Jag tror att det är ett gott tecken när klumpen i magen gjort plats åt lite hunger och man slutat gråta åt allt. Åt rätt håll i alla fall.
En del saker i livet är så rätt beslut men de gör ont ända in i hjärteroten och man får en känsla av att man kommer bli ensam resten av livet. Allt är irrationella tankar men någonstans därinne kan man klart och tydligt redogöra vad som är fel. Förra gången kändes det idiotiskt, nu känns det som ett av de bästa besluten trots att jag gråter när jag sitter på bussen, sitter vid datorn, när mamma säger hej eller när jag kommer innanför dörren hemma och inte ens orkade knyta upp conversen.
Jag har också upptäckt och lärt mig värna om min egen självkänsla och säga att vissa saker inte är okej. Life´s goes on och när tårarna är slut så kommer man ha gått helskinnad ur det här också. Klyschigt men sant. Nu ska jag lyssna lite på Opeth, torka tårarna och sedan fixa något ätbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar