajming kan man säga.

Mamma är min expertis

På 6 månader har man fått expertkunskaper om saker man aldrig visste att man skulle få:

- Blöjor. I blöjdjungeln blir man inte klok men däremot lär man sig varför man tycker blöjor är bra. Vi använder exempelvis bara Libero. Testade Pampers nu men tycker exempelvis det luktar mer om kissblöja än dito med Libero. Bara en sådan sak visste jag inte att jag skulle fundera över.
- Jag vet vad skrik betyder. Jag hör nyanser i skriken. Det känns jävligt häftigt. Det är inte bara ett stressande ljud. Barnet vill något, det är mer stressande än skriket om man inte kan åtgärda det hyfsat omgående.
- Jag har fått världens bajskompetens. Jag har stått och granskat bajsblöjor ingående då A haft lite tjorvigt i kistan.
- Hur bebiskläder ska vara konstruerade för bästa funktion och tidseffektivitet vid av- och påklädning. Förut trodde jag man kunde köpa det mesta, men inte då. En del kläder är för styva, för kort i grenen på bodysar, har för tätt mellan knapparna eller har knapparna på fel ställe.

Listan skulle kunna bli lång och varje vecka får man en aha-upplevelse på vad man kan. Det är fascinerande med barn.

Ilsk

Jag är lite arg av mig när det kommer till en del politiska frågor. Det som händer nu i den svenska politiken är ett skolexempel på vilken makt media har. Media kan tillsätta och avsätta politiker, de kan tala om för oss väljare vad man bör rösta på och de översätter till oss stackars satar så vi förstår vad de upphöjda politiker menar och säger.

Juholts bidragsfusk är jävligt många Toblerone men ändock kommer han sitta kvar. Mona fick betala sina Toblerone i närapå två decennium. Jag hoppas att Juholt får känna på detta också, jag vill inte att han ska åka på den manliga räkmackan. Att man på det viset förlåter och glömmer snabbare bara för att han är man.

Det har, trots omfattningen av fusket, blivit ett ohemult drev kring Håkan. Jag kommer även att tänka på Ola Lindholm. Media är grymma bödlar som är häxjaktens gelikar reinkarnerade.

Media sitter i knät på borgerligheten. Det finns säkert många lik i garderoberna på Allians-sidan men de får jobba ostört. Hur kan man annars låta bli att granska vår utrikesminister? Om Juholt har en och annan risig reseräkning på vår bekostnad har Bildt desto mer att stå till svars för. Hans tveksamma affärer i Lundin Oil är det tyst om. Vad är folkmord mot en bidragsfuskande sosse? Det hyssjande kring detta är de två fängslade journalisterna ett än så länge levande bevis på. Bildt vill inte ta i dessa med tång och då gör inte UD det heller. Men han är duktig på att twittra den där Calle.

Media sitter i knät på Alliansen och Alliansen sitter i knät på marknaden. Och Sverige är en fungerande demokrati sa vi?

Dag 16 – Din syn på mainstream musik

Den här utmaning lider av någon slags borderlinestörning. Ena dagen behandlar vi något så djupt som vår religiösa övertygelse eller förnekelse. Och idag... ja det rubriken antyder.

Vi kan först försöka bena ut vad som är mainstream. För mig är det musik som är produkter och inte gjorde med hjärtat. Det är musik som idag är exempelvis Britney Spears, en röst som fullständig autotunas sönder. Hon är bara produkten men det skulle kunna vara vem som helst. Hon mimar på scen och gör några tafatta dansmoves. Men med det inte sagt att en del av hennes låtar faktiskt låter helt okej. Men personligt och med hjärta? Nej, tveksamt.

Jag tycker viss musik som är strömlinjeformad är bra. Det är dock ej hållbar musik, hållbar musik för mig är musik som tål massiv upprepning och man tar åt sig av musiken varje gång. Mainstream spelas sönder till slamsor på radion och dör oerhört snabbt, men se, det kommer alltid en ersättare. Alla går dock samma öde tillmötes. Ingen musik idag som skapas som i en industri blir odödliga.

Det är tveksam om något överhuvudtaget blir odödligt idag då urvalet är enormt. Det som inte går radiodöden tillmötes kommer å andra sidan inte fram i den utsträckningen för att nå den status som exempelvis Beatles, Presley eller Madonna har. Vi kommer inte få någon ny superstjärna som håller decennium in, decennium ut.

Det må låta lite tantromantiskt "det var minsann bättre förr", just i stjärnstatusfrågan kan detta stämma. Men glöm inte... allt har sin tid.

Dag 15 – Dina favoritbloggar

Jag läser sammanlagt fem bloggar. Tre av dessa fullkomligt slentrianmässigt då jag finner dessa ganska tråkiga. Varje gång jag går in där hyser jag någon slags förhoppning att det hänt något snaskigt. Denna förhoppning förbyts nästan alltid i besvikelse. Fan!

Men det är två bloggar jag följer med glädje. De är skrivna på ett sätt som tilltalar mig och det är inga mammabloggar i den där gulliga shabby chic-bemärkelsen där det ska bakas, fotas ljuslyktor och väggorden Carpe diem pryder väggarna. Nejnej.


(Ta inte illa upp den som tar åt sig, alla får ha sina bloggar på sitt vis även om inte allt tilltalar just mig.)



Lepoop är bloggen där det i många aspekter liknar mitt eget liv. Det är identitets- och karriärskriser, det är det där med att vara ofrivillig hundägare, att plötsligt bli med hus och så the bebis. Den innehåller också nagellack i mängder, detta är väl en passion jag inte delar. Ack, jag målar mina naglar en gång om året. Max.
Sedan är hennes header skönast i bloggosfären- en mustasch på kidet. Obetalbart.

Constant crush: Denna blogg har jag följt sedan hon var flata och dejtade fruntimmer. Nu lever hon med en M och har en hund som heter Sigge. Har man följt bloggen länge förstår man hur enorma dessa steg är. Jag har inte den blekaste aning vem människan är men en intressant och rolig blogg är det. Även otroligt sparsmakat med bilder. Detta gillas.

Dag 14 – Ditt tidigaste minne

Detta är en klurig rackare då jag förstått att man som barn kan konstruera minnen utifrån vad föräldrarna berättar när man är liten. Detta gör att jag försöker att envist komma på om mitt tidigaste minne är ett äkta eller en efterkonstruktion.

Jag har två minnen från när jag är ca 6-7 år gammal. Bägge är efter mammas och pappas skilsmässa. Har så oerhört dåligt med minnen före detta. Om jag ens har något alls. Jag kommer inte ens ihåg när pappa flyttade från oss eller tiden innan detta. Det har fått mig att undra, kommer jag verkligen inte ihåg något eller är det så att jag lagt det längst, längst bak i arkivet med vilje en gång i tiden?

Mitt första minne är när mamma träffat Anders och vi träffar honom första gången. Jag och brorsan sitter i baksätet på mammas vita Golf-cab, det är mörkt och vi är ute och åker. Mamma stannar på stan och möter upp Anders och lämnar hans plånbok. Jag har för mig att mamma frågade något sedan om Anders fick bo hos oss, vet dock inte om det är i och med denna träff eller vid ett senare tillfälle. Självfallet fick han bo hos oss och det gör han fortfarande. Men nu är Anders ingen hundvalp vi tagit hand om så den formuleringen låter lite tokig, han bor inte med oss utan vi bodde sedermera med honom och mamma.

Andra minnet är från när pappa bodde i Malmö, han bodde i något stort tegelhus med en gammal lekpark på innergården. Där lekte jag och brorsan och brorsan fick en sticka i foten från den dåligt underhållna rutschkanan. Det var en sådan där som ser ut som bara ett tak. Stegpinnar på ena sidan och kanan på andra sidan. Från samma tidpunkt kommer jag även ihåg att vi var i en stor park och pappa varnade oss för allt bajs från kanadagäss. I barndomsminnet ser jag hur det i det närmaste täckte hela gräsmattan. Denna del kan dock vara en förvrängning från ett barn.

Jag bröt lite mot reglerna nu då det i rubriken stod minne i singular, men jag kan inte placera någon ålder på minnena så därför blev det två.

Dag 13 – Någonstans du vill flytta eller besöka

Jag har aldrig haft något sug efter att backpacka i Sydostasien eller tågluffa. Jag har däremot haft en stark vilja att flytta från den ort jag växt upp. Jag bor därför just på det ställe jag ville flytta till.

Jag är en hemmakär krake som sällan längtar bort men ett resmål står högt på min lista. Jag vill åka till Japan. Ett land som är helt uppåt väggarna på allt. Något som inte liknar Sverige på en fläck. De jagar visserligen val och delfin, har svårtolkade regler som har med heder och artighet att göra och det är både uråldrigt och superhajpat. Samurajkodex möter mangabrudar.

Jag vill uppleva körsbärsträdens blomning, se Fuji torna upp sig i superstaden Tokyo och säga Arigato gozaimasu när jag beställt en ramen. Någon gång ska jag komma till detta knasland.

Dag 12 – Lista upp hela din dag

Nu ska jag briljera med lite framförhållning, dock är dagen ännu i sin linda och kan bjuda på många distraktionsmoment. Därför kan de ogjorda sakerna gå upp i rök.

Dagen har hittills inneburit:
- Vaknade 6.30 av liten som ville ha mat.
- Hämtade unge, gav mat, somnade om.
- Vaknade igen 8.30.
- Myste i sängen med liten och stor.
- Gick upp och röjde runt lite.

Det som nu är ogjort men på plan:
- Fika med svärföräldrar som är på väg hit. (Den godaste och trevligaste sysslan idag)
- Åka till Djurmagasinet och köpa ett tikskydd. (Favoriten, äntligen! No more äckliga blodfläckar)
- Lägga ut de gamla vinterhjulen och en snöslunga på blocket. Kommer tydligen vara brist på snöslungor, då kan vi ta i i överkant i pris alltså.
- Ta in utemöblerna, har en svag aning om att säsongen är slut.

Mellan dessa aktiviteter ska man utfodra sig själv, karln och krabaten. Den sistnämnda ska sova lite och jag pilla mig i naveln.

Kärleken till ett barn

Vårt lilla välskapta flickebarn fyller i nästa vecka ett halvår. Ett helt halvår, fatta?! Den där lilla grönsaken med pepparkornsögon är numera en liten bestämd krabat som blir skitförbannad när hon inte kommer framåt, som sitter likt en gorilla och fräser mat på mina glasögon. Mellan detta skrattar hon hjärtligt och ler sitt tandlösa leende.

För några månader sedan var kärleken till henne enormt stor men nu, ja kärleken är ibland smärtsam. Hon är min dotter och jag är på riktigt orolig för ALLT. Jag trodde jag var orolig för allt när hon var två månader men det är en liten flugskit mot oron nu. Nerverna har fördubblats och sitter utanpå kroppen. Jag ser en potentiell fara i det mesta. Även om jag försöker dölja detta så gott det går. Hur jävla het är en hispig morsa? Jag är så sjukt rädd för döden. Bilolyckan för två månader sedan hjälpte inte upp det hela. Jag fick smaka på den bittra smak som en olycka kan ge. Hur snabbt ens tillvaro kan ändras från harmonisk till fullständigt katastrofal. Låt mig aldrig få uppleva detta igen.

Med all denna oro håller jag mitt barn vid liv och jag anar att det är nu men knytit an till sitt barn.

Dagens cravings

Jag vill bli serverad god mat, avnjuta goda drycker, sitta i ett varmt bad och bli skrubbad på ryggen och lyssna på musik. Jag vill att alla mina föräldrar bor närmre. Jag vill gifta mig, äta tårta och dricka skumpa. Och just nu fryser jag om fötterna så ett par raggsockor hade varit på sin plats.
Förfanimej!

Så där ja, nu har jag fått det sagt. Nu kan jag fortsätta dricka mitt te.

Dag 11 – Sätt din iPod på shuffle och skriv 10 låtar som dyker upp

Då jag ännu inte lagt in musik på fånen så får det bli shuffle på iTunes.

1. Shattered- Dropkick Murphys
2. Os novos yorkinos- Bebel Gilberto
3. The oddness of the lord- The Cardigans
4. July to July- Supersci
5. Rebel, Rebel- David Bowie
6. Misplaced- Mew
7. I´m so lonely I could cry- Volbeat
8. Elected- Alice Cooper
9. Boy cried wolf- Patti Smith
10. Sur le fil- Yann Tiersen (Amélie soundtrack)

Jaha, det här var alltså dagens utmaning? Happ!

Dag 10 – Diskutera din första kärlek och första kyss

Diskutera? Inte berätta? Och första kyssen och första kärleken är inte ett dugg sammankopplade. Första kyssen kommer jag inte ihåg. Nej helt ärligt, det sägs att man ska tänka tillbaka på sin första kyss med något drömskt i blicken men jag kommer verkligen inte ihåg. No offense, den som nu var den första.

Min första kärlek var Robert i gymnasiet. Innan hade jag inte varit riktigt kär. Jag såg då en lång framtid med Robba. Vi blev tillsammans i gymnasiet och det tog slut strax innan jag flyttade till Sundsvall. Vi hade ett litet uppehåll då vi flyttade isär men det var ganska kort.

Jag var svarthårig och han var långhårig. Hans ganska högljudda och indiskreta sätt lockade mig, det var inte direkt något romantiskt och mjukt över honom. Dessutom var han skejtare och spelade bas, det var jag svag för. Vi började flirta med varandra på helgon.net trots att vi gick i samma klass. En community som var för diverse subkulturer som hårdrockare, synthare och numera emosar. Emosar fanns inte på den tiden, åtminstone hette det inte så. Sedan flirtades vi lite på GKO-lektionerna (Grafisk kommunikation) och jag hjälpte honom ganska mycket för att få vara nära. Till slut bestämde vi att ses över en film. Vi sågs hemma hos Robba med hans bästa polare Marcus och såg på film. Han for så lägligt hem ganska tidigt och sedan satt vi kvar i soffan och flyttade diskret närmre och närmre varandra. Sedan dess var vi tillsammans.

Det som är fascinerande är hur kärlek till viss del förändras. Innan Robba kändes det som att jag aldrig varit kär på riktigt och med Magnus känns det likadant. Men kärleken nu känns mycket djupare än vad kärleken var då. Även om det då i allra högsta grad var riktig kärlek.

Dag 9 – Hur du hoppas din framtid kommer att se ut

Dagens ämne är väldigt snarlikt den om vad jag vill vara om tio år (jag har reda tröttnat på denna utmaning!). Jag kör en lite luddigare drömvariant. Jag lämnar realisten vid farstukvisten.

Min förhoppning om framtiden är att jag och M lever kvar i det vi har nu. Alla får vara friska och krya. So far so good. Sedan hoppas jag också att vi inte har några bekymmer med ekonomin, vi handlar inte friskt men vi behöver inte få magsår om något stort går sönder hemma. En investering i stil med en pool känns inte heller i plånkan. Jag älskar att bada så det vore fantastiskt.

Vi jobbar inte ihjäl oss utan vi har mycket tid för varandra och barnen. Vi kan ta med barnen på resor och lära dem världen.

Min önskan är också att mamma och Anders flyttat upp, Astrid cyklar dit ganska ofta eftersom mormor bakar bullar då och då. Därefter kommer hon hem med en påse bullar och med mormor i släptåg.

Och sist men inte minst! Jag har en superfin men ack så stökig ateljé där terpentinlukten får näshåren att krulla sig. Jag har hittat kreativiteten någonstans och jag bara fräser ur mig alster. M kommer in sent på kvällen för att få ut mig men först dricker vi lite vin.

Dag 8 – En tidpunkt då du kände dej mest nöjd med ditt liv

Eftersom jag missade en dag i helgen tar jag mig friheten att hoppa över dagen om stjärntecken och låtsas att det var lördagens utmaning. Jag tror inte på astrologi och jag tror man kan läsa in vad katten man vill i det där. Istället tar vi morgondagens utmaning.

I mångas ögon kanske det "ljuva singellivet" skulle ses som den bästa tiden. Du är fullständigt fri och ledig att göra vad som faller dig in. Somnar du aprak på en kompis soffa är det inte direkt någon som undrar var du är. Friheten.

Men sanningen är att den där friheten är väldigt ensam. Att någon aldrig undrar var du är eller hur du tog dig hem och om du kom hem. Du äter dina middagar ensam, lägger dig ensam och vaknar ensam.

Jag vaknar aldrig ensam. Jag har mina hjärtan nära. Mitt liv är uppgraderat. Jag bryr mig om någon, någon bryr sig om mig och dessutom finns det en liten som är beroende av mig. Jag är övertygad om att människan med rätt andra hälft är gjord för detta. Jag känner mig mer komplett. Som singel känns livet som en transportsträcka till just detta. Mitt liv i Sundsvall blev i backspegeln en tid mellan två olika liv. Jag var som i limbo.

A och M gör mitt nu till det bästa.

Dag 6 – Skriv 30 intressanta fakta om dej själv

Finner någon detta intressant stämmer rubriken. Om inte annat är det bara fakta. All kunskap är bra kunskap eller hur var det?

1. Jag ville bli konstnär som liten.
2. Mitt betygssnitt från gymnasiet är 18, 5. 
3. Jag hejar på Barçelona i fotboll även om jag är dålig på att följa laget ifråga.
4. Jag har varit med om två bilolyckor. Vissa kanske skulle hävda att jag har tveksam lämplighet som förare men jag måste försvara mig. Det var båda olyckor i sin rätta bemärkelse. Orsakade av yttre faktorer.
5. Mina öron är väldigt små.
6. Har haft sömnsvårigheter efter att ha sett Mars attacks. 
7. Mustonen i Kent har vomerat i mitt badkar.
8. Samma band hade en tältturné och jag stod på gästlistan. Hade dock inget med mitt badkar att göra.
9. Ett tag samlade jag på frimärken, men det blev aldrig någon intressant samling då jag bara tog frimärken från nya brev.
10. Jag har kramat Musse Pigg.
11. Har varit spelkrönikör på Eskilstuna-Kuriren med egen bildbyline och allt.
12. Ett tag var jag helt övertygad om att min framtida bröllopsklänning skulle vara snarlik Lulus i Final Fantasy X.
13. Var en jävligt trulig tonåring.
14. Därför skulle jag vara lite svår i gymnasiet och gick därmed med svarta Underground-kängor, lilarandiga knästrumpor och ständigt färgade håret svart.
15. Ville fram tills för knappt två år sedan absolut inte ha barn.
16. Nu är Astrid det bästa som hänt mig.
17. Jag har recenserat hårdrock på Werock, en webzine.
18. Alla mina fyra tatueringar betyder något även om den fjärdes betydelse är lite krystad.
19. Solen på höften är för att jag alltid ritade denna typ av sol förut. 
20. Mina körsbärsblommor på höger underarm är av samma orsak samt min kärlek till dessa blommor. Även det att jag är fascinerad av den japanska kulturen spelar in.
21. Tre stjärnor symboliserar mina tre syskon och en döskalle i en stjärna står för alla nära och kära som finns i himlen. Denna vill jag dock mjuka till nu då jag är mer fylld av kärlek nu än då.
22. Nacktatueringen är en cover up, ursprungligen blev det en misslyckad sak som jag sedan målade över med något mer romantiskt.
23. Idag vill jag inte göra fler tatueringar, men gärna fixa till döskallen i stjärnan.
24. Jag har jobbat på Rabén & Sjögren, världens roligaste jobb!
25. Jag flyttade till Sundsvall en månad efter att jag bestämt mig. 
26. Är allergisk mot pollen och hund.
27. Jag har bevittnat en riktig obduktion. 
28. Har haft musikerdrömmar och försökte med bas men insåg att jag saknade talang.
29. Svarar högt på frågorna när det är frågesportprogram på tv.
30. Lyckades få ur mig alla dessa saker.

Dag 5 – En tid då du tänkte avsluta ditt liv

Ni som följt mitt liv, min blogg eller både och vet att jag mått si och så under en period. Jag har varit så pass deprimerad att jag gått hos kbt-terapeut och ätit Sertralin. Jag har mått riktigt dåligt. Orsakerna är många. En del bakslag som jag inte bearbetade och talade om när de skedde. Jag har även varit hemskt dålig på att tala om ifall jag känner mig kränkt eller missnöjd. Detta trots att jag har integritet för en halv skolklass. Men där sa nog stoltheten ifrån, jag skulle inte visa mig svag eller "gnälla". Nej nej det gör man inte min vän!

Jag har aldrig skadat mig själv. Depressionen med panikångestattackerna tog mig aldrig dit. Jag har inte ens slagit knytnäven i någon dörr (detta skulle säker en hjärnskrynklare ha en teori om också..).
Jag kan heller inte erinra mig om att jag tänkt tankar som inneburit att kasta in handduken. Jag har inte velat avsluta mitt liv helt enkelt. Det har inte varit roligt att leva alla gånger men döden såg jag aldrig som en lösning.

Dag 4 – Din syn på religion

Dagens ämne är något av mitt paradnummer. Jag och religion kan även i en monolog bli en hetsig diskussion. Dock är jag inte ateist, jag förnekar inte att Gud eller något liknande väsen finns för jag har inga bevis för detta. Jag har heller inga bevis att det finns. Jag är nog vad man kan kalla en ateistisk agnostiker. Jag tror inte på Gud men jag kan inte bevisa att det inte finns.

2008 gick jag ur Svenska kyrkan utan några som helst tvivel. Jag anser att det är lika fel av mig att tillhöra detta trosamfund som vilket annat som helst. Jag tror inte på Allah, tillhör därför inget muslimskt samfund och jag tror inte på Gud och ska då heller inte tillhöra Svenska kyrkan. Jag är alldeles för icke-troende för att ens vara med på något fint traditionsenligt vis.

Många finner sitt liv i sin tro, hela tillvaron skapas utifrån denna världsbild. Hos vissa är denna världsbild timid och i allra högsta grad privat. Hos andra är den extrem och ortodox. Jag vägrar att sälla mig till bägge delarna då jag så kraftigt anser att religion skapar elände och splittring i världen. 

Jag anser att man kan göra goda saker för andra människor utan att kalla sig troende. Jag behöver inte några budord för detta. Människan har visat att man även med gudatro är ond. Hur många människors död har inte skett i religionens namn? 

Jag är döpt och konfirmerad i kyrkan men kommer inte döpa Astrid och jag och Magnus kommer inte gifta oss i kyrkan. Det skulle vara hyckleri.

Dagens i-landsproblem

Den 15 oktober ska vi ha namngivning för A. För det måste hon ha finkläder. Väl på stan undrar jag, hur fin ska hon vara? Dopklänningar har man sett, de är ju fullständigt massakerade av spets och rosetter. Detta är något jag gärna väljer bort i samma veva som jag väljer bort dopet.
Hon kan ju heller inte bara ha en vanlig trikåklänning. Nej, det skulle vara tråkigt. Därför tog jag fånen till shoppinghjälp och filmade därmed tre exempel på superfinklänning, finklänning och alldaglig dito. MMS:ade sambon min och fick tillbaka "inte en aning". Så där ja!

En fin klänning blev det ändå och de övriga på HM:s barnavdelning lär ha undrat varför jag pratar högt för mig själv medans jag sveper med telefonen över plaggen. Har även i min (digra) erfarenhetsbaserade studie konstaterat följande; Lindex har bäst vardagskläder till små som inte är för söta och inte för dyra, HM  har trista vardagskläder men en del fina festkläder, KappAhl är allmänt trista och Polarn o Pyret dyra och inte alltid så kul. Nu vet ni det.

Delar med mig av videon. Täppt i näsan är jag också. Dogma, yes sir!

Ps. Känner mig väldigt ringrostig på skrivarfronten, jag hoppas det släpper snart. 

Dag 3 – Din syn på droger och alkohol

Frågan om alkohol besvarade jag i en rätt hyfsad form i föregående inlägg. Däremot kan vi prata om detta med droger.

Droger är vare sig nyttigt, lagligt eller festligt. Som Nina Hagen sa under bokmässan angående droger; jag varken röker, äter, injicerar, dricker, andas eller på något annat sätt nyttjar droger. Hon formulerade det bra mycket festligare och omständigare än jag men minnet sviker. Kontentan är, jag nyttjar inte illegala droger. Alkohol nyttjar jag dock då och då.

Alkohol är lika mycket drog som det andra, men det är en del av vår kultur. Ungefär så som marijuana eller kokablad är i andra delar av världen. De är illegala men jag ska inte principmässigt fördöma dessa. Varför? Ja, bara för att alkoholen är accepterad här och inte dessa är inte alkoholen bättre. Den slår sönder familjer och människor precis som illegala droger gör. Frågan är snarare var man ska dra gränsen för mänskligt förfall? Vad är en "snäll" drog och vad är en "ond"? Vi kan nog vara ganska överens om att methamfetamin, kokain och heroin är onda droger som förstör en människa snabbare än en grisblink. Men de som stannar i marijuana eller haschmissbruk, är de sämre än alkoholister? Är morgonrökat sämre än en 75:a till morgonkaffet?

Droger är av ondo. Men betänk också, hur bra är alkoholen som är vår folkdrog?

5 tecken att man är morsa

Förutom det rent uppenbara att man har en unge vid sin sida har jag även utvecklat fascinerande åskådningar på saker. It's aaaawesome.

1. Min lilla sötfis kommer aldrig, aldrig få tatuera sig. Jag hoppas att jag kommer (s)tatuera som dåligt exempel och att Astrid kommer tycka att det är skitfult. (Rolig ordvits här ovan va? Sådär Aftonbladet-vitsig...)
2. Jag som festade mig genom hela Sundsvall och flera varv till är grymt ointresserad av fylla numera. Det är i högsta grad oansvarigt! Nja, så hårt är det inte men närapå. Tänk om det skulle hända henne något och man skulle behöva åka in på akuten, aprak?
3. Att lyssna på lite dödsmetal en regnig eftermiddag har aldrig skadat någon. Ja, kanske mina grannar i  Sönnsvall men för övrigt, nej. Men i dagsläget vill jag lära kidet trevlig musik. Dit räknas inte dödsmetal och ska jag vara ärlig så använder jag bara ungen som förevändning. Jag är skitless på metal och hela den kulturen. Fick en för stor dos i storstan.
4. Allt ska vara praktiskt. Nog för att jag inte varit den som älgat runt i högklackat. Jag har ej heller stått någon längre stund framför spegeln och nu har det i dagsläget blivit i det närmaste obefintligt.
5. Det mesta jag googlar har att göra med bebis. Mina senaste sökningar är exempelvis "Hur mycket lavemang till bebis?" och "Hur mycket ska en bebis bajsa som äter mat?".

Dag 2 – Var du vill vara om 10 år

Det är nu jag önskar jag kunde dela med mig av mina högtflygande karriärsplaner och mål. Tyvärr får jag göra er besvikna på den punkten för dessa har nog aldrig funnits i denna lekamen. Hade det funnits så hade jag nog uppnått dessa, åtminstone halvvägs, då jag faktiskt är målmedveten. Men just med karriären har jag inte haft några mål att jobba medvetet mot. Att tjäna mycket pengar är för mig inget självändamål. Jag ser mycket mjukare värden. Med högre lön kommer också en högre arbetsbelastning och därmed högre frånvaro hemmavid. För mig är det väldigt viktigt att få finnas för Astrid under uppväxten. Jag hoppas att jag om tio år jobbar på en arbetsplats där jag trivs och kanske gör någon slags skillnad för människor. Med tanke på min kompetens kommer jag nog jobba inom medieproduktion, kanske med någon ekonomisk touch.

På det privata planet hoppas jag att vi bor kvar, är friska och har en mysig stuga vid något vatten. Gärna vid en sjö inåt, uppåt landet. Där sitter vi på verandan på morgnarna och äter frukost och ser på hur Astrid njuter av sommarlovet med massa bad och lek. Felix och Elton kanske kommer och hälsar på, de är ju faktiskt närapå vuxna då. Jag och Magnus har varit gifta sedan många år och alla är friska. Vi har ingen hund ännu för vi har inte kommit överens om vad vi ska ha. Magnus vill ha en grand danois och jag en liten dvärgschnauzer.

Dag 1 – Din nuvarande relation

Precis som Lepoop konstaterade har man många relationer men utgår från att det gäller kärleksrelationen då det stod om singellivet inom parentes.

För två år sedan blev jag inte bara hopplöst förälskad. Men det vet ni ju. Om inte annat kan ni läsa om det här.

Men om vi talar om själva förälskelsen. Jag har aldrig varit förälskad så som i Magnus. Vi är lika men ändå olika. Vi tar fram båda det bästa och ibland det sämsta i varandra. Vår jargong oss emellan kanske kan uppfattas som hård av utomstående men den är inte elak. När Magnus är borta på sina jobbresor blir livet torftigt och tråkigt. Till vardags tycker jag det är så tråkigt att laga mat men när han är borta vill jag inget annat än att laga mat till honom. Att sitta i soffan helt alena med en sunkig tallrik överkokta makaroner och micrade köttbullar är inte särskilt hett. Jag föredrar då att laga mat jag inte orkar laga för att få äta den med den jag älskar och som gör livet till ett liv. 

Att gneta på i vardagen är varken sexigt eller humörhöjande men är man med M blir det ändå lite extra allt. 

Kickstart my blog

Har ett av/påförhållande till bloggandet. Nu pockar lusten på igen. 

Tänkte kickstarta bloggandet med 30-dagars utmaning. Hittade denna hos Lepoop. 

Dag 1 – Din nuvarande relation (Om du är singel, berätta om singellivet)
Dag 2 – Var du vill vara om 10 år
Dag 3 – Din syn på droger och alkohol
Dag 4 – Din syn på religion
Dag 5 – En tid då du tänkte avsluta ditt liv
Dag 6 – Skriv 30 intressanta fakta om dej själv
Dag 7 – Ditt stjärntecken och om du tycker att det passar din personlighet
Dag 8 – En tidpunkt då du kände dej mest nöjd med ditt liv
Dag 9 – Hur du hoppas din framtid kommer att se ut
Dag 10 – Diskutera din första kärlek och första kyss
Dag 11 – Sätt din iPod på shuffle och skriv 10 låtar som dyker upp
Dag 12 – Lista upp hela din dag
Dag 13 – Någonstans du vill flytta eller besöka
Dag 14 – Ditt tidigaste minne
Dag 15 – Dina favoritbloggar
Dag 16 – Din syn på mainstream musik
Dag 17 – Dina toppar och dalar det senaste året
Dag 18 – Din tro
Dag 19 – Respektlöshet mot dina föräldrar
Dag 20 – Hur viktigt du tycker att utbildning är
Dag 21 – Ett av dina favoritprogram
Dag 22 – Hur har du förändrats under de senaste två åren
Dag 23 – Bilder på 5 killar som är kända och som du finner attraktiva
Dag 24 – Din favoritfilm och vad den handlar om
Dag 25 – Någon som fascinerar dej och varför
Dag 26 – Vilken typ av person attraherar dej
Dag 27 – Ett problem som du har haft
Dag 28 – Något som du saknar
Dag 29 – Mål för de närmaste 30 dagarna
Dag 30 – Dina toppar och dalar denna månad

Bitterljuvt i sin rätta bemärkelse

Att bli med bebis är underbart, inget snack om saken. Men det finns såklart en annan sida av det fina myntet också, men som många verkar tycka är helt fel att ljuda om. Man kan tycka att det är jobbigt, men skriv för fan inte om det...

Jag fick i helgen känna av hur tungrott det kan bli. Närapå allt kändes skit. Jag fick mjölkstockning med feber och värk i kroppen. Det tillsammans med den enorma sömnbristen och att Astrid var lite extra skrikig (eller om jag bara uppfattade det så) gjorde att jag blev pytteliten och jag HATADE amningen. Fanihelvetesjävlaskitpissamning!

Verklighetsuppfattningen vid sådana här tillfällen blir helt fucked up kan jag säga. Det är lätt att tolka allting helt fel och att känna helt fel saker. Idag med helgen bakom mig hatar jag inte amningen, jag tycker heller inte att livet är piss eller att M gör fel i det mesta. Jag förstår att man i denna spädbarnstid behöver stöd, både med avlastning men också känslomässigt. Ibland blir man liten och känner sig värdelös, maktlös, hopplös.

Idag är en bra dag och Astrid har inte haft så ont i magen under natten. Jag må längta efter en hel natts sömn men den gångna natten får ses som en bra natt. Man lär sig uppskatta de små sakerna i allt detta stora som en liten dotter innebär.

Astrid, mamma älskar dig mest av allt ändå!

Jag missade Star wars-dagen, jag är i bebisbubbla

Jag är djupt nerkärad i Astrid. Mina dagar består enbart av att anpassa mig till denna lilla brud. Hon skriker hjärtskärande av magknip men mellan det, då kan hon titta en i ögonen och fyra av ett leende. Ett riktigt leende. Då smälter mammahjärtat. Ja, jag har fått ett sådant. Ett sådant som tycker skräckfilmer är läskiga, som gråter när det föds barn på tv och som tycker det är roligare att shoppa till henne än till mig själv.

Jag har antagit formen av en socialt handikappad individ. Antal samtalsämnen har reducerats till att handla om Astrid i någon form. För några år sedan när jag pendlade mellan Eskilstuna och Stockholm satt två mammor med nya bebisar framför mig. Jag kommer ihåg min irritation över att de enbart pratade om sina bebisar. Har de verkligen inget annat att prata om? Jag förstår bättre nu. Det blir så. Det är ett projekt jag är mitt uppe i dygnet runt och någon annan hobby hinns inte med. Såg exempelvis på Facebook att jag missat Star wars-dagen. Herregud! Jag reflekterade över att Star wars-sidan lade upp en massa inlägg och att kompisar skrev "may the forth be with you" men sedan skrek väl Astrid så början av en annan tankeverksamhet snabbt gick tillbaka till bebisbubblan.

Förutom att övriga samtalsämnen får stå tillbaka är jag även i stort behov av sömn. Detta påverkar också den sociala förmågan. Jag orkar inte vara trevlig och eventuellt pratsam (om Astrid såklart) alldeles för länge. I helgen som var hälsade Astrids mormor och bonusmorfar på. Det liv det var i köket har jag alltid gillat, det har varit lite som en stor italiensk familj som skapar goda ting med hjälp av kaos. Denna gång kändes allt detta ljud mig övermäktigt och gjorde mig ännu tröttare. Jag spenderade därmed stora delar av tiden i soffan. Det var väldigt mysigt ändå, på mitt vis, att få höra mina nära och kära där ute.

Jag må kanske vara en småtrist figur men en jävligt stolt mamma är jag. Bebistiden är nog över snabbare än man tror och då kommer man sakna den. Nu ska jag återgå till att mysa med lilla A.

Hallå, ni glömde slutföra det hela

Många saker med graviditeten och förlossningen fascinerar. Kroppen har fixat det hela på ett himla fiffigt sätt. Men vissa saker glömdes bort i hanteringen. Bland annat detta med sömn. I slutet sov jag sämre än sämst, förlossningen är en riktig urladdning och sedan ska man då vara fit for fight för att ta sig an den lilla människan man satt till världen. Det är dock tur att man är så uppfylld av kärlek så man är hög på det. Skulle jag annars sova så dåligt som nu, ja då skulle man vara ett vrak.

Sedan är det detta med amningen. Jag vill gärna amma. Även om amningssekten gjort sitt bästa för att skrämma mig. Och jag må säga, det här med amning är inte så bara. Något så naturligt som att ge sin avkomma mat faller sig inte alls naturligt. Det är svårt, det gör ont och taskigt självförtroende är bara förnamnet. Jag är orolig för att hon inte får tillräckligt, att hon inte tar rätt tag och att mina bröst blir så svällda att jag oroar mig för mjölkstockning. Och så vidare...

Men jag ska kämpa på. Dagarna flyter på bra ändå. Jag är förälskad i denna varelse. Vår lilla Astrid.

Ursäkta dröjsmålet, jag har fött barn.

Idag den 17 april var beräknat för Ärtan men den 12:e ville hon ut. Sedan dess har vi levt familjebubbla och jag är totalt nerkärad i denna lilla varelse som går under namnet Astrid. Min förlossningsberättelse skrev jag via min iPhone på BB när skönheten sov. Jag kör en copy-paste här.

Min status på Facebook 20 minuter innan första värken och vattenavgång.

"Skriver av mig gårdagen här, blogger har ingen iPhoneapp. Dessutom sover Astrid och jag är lite sysslolös.

Igår skrev jag vid åttatiden på morgonen att jag kan föda barn under dagen. Intet ont anande att det skulle bli så. När den statusen skrevs fanns inga tecken på att det var så nära förestående.

När jag tjugo minuter senare fick första värken trodde jag bara det var falsklarm. När de senare kom regelbundet och med viss ökning i intensitet trodde jag likdant. Det avgörande tecknet var när jag klev upp ur sängen och anade att vattnet gått. Ringde förlossningen och de bad mig komma in.

Vid halv elva var vi inne och nu gjorde det väldigt ont. Barnmorskan konstaterade att förlossningen var i aktiv fas, det vill säga öppen 3 cm. Jag blev bra ynklig vartefter tiden gick, tog lustgas men hjälpte inget. Blev bara yr och illamående. Barnmorskan kollade om jag öppnat mig mer för att kunna sätta in ryggbedövning. Jag blev godkänd och narkosläkare Stig kom in och hade satt in EDA:n innan jag ens hann säga hej. Den outhärdliga smärtan förbyttes snart i att jag bara kände Astrid trycka på. 

Öppningsfasen gick ganska snabbt och helt plötsligt kom krystvärkarna. Och jag kan säga att EDA:n bedövade inga kraftiga krystvärkar! Nu skulle här tas i för allt man höll. Benstöden krånglade hela tiden och var ett visst störningsmoment men det var bara att krysta på. Efter vad som kändes som en hel evighet sa barnmorskan åt mig att sluta ta i och bara andas till nästa värk som är den sista. När denna sista värk kom, ja då tog jag i med en sådan urkraft. 18.25 såg jag Astrid för första gången. 

Förlossningen var den mest smärtsamma upplevelse jag varit med om. Tycker ändå att den gick oförskämt bra. Allt klaffade och på bara åtta timmar var det över. Astrid mådde bra och jag har förutom en självklar utmattning i vävnader sluppit brista. Vilket även det känns oförskämt bra. 

Det häftigaste med det hela var när den där sista kraften fick ut Astrid, hur hon bara fanns där framför mina ögon. En liten söt tjej fylld av fosterfett som levt i min mage i nio månader. Ofattbart!

Astrid vägde 3246 g och var 49 cm lång vid födseln. Hon har haft gott om mat i förrådet, moderkakan konstaterades som stor och vägde bara den 790 g."

Jakten på vår

Små blommor planterade i kruka, cyklar ligger slängda, äppelträdet är nyklippt och 

snön har snart sett sina sista dagar. Jag anar lite pollen på bilen som tvättades igår...

Jag plockade även ner utemöblerna från Eltons balkong och ställde på altan. Jag hoppas nämligen på att vårsolen håller i sig och att jag och M kan sitta där i eftermiddag. Han med en kall öl, jag med ehm... mjölk?

Det här med sport...

Jag vill gärna tro att jag är totalt bortkollrad vad gäller sport. Har levt i den tron väldigt länge och att leva i förnekelse är busenkelt ser du. Mitt liv i detta tillstånd innebär dock inte att jag kan allt om hockey, fotboll och fan med moster i hemlighet. Nejdå, jag har bara lite lagom koll sådär. Jag kan hänga med och engageras om jag vill. Jag är urusel på reglerna så när jag tittar på exempelvis en hockeymatch är inte jag den som står och vrålar att domaren gjorde fel. Jag ser istället till helheten om man ska använda någon slags eufemism för att jag inte fattar bättre. Mål, förlust och seger förstår jag. Jag förstår också att Modo ligger djävulskt pyrt till i denna stad om de går och förlorar mot Södertälje i kväll.

Vi ska se matchen i kväll, om vi orkar. Vi har letat fram så vi kan streama via webben, himla modernt! Eller, vi har inte så många kanaler på tv:n att skryta med. Och absolut inte någon renodlad sportkanal då ingen av oss orkar se sportdelen av de vanliga nyheterna. Men ibland kan jag tycka det vore roligt att se någon match från spanska ligan, Champions League eller som nu hockeyn. Jag skulle dock inte betala en massiv summa riksdaler för det i månaden.

Vet ni vad det värsta med hockeyn i kväll är? Jag skulle bli väldigt besviken om Modo förlorade. Inte i samma skala som vissa andra som exempelvis kommenterar på ÖA men det skulle vara tråkigt.

Det här kan jag känna gav lite komma-ut-ur-garderoben-känsla. Lite skam, lite befriande.

In the end

Tänkte ta en bild på magen så här i slutet, tog även en bild på mig bakifrån. Har hört att det inte syns bakifrån att jag är gravid och det är svårt att tänka sig när magen står ut som den gör, man är svullen och kroppen är allmänt skrymmande. Då känns det bra när man får se själv att det faktiskt stämmer det folk säger. Det är för övrigt fascinerande, när man är gravid kan folk prata om ens vikt och kropp. Det skulle inte falla folk in att göra det vanligtvis. Men är man gravid är man lite av en allmänning (därav kan man stå i trosor och ta kort på sig till bloggen också). Kassörskan på Ica kan fråga personliga saker, folk drar på smilbanden på stan och magen är något som alla får ta på i tid och otid. Det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp, på flera plan. Härnäst blir lilla Ärtan utsatt för denna exponering.

Vattenballong

Idag är det 12 dagar kvar. Det känns kan jag lova. Har känt mig lite svullen minst sagt. Idag var kanske det sista besöket hos barnmorskan (önsketänkande). Det innebär bland annat vägning. På två veckor har jag gått upp 3,5 kilo. Och jag kan säga att mycket är i form av vätska som ansamlats i fötter, vader och händer. Idag fick jag ta av mig förlovningsringen, det rekommenderades av BM. Nu sitter den på lillfingret vilket i vanliga fall borde vara en omöjlighet. Jag har inte riktigt haft besvär med vätska i min lekamen förut och är lite fascinerad över detta. Fingrarna stramar när jag böjer dem och de är väldigt varma. Fötternas något förlorade form har gjort att strumporna snurrar omkring, ett obekvämt fenomen. Speciellt då jag har vissa svårigheter att i tid och otid fixa till det hela.

BM tyckte jag såg svullen ut och kollade såklart alla värden lite noggrannare eftersom hastig svullnad kan innebära havandeskapsförgiftning men allt såg bra ut. Le petit pois är i startgroparna och fixerad. Även om vi visste det från vårt lilla studiebesök på förlossningen förra söndagen. De kraftiga värkar jag haft har inte varit helt av ondo utan faktiskt uträttat lite också.

Ärtans rörelser är inte lika charmiga nu då det stökas och bökas på ett helt annat sätt och då den är fixerad kan dessa rörelser ge kraftig obehag. Men idag rörde den sig lite gulligt, jag låg och försökte slappna av på soffan och då vände sig Ärtan från ena sidan till den andra väldigt långsamt, lite som att den var nyvaken. Kunde nästan höra en liten gäsp och se hur den gnuggade ögonen.

Det kommer närmre för varje timme, men skulle helst vilja att den kom nu. Försöker med lite huskurer... men kommer Ärtan ut när den själv vill, inte när föräldrarna vill.

Barna och deras påhitt

Barn har många idéer om tillvaron och en problemlösarförmåga utan dess like. Kanske inte alltid i linje med vad som är korrekt eller hygieniskt men ändock en lösning på ett problem. När jag var liten hatade jag köttkorv. En sådan där blekrosa sak med kryddpeppar som man äter till rotmos. En dag såg jag denna styggelse i kylskåpet och jag anade att denna skulle intas till kvällsmat inom en snar framtid. För att slippa eländet tog jag helt sonika livsmedlet i fråga och slängde i stora soptunnan. Problemet var borta! Mamma och Anders undrade sedermera var den tagit vägen men tänkte att de kanske glömde handla den ändå. Mitt erkännande om den försvunna köttkorven kom kanske sju år senare, någonstans i mitten av tonåren.

I morse föll jag själv offer för barns påhitt samtidigt som ett mysterium blev löst. Förra veckan upptäckte jag en halv smörgås under kökssoffan, jag tänkte att man tappar inte en halv smörgås och låter den ligga. Inte ens en preggodisträ undertecknad skulle lyckas med bedriften att glömma sådant. Min tanke var då att någon av småfolket lagt den där med flit. I morse såg jag Donna stöka runt lite väl dedikerat kring kökssoffan. Hon försökte pressa in sin stora schäferkropp i den 8 centimeter stora glipan och hon slog med tassarna. Jag tog mig ner på golvet (ett projekt jag inte gärna utsätter min kropp för) och vad skådar mitt öga? Där under ligger dagens halva frukostmacka, en bit tacos från i fredags och något jag inte riktigt kunde identifiera. Kökssoffan har alltså fått agera gömställe för mat man inte orkar. Kändes inte så himla fräscht må jag säga! Samtidigt som jag blev lite irriterad (underdrift) så kan man heller inte låta bli att dra lite på smilbanden, hur du än vrider och vänder på det så var det en lite festlig lösning på hur man slipper äta upp utan att be om det.

Självfallet fick gärningsmannen sina fiskar varma av sin far, sådant där kan faktiskt dra till sig oönskade gäster. Vi har hund men hon nådde inte och katten verkar uppenbart ointresserad av vår föda då han inte ägnat det lilla skafferiet någon större uppmärksamhet. Och vi, ja vi tittar inte alltför ofta under soffan. Stora mackor följer inte med dammsugaren.

Ta magen, ge mig ungen

Har nått det stadium i graviditeten som kallas urless. Har inte sovit på hela natten för att magen tycker det är hemskt roligt med smärtsamma förvärkar. Det bästa i den kråksången är att det fortfarande sitter i. Det får banne mig ta och hända något nu.

Förutom molvärken har jag en hosta som går djupt ner i lungorna och dessutom ger förvärkarna extra skjuts, är snuvig och har den där allmänna sömnbristen. Jag känner att uppladdningen för gott mödraskap är exemplarisk. Evolution fail on this one...

Dagens gnäll. Punkt.

Kanske ska vanka ner och köpa mig en bukett tulpaner... om jag orkar.

Paketlösningar

Paketlösningar är piffiga, du behöver inte fundera alltför mycket själv utan du får förutom den där deodoranten du behöver även en duschtvål och en lotion. Även om sistnämnda luktar satan, torkar ut huden snarare än återfuktar och hamnar i badrumsskåpet tills den nästan går ut av sig själv några år senare så var det ju ett himla fint set.

Sedan finns det paketlösningar som är mer av det ovanliga slaget. Den där där man får karl, hus, barn och hund i ett och samma nattragg exempelvis. Paketlösningar som du även på fyllan förstår att det där kommer förändra livet. Så kände jag när jag träffade M. Vi var båda på dojan men någonstans kände jag att jag kommer träffa honom igen och det kan mycket väl vara han. När Lina skämtade redan där på hotellrummet om att jag kommer bli låtsasmamma så kändes det inte helt avlägset. Jag skrattade bara till lite halvnervöst, men det kändes som det fanns en sanning som väntade runt hörnet. Resten är historia som man säger.

I 15 månader har jag haft praktik som mamma. Jag har lärt mig att sätta någon annans behov framför mina egna, en stor omställning från singeltiden där jag kunde ligga på sofflocket, äta mörk choklad och fisa istället för att göra kvällsmat. När det snart drar ihop sig för småbebis så kommer mina behov hamna långt ner på listan men jag känner mig redo för det, jag har mjukstartat och känt efter och lärt mig ta de stunder då jag eller jag och M bara kan vara. Sedan är det stor skillnad på spädbarn och två välartade barn i sju och åttaårsåldern. Men ändå, jag känner mig redo. Bring it on för tusan!

En dos tacksamhet och kärlek

I fredags var en stor dag. Min lägenhet i Sundsvall togs över av en ny ägare. I 15 månader har jag bott i Bjästa och samtidigt haft lägenheten. Den har legat som ett ok över mina axlar. Nu känns det nästan overkligt att den inte finns där i bakgrunden. Men det är väldigt skönt. Den var det enda smolket i min glädjebägare. Den stressade mig med sin existens. Nu har jag och M ett hem.

När jag låste lägenheten för sista gången kändes det inte någonting mer än lättnad. Ändå har den där lägenheten betytt väldigt mycket. Den har symboliserat och stått för viktiga vändpunkter i mitt liv. Den har hört mig skratta, gråta, festat och sovit. Den har sett folk passera i mitt liv och den har sett mig ensam. Men den största vändpunkten är när lägenheten och jag gick skilda vägar för gott. När riktig kärlek tog mig någon annanstans och sådär med storm så man bara flyttar utan dubier. Så där plötsligt att man undrar själv om man saknar rim och reson. Men man är så jävla kär att man skiter i vad folk tycker och tänker.

Den senaste veckan har inneburit mycket kärlek och mycket att glädjas över. Dagen har varit omvälvande så nu är energin slut, men kontentan av allt är att jag är tacksam över alla och allt runtomkring mig. Ett stort tack till pappan som ställt upp med visningarna av lägenheten, till C som varit en exemplarisk bankman, till mamma och Anders som spenderade helgen här och till M, bara för att du är bäst och jag älskar dig!

Sökes: mål

Karriär. Mål. Två ord som genererar mest förvirring hos undertecknad än något annat. Jag tycker mig finna vägen till något mål men på vägen tappar jag målsökningen, den blåser bort som ett sunkigt snabbköpskvitto i intet. Jag har inget karriärsmål i livet. Hur känns det? Eh... känns väl inte så passande i dagens prestationssamhälle. Mina mål är att vara lycklig, välmående och att göra bra saker för min omgivning, både stort och smått. Men dessa mål är inte så tydligt som att "jag ska bli atomfysiker med inriktning bla bla". Hade jag haft en sådan tydlig målsättning hade inte denna förvirring funnits. Men mina mål att vara lycklig, välmående och göra bra saker för min omgivning går betydligt bättre. Jag försöker vara en bra människa så långt det går.

En rolig egenskap jag har är att jag ofta tror att jag bestämt mig, basunerar gärna ut det, gör ytterligare efterforskningar, diskuterar och funderar lite till och sedan har jag ändrat mig. Igen. Jag var helt övertygad om att jag skulle läsa till hösten, en ren och skär yrkesutbildning med en helt annan inriktning än min nuvarande utbildningsbakgrund.

Men, detta har jag kommit fram till:
1. Jag målar in mig i ytterligare ett hörn genom att läsa till ett så smalt yrke.
2. I Västernorrland finns ingen omedelbar efterfrågan då utbildningen finns här, även närliggande län saknar en tydlig efterfrågan. Att flytta finns inte på världskartan när man nu har en familjesituation.
3. Jag har fått många kloka råd att ta vara på tiden med Ärtan, att vara så närvarande som möjligt. Detta känns oerhört viktigt då ambitionen just nu är att bara skaffa ett barn, det innebär att jag får uppleva spädbarnstiden en gång. Dessutom, börjar jag läsa i augusti, ja då är inte Ärtan stor alls.

Vad ska jag då göra med mitt liv efter tiden som mammaledig? Inte den blekaste flugskits aning men jag tror det ordnar sig. Jag kan faktiskt ganska mycket saker om saker, ofta tror jag skon klämmer i självförtroende. Eller snarare bristen på det.

Otålig väntan på smärta

Nu går tiden långsamt, varje dag känns nu som en vecka. De senaste tre nätterna har jag blivit väldigt störd av förvärkar. I natt var det värst, då kom det kraftigare och mer regelbundet. Trodde att jag nog skulle få ringa förlossningen men det gav sig efter ett tag och jag kände mig grundlurad. Det är jobbigt med förvärkarna, de kan hålla på ganska länge innan tydligen. Jag utgår då från att jag kommer bli lurad många nätter framåt. Kommer säkert bli en pojken ropar på vargen-historia. Många falsklarm kommer kanske göra att jag inte fattar när det faktiskt är dags? Förutom förvärkarna så har Ärtan börjat med en ny aktivitet; försöka sig på att borra sig genom bäckenet. Igår kväll tappade jag nästan andan när den gjorde det. Är det fixeringen man känt tro? Tänk er ett bowlingklot som vill ut mellan bena upprepade gånger, ungefär så känns det.

Med nattens förvärkar och bowlingklotkänslan börjar jag ana på riktigt att det kommer göra väldigt ont när Ärtan väl behagar komma ut. Samtidigt vill jag att de senaste dagarnas nya smärtupplevelser tilltar, det betyder att man får träffa den lilla människan snart. Att känna sig förväntansfull inför kommande smärta är lite likt inför en tatuering men det här är tusen gånger häftigare. Ge mig smärta för tusan! (Obs. detta uttalande kommer jag säkert ångra när det väl gäller.)

Kan meddela att jag i skrivande stund har bowlingklotkänslan igen. Tur att jag ska till barnmorskan om en och en halv timme, då ska här frågas!

Den (nästan) ofrivilliga hundägaren

En väldigt fin Donna ändå.

Vi har hund. En schäfer som heter Donna. Donna är 2 1/2 år och väldigt fin. Jag har en väldigt ambivalent relation med denna hund. Eller till hundar överhuvudtaget. Om jag varit tveksam till att skaffa barn så kan jag säga att det är ingenting mot hundfrågan. Jag har tyckt om hundar på håll, lite grann. Men aldrig att jag såg framför mig att jag skulle vara hundägare. Både för just den delen att jag inte är en hundmänniska men också för att jag är allergisk. Med Donna har det gått bra förutom nu när hon byter päls. Det som är en svårare nöt att knäcka är att faktiskt börja tycka om hundar. Rent krasst är det besvärligt med djur överhuvudtaget. Det luktar, det håras, det kloas, det bits och så vidare och så vidare. Men ibland är det också jävligt mysigt.

Vi kommer aldrig vara utan hund tror jag. M skulle känna att det blev tomt (och jag kan inte leva i tron att jag skulle fylla en hunds plats) och vettetusan om jag kommit till det stadiet också. Jag har vant mig vid att ha hund även om jag säkerligen skulle klara mig utmärkt utan. Men nästa hund, ja det vill jag ska vara vår hund. Donna är av naturliga skäl väldigt mycket M:s.

Ibland...

.. känns det som ungen försöker pressa sig ut helt på egen hand genom bäckenet. Det känns sådär.

.. känns även som om den ibland försöker ta vägen ut genom magen. Det känns också sådär.

När den nu nått den anmärkningsvärda storleken på 36-37 cm mellan huvud och rumpa så är rörelserna inte alls lika charmiga. Nu måste jag flytta på en fot som tagit spjärn mot ena revbensbågen. Skönt!

Tackar!

Idag var vi ute på biltur, vi skulle bara testa nya gps:en men det slutade med fika i Mellansel och sedan i Västeralnäs där vi blev bjudna på våfflor som gjordes över öppen eld. Solen sken och skotrarna ylade i skogen, på isen och på lägderna. Vår test av gps:en tog 20 minuter, resterande aktiviteter gjorde att vi kom hem framåt kvällningen. Inte nog med en trevlig dag så kom vi hem med en spjälsäng, madrasser, lakan, barnstol och annat bra att ha. Allt i väldigt fint skick och väldigt gratis. Nu har vi nog allt, åtminstone vad vi kan tänkas behöva just nu.

Nu vill jag bara bädda i ordning och se sängen vänta lika ivrigt som vi tills det ligger en liten människa där i. Med riktig säng måste vi självfallet ha en fin mobil att hänga där. Eftersom M är förtjust i Laban ska vi nog leta reda på en sådan tycker jag. Jag har ju redan fått mitt lystmäte med favoriten Pingu i form av filtar.

Det riktigt drar i bebiskänslorna, aldrig att jag trodde detta om mig själv. Skönt att förvåna sig själv ibland.

En liten resumé

Idag är det 35 dagar kvar och igår gick jag in i nionde månaden. Det börjar verkligen dra ihop sig. Därför tänkte jag medan tid och energi finns sammanfatta graviditeten så här långt. Den sista månaden kommer bara vara en lång väntan på värkar och sedermera att klämma ut ungen. Att det redan gått åtta månader känns lite surrealistiskt. Varje ny graviditetsvecka har inneburitr någonting nytt och snart är det slut och förbytts i att den lilla parveln ger mig nya upplevelser utanför magen. För åtta månader sedan visste jag ingenting om att vara gravid, snart är jag den erfarenheten rikare. Nu återstår snart "bara" förlossning och sedan ett liv som mamma. Omvälvande!

Min graviditet, plus och minus:

+

Inget kraftigt illamående.

Inga bristningar på magen.

Varit förhållandevis pigg och aktiv.

Har bara gått upp ca 12 kg hittills. Helt inom ramen för normal viktuppgång vid preggo.

Har haft ganska fina värden trots slarv med järntabletter.

Har en fungerande mjölkcentral så här långt, har läckt i några månader nu.

Det är en väldigt önskad krabat.

—

Mådde lite konstigt i början, hade som en klaustrofobisk känsla första en och en halv månaden.

Hade väldigt kraftig och ihållande huvudvärk i mitten.

Har nog haft en liten graviditetsdepression, framförallt i början.

Fått några små bristningar på höften och brösten.

Har den sista tiden haft väldigt ont i bäcken och rygg.

Magmunnen har varit väldigt aktiv, har kräkts av halsbränna. Sedan gjorde losec entré i mitt liv. Frälsare!

Sluddrigt tal och vinglig på fötterna

Riksgränsen 2010. 

Jag längtar efter en stadig fylla. Jag längtar efter mysiga vinnätter. Jag vill sitta hela natten och surra mer och mer irrelevanta saker i takt med mer och mer alkoholintag. Dansa fuldans och gå igenom det mest obskyra som går att finna i musikmappen. En sådan fylla hade jag senast min kära vän Jennie var uppe i somras. Mina leggings gick sönder (läs: M tog tag i hålet på ena benet och gjorde ett ännu större hål) och jag dansade runt i tunikan och trosor. Vi skuttade runt i otakt på vardagsrummet, lyssnade på Blümchen, Ministry och Rammstein samt en massa saker därimellan. Vi var fulla som stryk. 

Ett annat härligt sommarminne av den mer alkoholhaltiga naturen är när vi var i Riksgränsen på midsommar. Voine, voine. Sjukt roligt. Vi hade morgonen i stort sett som nyktra men sedan korkades det upp, igen. Det var jäger, champagne, bra öl, fulöl. Det var personskador och det var bad i Torneträsks granne, det var luddiga samtal och det var musik. Och icke att förglömma, oerhört knapphändigt med matrutin.

Det finns något väldigt politiskt inkorrekt och omoraliskt i denna önskan känner jag. Speciellt när man ska bli så vuxen att man ska bli förälder. Men ser man till mina föräldrar som det oftast festas med så verkar det gå bra ändå. Någon kanske säger att jag kan dansa fuldans och skutta ändå. Nja, inte skutta men du hajar poängen. Jag kan ha roligt utan sprit men saken är den att jag saknar mina och M:s vin- eller whiskynätter eller kvällar med grogg som mot senare delen balanserar på gränsen till att urarta. Jag är sugen på gott vin, en god whisky eller grogg men jag är också sugen på effekten av dessa. Dessutom blir kontrasten en trött och gravid undertecknad mot partyglada gäster oerhört tröttsam ibland. 

När jag slutat amma, ja då ska jag ha en sluta-amma-fest om det så bara innefattar mig och M. Vi har kul utan sprit, med sprit, utan annat sällskap och med sällskap. Det är kärlek det. 

Nu skålar vi i päronsoda! Skål!

Ärtanrapport

Denna vackra torsdag visar gravidappen på iFånen att det gått 86,8% av tiden. 37 dagar kvar till BF. Det är väldigt lite.
Idag var vi till barnmorskan, hade inte vår vanliga men gick bra ändå. Allt var väldigt normalt, till och med blodvärdet låg bra trots slarv med järntabletterna. Ärtan växer så det knakar och på grund av att den ligger över tillväxtkurvan ska vi på ännu ett ultraljud. Ska bli kul att få se den lilla parveln om än i något torftig upplösning och bildkvalitet. Det finns dock inga orsaker att oroa sig över storleken, det kan vara att den är svårmätt utifrån eller kanske att bedömningen av BF är felaktig. Den 22 mars vet vi.

Jag börjar känna mig väldigt tung nu. Åkte bil långt här i helgen och det var ingen rolig upplevelse. Hade velat haft en kroppstödstrumpa, massa kuddar och sömnpiller. Med detta hade det varit en behaglig resa. Har även lite sammandragningar då och då som känns som mensvärk men det är inte regelbundet på långa vägar så det är inget jag lägger någon större vikt vid. Nyhetsbrev, föräldragrupp och dylikt överöser mig med förlossningsinformation nu. När man ser proceduren när ungen ska ut så blir man kanske inte så sugen på att uppleva det men ut ska den och jag tror att förlossningen trots smärta kan vara en häftig grej. Det är ju då jag får träffa den där människan jag närt i nio månader.

Det kommer närmare med stormsteg!

Dagens nyförvärv

Filten överlevde tvättmaskinen och hänger nu fint över den gamla trästolen i sovrummet. Felix har fått sin beställda lappkudde. Alla nöjda, Sanna trött. Och som brukligt, varsågoda här kommer bild!

Stående bilden; filt och kudde som dagens nykomlingar.
Översta liggande; kudden färdig och den nedersta är baksidan på densamma.

Väggordsintolerans

Jag har utvecklat en stark allergi mot väggord. Det är nästan så att det blivit så illa att jag knappt kan respektera att andra gillar det. Men bara nästan då folk få ha vad f-n de vill hemma. Men för mig ligger denna allergi mest i att dessa väggord oftast är slitna klyschor. Carpe diem, Amor vincit omnia och allt vad det nu kan vara. Dessutom följer oftast den där väggordsmanin med andra småsaker jag är allergisk mot i ett hem. Det kan vara doftljus exempelvis. Det är jag dessutom närapå fysiskt allergisk mot då de framkallar huvudvärk hos mig.

Jag blev glad när jag för några veckor sedan konstaterade att Village slutat med väggord och bokstäver. Jag fick visst hopp om att detta nu var på väg ut. Vi får hoppas det, även den mest inbitne väggordsbrukaren borde väl bli trött?

Över till något helt annat. Jag var nyss nere på loppisen på byn. En suspekt kall källare fylld till bredden med prylar. Det luktade loppis och det var verkligen ingen trendig så kallad vintageloppis. Nejdå, en äldre farbror som nog säljer allt han kommer över. Jag hade kunnat gå där i timmar, hade säkert hittat ett och annat skoj. I ett litet rum längst in låg mattor huller om buller. När jag lyfte omkring dessa ser jag en filt med mormorsrutor i fina färger. Den plockade jag på mig och betalade hela fyrtio riksdaler. Det var inte bara en loppis med sjukt mycket prylar, det var bra rimliga loppispriser samt att han höftade priset åt mig. Han hade ingen större koll men kollade filten lite och tog betalt. Sådant gillas. Nu ligger filten i tvätten och jag hoppas att den överlever den resan. Tänka sig vad glad man kan bli av en filt!

Det här mitt barn, det är ett fotoalbum

När jag blev gravid har jag sakteliga velat veta och se mer om min familj och släkt. Jag visste egentligen inte så mycket om någonting. Framförallt på pappas sida har det sällan pratats om släkten. Efter att jag flyttade upp till Bjästa har kontakten med kusiner och farbror och faster bättrats på ordentligt. Det känns bra att ha lite släkt som ger en ett sammanhang här i världen. Nära familj i all ära men även annan släkt är viktig. Speciellt när nära familjen bor en bit bort.

I helgen hos mamma tog jag tag i Projekt leta foton. Både att se mamma när hon var gravid med mig men också att få med mig lite bilder från när jag var barn. Mycket av min barndom började när mamma och pappa skiljdes. Av någon slags finkänslighet så har jag sällan frågat om tiden innan, vet egentligen inte varför men som barn är man mer klurig än vad vuxna kan tro. En förklaring kan kanske vara att man inte ville göra mammas och pappas nya ledsna om man pratar om mamma och pappa. En annan förklaring kan också vara att de riktigt tydliga minnesbilderna började att lagras först nu. När Anders kom in i bilden började jag skolan och livet som barn blev annorlunda mot vad det varit. Man blev större och började minnas mer. Då blev det mer självklart att även som äldre barn gå tillbaka till denna tid och inte till den innan.

Bilderna jag hittade var spännande och roliga att se på. Många har jag sett innan men nu ser jag allt med lite annat ljus då jag själv är gravid och ska få uppleva det där som mamma och pappa fick uppleva med mig. Att få se mig själv som liten tjockisbebis blir en annan grej nu och att vid senare tillfälle sätta Ärtan i sitt sammanhang.


Ps. Den som förväntade sig avancerad, ambitiös scrapbooking får nog hitta en annan blogg. Jag satte in fotona i ett vanligt album med plastfickor för varje kort. Praktiskt och överskådligt!

snurrigtpirrigtluddigt

Om en och en halv månad, plus minus två veckor, är jag morsa. Ni kan inte ana hur mycket saker som snurrar runt i mitt huvud. Eller ja, ni som varit gravida vet kanske. Jag har inte en susning om vad livet efter graviditeten kommer innebära. Det är mycket frågor och funderingar i huvudet, både kring mig som person men också kring den lilla i magen. Frågor som jag egentligen inte kan få ner på pränt för jag får inte fatt dem. De är som sådana där irriterande bananflugor. De surrar runt och när man tror att man kan fånga en så försvinner den men ersatts snabbt av en annan och så vidare. Jag har inte en en klar bild över mina funderingar, det är lite irriterande. Jag är heller inte i den situationen att jag och den blivande pappan är som i vår egen förstabarnetbubbla. Jag är i min förstabarnetbubbla men samtidigt är jag bonusmamma och ska på något sätt räcka till där, jag ska räcka till som matte och jag ska räcka till som flickvän. Just nu räcker jag inte till för något känns det som. Jag är trött konstant och skulle nog utan problem kunna sova större delen av dygnet, jag är nervös och förväntansfull för det som komma skall och som sagt väldigt fundersam. Och mitt i allt detta är väl kroppen hög som ett hus på hormoner.

Men... allting ordnar sig och jag antar att det är fullt naturligt att vara fundersam inför ett något sådant här livomvälvande.

Nu förstod jag plötsligt...

.. varför det är lättare att svara kommentarer i ett inlägg istället för på själva kommentaren, skribenten av densamma kanske faktiskt inte minns var man skrev det hela. Hur som, här kommer ett svar till Vickie angående häftpistol:

Jag har haft en superbra häftpistol i finaste metall, istället för Rustas motsvarighet; finaste Kinaplast. Dock lånade jag ut den på mitt gamla jobb och sedan dess har den varit borta. Ska det inte vara så att man råkat få med sig saker från jobbet? Det är väl inte jobbet som ska låna saker på obestämd tid av en? Och det där med kvalitetsverktyg i karlns verktygslåda, där tror jag att jag går bet för vi har ungefär lika sunkigt utbud av verktyg båda två ;)

På tal om kommentarer, eftersom jag numera utannonserar nya inlägg på Facebook har kommentarer dykt upp där istället för här. Lite fascinerande. Jag är inte den som jagar läsare och besökare men måste erkänna att det är lite kul att se att det är ganska många som läser min blogg.

Min blogg och jag

När jag började plugga för hundra år sedan, ja det är närapå så länge sedan, skrev jag om allt möjligt men aldrig riktigt privat. Min första blogg var på passagens bloggtjänst, detta var år 2004. Jag och min vän Linda började blogga samtidigt. Blogg som fenomen var inte ett fenomen ännu. Vi började skriva blogg för att underhålla skrivandet eftersom vi pluggade på Textdesign-programmet på MdH. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi skrev om, hade varit roligt att ha den bloggen kvar men tror tyvärr att min radera-iver drabbade även den bloggen. Jag får nämligen impulser då och då att bara skita i något som har med nätet att göra och då raderar jag helt sonika det hela. Många inlägg och hela år är borta på denna blogg. Väldigt tråkigt så här i efterhand måste jag säga. Denna blogg blir faktiskt femåring i år, det kan man inte tro.

Ett tag var denna blogg en ren soptipp för känslor som svallade i mig. Oftast skrev jag då jag var deppig, vilket var ganska ofta ett tag. Alla inlägg var inte nödvändigtvis deppiga men det var oftast ganska privata funderingar och tankar kring livet. Bloggen var också uppblandad med mycket musik och ibland gick det perioder då det var mycket politik. Det var även en blogg av mer dagbokskaraktär. Denna typ av blogg försöker jag att inte ha nu. Jag skriver hellre om konkreta saker som jag gjort/pysslat/producerat eller vad som händer med den lilla Ärtan i magen. Det kanske inte nödvändigtvis är mer intressant än att skriva om dagens halvt meningslösa händelser men jag som skribent har lite heder kvar om dagbokskaraktären får hålla sig utanför. Vid dagboksanteckningar är det lätt att man slentrianskriver.

Nu börjar det lida mot det oundvikliga; att Ärtan ska ut. Därmed blir det en egen liten individ som de första åren inte alls har något att säga till om huruvida den syns på nätet eller ej. Många mamma- eller pappabloggar har som huvudämne sina barn och bilder på dessa i olika situationer. Jag är dock lite skeptisk till att detta. Jag vill gärna visa upp ungens utveckling för dess släktingar och vänner som bor långt bort men jag vill inte visa upp min unge för vem som helst som har tillgång till nätet. Min önskan är att inlägg med bilder på Ärtan går att lösenordsskydda så att bara en snäv krets får se. Dock går inte detta på blogger. Eller? Hela min blogg behöver inte vara stängd utan bara dessa inlägg på ongen. Annars struntar jag i bilder på Ärtan helt sonika och så får nära och kära se dessa någon annanstans. Exempelvis ett låst album på Facebook. Blogga fortsätter jag nog med, kanske med någon paus då och då när tid, energi eller inspiration är en bristvara. Det är ändå en rolig grej, speciellt när man lätt kan gå tillbaka i tidigare skrivna inlägg.

3 orsaker för mig att blogga:

1. Underhålla skrivandet
2. Ha kvar minnen från viktiga perioder i livet (ex. graviditet)
3. Ge nära och kära långt bort chansen att följa projekt

03.00

Jag har tagit det här dygnets losec, jag har tagit tre samarin. Ändå producerar min mage djävulska mängder magsyra som har den dåliga smaken att göra sig påmind långt upp i matstrupen. Måste halvsitta upp men då trycker det på så mycket på lungor och annat så jag kan knappt andas. Ovanpå det har jag börjat få otrevliga sammandragningar och sedan det faktum att jag är helt ensam hemma. Det är banne mig inget kul att vara gravid i natt.

Känslan av att konstant kräkas och smaken av detsamma gör att vakna nätter med bebis känns som ganska behagligt. Nu är klockan 03.05 och jag har fått klaga av mig lite.

Gräsänka

Jag kommer ha hela huset för mig själv i tre dagar och två nätter nu. Ja, förutom det lilla söta odjuret Harry som också huserar här. Det är inte särskilt roligt att vara gräsänka men ändock vet jag att det är för en god sak. M:s jobb går faktiskt ut på att han måste ut och fara och det visst jag redan från början. Jag accepterar men jag gillar inte, det är olika saker. Innan jag träffade M sov jag varenda j-la natt ensam men för övrigt var jag sällan hemma. Skillnaden då och nu är att jag förut festade järnet, var inte alltid hemma och så jobbade jag dagtid. Nu är jag kär, väldigt hemma och i stort sett ensam hela dagarna. Idag fick jag faktiskt långt morgonfikabesök av faster och kusin och ibland tar jag bilen till henne för långfika.

Kvällarna med M oerhört värdefulla så därför blir ibland dagarna segare än kola när han är borta. Jag är van vid att kramas strax efter fem. Dock mår jag inte dåligt av det, det skulle inte fungera. Jag klättrar inte helt på väggarna även om det ibland kan låta som jag är nära jordens undergång. Jag får tiden att gå ändå och jag har en väl inövad ensamvarg i mig som tas fram vid behov. Exempelvis föredrar jag att fika ensam på stan och har alltid gjort. Jag kan också tycka att en bilpromenad med bra musik gör sig väldigt bra ensam. Sitter någon bredvid måste man ju prata!

Det är jobbigt att sakna men ändock lite mysigt, saknaden är bekräftelsen på kärleken det med. Hade jag inte saknat M under hans resor, ja då hade det väl varit något fel?


(och nu har jag en symaskin jag kan gå bananas med, M har beställt en till lappkudde så vi får se vad en kan skrape fram...)

En liten pall i hall

Men köp för fan inte häftpistol på Rusta, trodde inte att det skulle vara så dåligt men tji fick jag. Det blir att lämna tillbaka skiten, den häftar var fjärde-femte skott.

Kudden av lappar

Jag älskar att sy, saknaden efter symaskin har varit större än jag anat. Igår blev jag sysugen men visste inte riktigt vad jag skulle sy. Kom på att sy en lappkudde eftersom jag har fina tyger som skulle bli en färgglad fin sak. Det lilla kruxet med min lilla fäbless för att sy är att jag saknar lite tekniskt kunnande så hur syr man då en lappkudde? Jag skissade upp lite och klippte till tygbitar. Det måste vara hyfsad koll på måtten samt vilka delar som ska sys ihop först.

Så som bloggkulturen kräver när man pysslat ihop något slänger jag här upp en bild på den fina lilla skapelsen:

Nu ska här äntligen målas hallpall. Det blev inte gjort i höstas och M sitter ändå bara och spelar så varför inte?