Årets film började med ett besök på nudiststrand. Ett gäng glada hippies egentligen. Väldigt starka ideal men ännu fredliga. Shahen av Iran kommer till Berlin, studenter slås ner och polisbrutaliteten är galen. Upploppet var det stora startskottet för vad som komma skall.
Gudrun Ensslin och Andreas Baader gör hemmagjorda bomber och tänker allt annat än strategiskt. Ulrike Meinhof är ännu bara en journalist med fredligare typ av vänster.
Hon blir sedan mer och mer indragen i det hela, hon lämnar sina döttrar och slutar med att hon är en av dem som är den hårda kärnan av RAF.
Bombande av polishus, rån av banker, vapenträning i Jordanien och ett evigt gömmande.
Den tyska regeringen drar åt överallt de kan och har efter mycket brutalitet gripit alla i första generationens RAF.
Medans de sitter i isoleringsceller fortsätter terrorismen i form av olika kommandoaktioner som efter vissa händelser döps efter bland annat Ulrike Meinhof; Kommando Ulrike Meinhof. Nu kapas det plan och fler oskyldiga civila dras in.
Jag kan inte berätta allt för det är komplext och mycket. En sak är klar att man fick ett ordentligt helhetsperspektiv på modern europeisk historia. Jag visste exempelvis inte att händelsen under OS i München hade samband med Baader Meinhof.
RAF lyckades dra in både palestinska, israeliska och andra arabiska terroister.
Trots att det var en så otroligt extrem vänsterrörelse var filmen opartisk. Bland annat så framställdes Andreas Baader inte som en idealist med en romantisk syn på världsordningen. Han var ett svin från början till slut. Så även att det dåvarande tyska styret visades ur olika perspektiv.
Ingen sida var mer brutal än den andra. Man fick heller inte särskilt mycket sympatier för någon. Ja, möjligtvis Gudrun för att hon var sjukt snygg.
Den här filmen blir en sån där som ska finnas i min filmsamling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar