måndag, maj 05, 2008

Funderingar från ett fruset trött kjoltyg

Runaway, ruuuunaawaaajejeej. Janie´s got a gun. Aerosmith ljuder diskret i sovrummet. Badvattnet som slår mot ett än så länge tomt badkar ekar i badrummet. Medans jag diskade funderade jag. Bland annat slogs jag av samma sak som vid matlagningen. Jag saknade att någon kom upp bakom och bara lade händerna om midjan. Så var det igår. Inte idag men om några dagar till.
Saker och ting har nu kommit till någon slags punkt då man nu funnit sig i att det går några dagar innan man ses. Att det är trettio mil mellan han och mig. Även om ens funderingar ibland svävar iväg alltför långt fram och därmed grumlar sikten lite.
Det har kommit till den där punkten att man ändå funnit sig. Man springer inte till datorn stup i kvarten för att kolla mailboxen och telefonen piper inte alls lika ofta som förut. Jag känner mig ambivalent inför det faktumet just. Ens största skräck är att bli tagen för given men så är det inte. Någonstans är man ändå tvungen att hitta vardagen igen. Nyförälskelse kostar massor av pengar. Och det kostar fokus. Nu har man återfått fokus något, men desto mindre har ju inte det där pirret försvunnit. Det skulle vara något konstigt då. Antar bara att, som den nybörjare man alltid är, förhållandet har landat och man inser att det här är jävligt bra. Man behöver kanske inte skicka femtioelva sms per dag, det har utvecklats till något bättre. Visst är det så? Inte vet jag men det känns så. Livet känns bara för jävla bra. Trots min talang att känna oro och dessutom ha pms-känslighet halva månaden.

Inga kommentarer: