fredag, juli 11, 2008

Hellfire club

I brist på liv up here in Sundsvall har jag spenderat kvällen med att läsa ut mästerverket Hårdrock, rundgång, nitar och nackspärr. Otroligt rolig bok, sagt utan ironi. Jag åt ostsmörgåsar tills det sprutade ur öronen, druckit min enda öl med andakt och lyssnat på Edguy (alltså jag är inte classy någonstans förutom i badrumsskåpet). En riktigt fin skiva med bra visor. Power metal är mitt sätt att tycka om schlager. Det är den enda genren som jag kan härleda till schlager utan större fantasi och uppfattningsförmåga.

Edguy är alltid Edguy, finns ingenting där att egentligen ogilla, jo kanske de som oftast alldeles för cheesiga balladerna. Annars är de typiska power metal-styckena bra fräs i. Och så Sammet såklart.

Men nu är det slut på Edguy för ikväll så nu är det Alexi och hans polare som gäller. Are you dead yet? är enligt dem själva en av deras sämre alster, jag måste nog säga att det är en av deras bättre. Kanske för att jag är den melodislyna som jag faktiskt är. Även om det melodier jag uppfattar kanske inte en annan uppfattar. Är du exempelvis ett inbitet popsnöre uppfattar du nog inte det melodiösa i knappt något jag lyssnar på. Är du Cannibal Corpse-fan så är nog allt jag lyssnar på smörpop. Allt är relativt.

Vad sägs om lite nytt Children of Bodom, kanske lite Blood drunk?


Ps. Idag gjorde jag en tidsresa till den tid då hårdrocken var ett hett ämne. Jag överhörde ett samtal mellan tu turturduvor. Då jag hade ipodden på full volym tror jag att de trodde att jag var helt borta. Spellistan tog slut och mitt uppe i läsningen som jag var reflekterade jag inte över det faktum att det blev tyst i huvudet. Helt plötsligt hör jag ordet "svartrockare" och jag spetsar öronen då de inte talar om det med beundran i rösten. Snarare lät de som några ur den kristna högern i staterna. De tittade på mig i ögonvrån och ja, nästan beklagade sig och undrade hur man kunde se ut och lyssna på den musiken som jag gör. Vi måste även i detta andetag beakta vad jag hade på mig. Det låter som jag hade pandasminkning, skinnrock, kängor och såg allmänt ondskefull ut. Istället hade jag mörka jeans, ett par ljusa converse, mitt blonda hår, brunbränd, endast mascara och så hade jag svart tröja och nitbälte. Inte direkt iögonfallande enligt mig. Visst satt jag och läste boken Hårdrock och min väska har dödskallar på sig (köpt på HM:s barnavdelning, jävla mycket hårdrock det.) men det finns de som ser mycket mer extrema ut än jag. Och hey, jag trodde perioden då folk trodde att hårdrockare i största allmänhet var onda, suicidala och våldsamma var över sedan länge. Eller är jag totalt hemmablind- jag kanske ser helt extrem ut? Haha. Jovisst.

2 kommentarer:

Hex sa...

Haha, jadu, folk...
Du får dra ner på corpsepainten och spikbyxorna helt enkelt ;)

Sannan sa...

fan också! Jag som gillar mina 25" spikes så mycket!