Min skinnrock i oäkta skinn sveper fram, kängornas skruvar har blottats och klapprar mot marken och mitt svarta hår som behöver en omgång färg till. Utväxt på blont hår är ohett.
Förutom diverse känslomässiga bryderier om livet och döden så var det ovan mina största bekymmer. Nya kängor, ny hårfärg, ny jacka eller Paradise Lost´s senaste alster. Det var på sitt sätt rätt skönt att befinna sig mitt i den där världen. Just då. Det jag hade att jämföra med var grundskolan. Då jag egentligen gick genom den och var alieniserad. Jag tyckte inte jag passade in och det var ingen som hade någon särskild önskan att jag skulle det heller. Jag misstyckte inte då heller. Bara först när gymnasiet kom och jag kände mig hemma och helt plötsligt tillhörde en grupp som inte fanns på högstadiet.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag kom att tänka på det när jag såg en elev från Teoretiska. Hon såg ut som jag gjorde då och jag fick någon cocktail av känslor i kroppen.
Jag älskar att se eleverna som sticker ut, som har något nörderi för sig och som tycker att svart hår är det finaste man kan ha och att ju skummare musiken är desto bättte. Jag tror det är nyttigt. I alla fall om man har något särskilt att bearbeta.
Och det hela yttre är ett slags statement om graden av nördighet också.
Så är det med alla människor. Elever, kollegor, kompisar och gamla ex. Jag kan inte komma på någon av mina föregående pojkvänner som inte varit nörd på något. Kanske inte nödvändigtvis samma som jag men ändå. Jag kanske tycker aktier är det torraste som finns på denna jord tillsammans med frimärkssamling men so what. Låt människan syssla med det då. Men jag tycker det är astråkigt och inget jag direkt faller som en fura för.
Jag har mitt nörderi vad gäller musik som går i moll och att med hjärtat i halsgropen fara nerför en backe full med snö.
Fast numera behöver jag inte klä mig som jag gjorde då. Även om jag saknar mina Underground något hemskt.
Poängen tappade jag för länge sedan bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar