Lyssnar som en besatt på Tiamats nya betitlad som bokstavskombinationen i rubriken. Tiamat har aldrig varit min påse riktigt, eller snarare, jag har inte gett dem chansen. Visst gillar jag bland annat The Ar på Wildhoney men mycket mer än så har jag inte ägnat åt Tiamat. Nu när jag fick tips från F om bland annat Misantropolis och den Pink floyd-inspirerade Meliae så spelas nu den där skivan konstant. De två redan nämnda låtarna är tokbra, sådär så man nästan bli tårögd. De andra låtarna skiftar lite mer på betygsskalan men det är dumt att klaga på en så rakt igenom bra skiva. Temple of the crescent moon, Until the Hellbounds Sleep Again och Via Dolorosa är också riktigt fina bitar. Men... det är endast Misantropolis och Meliae som får mitt armhår att resa sig. Kanske ändras det med lite fler lyssningar.
Synd att jag tycker sångaren Johan Edlund är lite smått motbjudande, varför vet jag inte. Sedan jag såg hans soloprojekt Lithium som uppvärmare till Paradise Lost har han liksom bitit sig fast som obehaglig.
Killarna bor tydligen i Grekland nu. Undrar varför man flyttar dit. Fast i låten Amanitis är det trevligt med den lilla grekiska touchen där med bouzoki (heter instrumentet va?).
2 kommentarer:
Åhå! Nytt Tiamat-album, det har jag lyckats missa. Här måste lyssnas.
det tycker jag, det är snorbra :) lyssnar du på det när du gör meningslösa sysslor känns livet lättare trots det helt klart deppiga temat Tiamat kör :D
Skicka en kommentar