Det här mitt barn, det är ett fotoalbum

När jag blev gravid har jag sakteliga velat veta och se mer om min familj och släkt. Jag visste egentligen inte så mycket om någonting. Framförallt på pappas sida har det sällan pratats om släkten. Efter att jag flyttade upp till Bjästa har kontakten med kusiner och farbror och faster bättrats på ordentligt. Det känns bra att ha lite släkt som ger en ett sammanhang här i världen. Nära familj i all ära men även annan släkt är viktig. Speciellt när nära familjen bor en bit bort.

I helgen hos mamma tog jag tag i Projekt leta foton. Både att se mamma när hon var gravid med mig men också att få med mig lite bilder från när jag var barn. Mycket av min barndom började när mamma och pappa skiljdes. Av någon slags finkänslighet så har jag sällan frågat om tiden innan, vet egentligen inte varför men som barn är man mer klurig än vad vuxna kan tro. En förklaring kan kanske vara att man inte ville göra mammas och pappas nya ledsna om man pratar om mamma och pappa. En annan förklaring kan också vara att de riktigt tydliga minnesbilderna började att lagras först nu. När Anders kom in i bilden började jag skolan och livet som barn blev annorlunda mot vad det varit. Man blev större och började minnas mer. Då blev det mer självklart att även som äldre barn gå tillbaka till denna tid och inte till den innan.

Bilderna jag hittade var spännande och roliga att se på. Många har jag sett innan men nu ser jag allt med lite annat ljus då jag själv är gravid och ska få uppleva det där som mamma och pappa fick uppleva med mig. Att få se mig själv som liten tjockisbebis blir en annan grej nu och att vid senare tillfälle sätta Ärtan i sitt sammanhang.


Ps. Den som förväntade sig avancerad, ambitiös scrapbooking får nog hitta en annan blogg. Jag satte in fotona i ett vanligt album med plastfickor för varje kort. Praktiskt och överskådligt!