Igår kväll efter hårdköraren, ja yoga är jobbigt, så trodde jag inte på ett liv idag. Jag trodde jag skulle ha nedsatt rörelsefunktion. Framförallt trodde jag att jag och trappor inte skulle vara kompatibla, men tji fick jag. Det finns ett liv efter sitt livs första jobbiga yogapass. Till namnet trodde jag att poweryoga skulle vara allra jobbigast. Ack så fel man hade. Poweryoga är en promenad i parken i jämförelse med bikram yoga. Balans och styrka i 90 minuter var allt annat än en fis i rymden. Statisk träning när den är som bäst. Det är extra piffigt när man i en viss ställning känner hur ena benet börjar darra onkontrollerat. Man vet att man måste hålla det, att ramla raklång är inget alternativ. Dock kan man trösta sig med när man ändå någonstans i sin misslyckade andning inser att "fan jag är rätt smidig ändå, den där jämförelsen med lyktstolpen är orättvis". Flera ställningar kunde jag utföra utan smärta på det mer rutinerade sättet. Ibland blir man stolt och framförallt ger det mersmak.
Tur att man har upptäckt yogan typ 6 år efter att det blev trendigt. Trendspanare är nog en titel jag kan lägga åt sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar