Knark, sex och rock n´roll.

Nikki Sixx, motbjudande tragisk människa.
Vince, Tommy och Mick likaså. Jag talar om Mötley of course. Sträckläser The dirt med skräckblandad äcklad förtjusning. Satan i gatan. Exhibionister? Något ja. Tragiska? Ja. Ändåock fascinerande? Oja.
Läser boken var än jag sitter i lite lugn och ro. Man inser rätt snabbt att man lever ett hyfsat städat liv i jämförelse. Inte bara med Mötley utan i jämförelse med hela jävla världen de befinner sig i. Tjejer som säljer ut sig totalt och verkar gå med på vad som helst och i allra värsta fall föreslå. Exempelvis då Tommy i ett påtänt och berusat tillstånd (som för övrigt varar som mest ständigt i alla fall i boken) under en efterefterfest i en jacuzzi får han en tjej att göra ett blåsjobb på honom inför alla och dessutom få henne att gå "laget runt" efter att han blivit nöjd. Voine voine.

Rockstjärneliv kan inte vara lätt. Hög på kokain, speedad av droger jag aldrig kommer lära mig namnet på, väck på heroin och skitiga madrasser. När alla rockstjärnor vaknar någonstans i denna misär måste det kännas skumt i backspegeln.

Om vi lämnar Mötley därhän och går till någon jag talat och tyckt illa om länge så är det Johan Edlund i Tiamat, dock inte på grund av droger och alkohol (även om han också varit där). Efter en lång intervju i senaste Close-up kan jag nu med hedern i behåll ändå krypa till korset och säga att han verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Trots att han ibland sjunger om Satan. Men även om Gud. Men vem bryr sig om sådant i dessa dagar? Inte jag. Han kan få sjunga om vad han vill men börjar han sjunga om värderingar käpprätt mot mina, ja då kan han få fortsätta med det men då lyssnar inte jag. Han sjunger om ondska, Satan och om att Gud övergivit honom men är tillsammans med en troende kristen. Det är inte att vara hycklare, det är väl bara att vara öppen? Jag får be Johan Edlund om ursäkt för min anklagelser om skitnödighet, prettostämplar och självgodhet.

Man borde inte vara så dömande. Mot någon. Inte ens sig själv.

________

Mina 24 senaste timmar har tillbringats i Stockholm, Eskilstuna för att sedan hamna i Uppsala igen inatt. Fredrik var på Kiss och då fick jag idén att åka hem till M o A. Det var nog den bästa idén på länge, god mat och såklart det alltid så goda sällskapet. Eskilstuna i sommarskrud och sittande på nya stället på Å bryggan fick mitt hjärta att slå lite. Men sedan fick jag gå hem till Gulan längs Sundbyvägen och då lade det sig lite. Sundbyvägen och Björneborgsgatan slåss om priset som Sveriges tråkigaste gator. Men hemma i Gulan är det underbart som alltid.
Vid tiotiden åkte jag tillbaka till Stockholm, hann in på stationen precis då tåget till Uppsala gick. Osis men istället fick jag ju då sällskap av Fredrik som kom trött från en toppenkonsert, enligt honom. Även resten av stadion verkade befinna sig på centralen denna tid. Kisströjor, svarta 501:or och blonda, långhåriga, finniga tonårshårdrockare såsom de sett ut de senaste 25 åren. Även en och annan tjej dök upp. Och så min darling Fredrik som inte alls såg ut sådär utan stod där och såg snygg ut i sin Nudietröja.
Väl hemma somnade vi som stockar. Tror vi sa tre, fyra orde till varandra. How romantic!

Dagen idag har bjudit på bokläsande på filt vid slottet, god sallad på restaurang, glass och inhandlande av godsaker för ikväll. Här lyssnas det på Kiss, Fredrik står i duschen då han varit duktig och tagit en springtur. Själv satt jag kvar hemma vid datorn och skrev hälften av det här långa inlägget och lyssnade på Coheed & Cambria. Inget Kiss för mig riktigt. Dock är jag på jakt efter en Maiden-biljett.

Borsta färskpotatis nu. Tja.