Hej och hejdå

Sedan flytten till Sundsvall har mitt liv kretsat mest konstant av härliga återseenden och jobbiga avsked. Och limbon där i mellan. Jag lägger ingen särskilt stor värdering i det hela utan kan bara konstatera. Saknad är det nya. Lisa har åkt och tiden har som vanligt gått för snabbt. Vi har gjort mycket men lite. Jag har visat Sundsvall från sin absolut bästa sida. Varmt men med sköna fläktar från havet. En långgrund strand med varmt vatten. Och en stad som var full av liv.

Gårdagens liv ute på Oscar hade dock en del övrigt att önska. Trots alltför tydliga och kanske dryga gliringar från min sida om avlägsnande fungerade det inte riktigt som tänkt. De medelålders männen med tillhörande kris limmade på oss. Det enda positiva de kunde förmedla var att de varit på höghöjdsbanan i Skule under dagen. Annars regnade diverse klichéer och gammalt material. Den superblonda killen som limmade på Lisa berättade att han bodde på Knaust. Jag sa till Lisa att det var det hotellet med fina trappen. Då kontrade killen till Lisa "Du kan få se rummet också". Äckligt och motbjudande. Själv fick jag en översolbränd, övertränad och överfull karl på min lott som jag tokignorerade. Hans kommentar på att jag jobbade som lärare "Fan att man inte går i skolan längre". Fyndiga killar. Vi gick sedermera därifrån.

Senare under kvällen hittade jag ett bekant ansikte och vi snackade In Flames, At the gates och Backstreet Boys. Det sistnämnda anser jag mig oskyldig till.

Kvällen fick ett någorlunda abrubt slut men det kan gå så ibland. Vi gick hem och jag var morsa och fixade och donade. På det stora hela var det en bra kväll.

Det som återstår nu är endast en tom lägenhet, en tom samarinpåse, en trött värdinna en hög smycken avlagda på köksbordet inatt.

Nu vill jag ha fredag igen. Jag saknar min Fredrik.