Nu går tiden långsamt, varje dag känns nu som en vecka. De senaste tre nätterna har jag blivit väldigt störd av förvärkar. I natt var det värst, då kom det kraftigare och mer regelbundet. Trodde att jag nog skulle få ringa förlossningen men det gav sig efter ett tag och jag kände mig grundlurad. Det är jobbigt med förvärkarna, de kan hålla på ganska länge innan tydligen. Jag utgår då från att jag kommer bli lurad många nätter framåt. Kommer säkert bli en pojken ropar på vargen-historia. Många falsklarm kommer kanske göra att jag inte fattar när det faktiskt är dags? Förutom förvärkarna så har Ärtan börjat med en ny aktivitet; försöka sig på att borra sig genom bäckenet. Igår kväll tappade jag nästan andan när den gjorde det. Är det fixeringen man känt tro? Tänk er ett bowlingklot som vill ut mellan bena upprepade gånger, ungefär så känns det.
Med nattens förvärkar och bowlingklotkänslan börjar jag ana på riktigt att det kommer göra väldigt ont när Ärtan väl behagar komma ut. Samtidigt vill jag att de senaste dagarnas nya smärtupplevelser tilltar, det betyder att man får träffa den lilla människan snart. Att känna sig förväntansfull inför kommande smärta är lite likt inför en tatuering men det här är tusen gånger häftigare. Ge mig smärta för tusan! (Obs. detta uttalande kommer jag säkert ångra när det väl gäller.)
Kan meddela att jag i skrivande stund har bowlingklotkänslan igen. Tur att jag ska till barnmorskan om en och en halv timme, då ska här frågas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar