Vårt lilla välskapta flickebarn fyller i nästa vecka ett halvår. Ett helt halvår, fatta?! Den där lilla grönsaken med pepparkornsögon är numera en liten bestämd krabat som blir skitförbannad när hon inte kommer framåt, som sitter likt en gorilla och fräser mat på mina glasögon. Mellan detta skrattar hon hjärtligt och ler sitt tandlösa leende.
För några månader sedan var kärleken till henne enormt stor men nu, ja kärleken är ibland smärtsam. Hon är min dotter och jag är på riktigt orolig för ALLT. Jag trodde jag var orolig för allt när hon var två månader men det är en liten flugskit mot oron nu. Nerverna har fördubblats och sitter utanpå kroppen. Jag ser en potentiell fara i det mesta. Även om jag försöker dölja detta så gott det går. Hur jävla het är en hispig morsa? Jag är så sjukt rädd för döden. Bilolyckan för två månader sedan hjälpte inte upp det hela. Jag fick smaka på den bittra smak som en olycka kan ge. Hur snabbt ens tillvaro kan ändras från harmonisk till fullständigt katastrofal. Låt mig aldrig få uppleva detta igen.
Med all denna oro håller jag mitt barn vid liv och jag anar att det är nu men knytit an till sitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar