I saw it coming but I ignored it

Jag är i ett vakuum och jag tror jag somnar snart.
Allt är lugnt och skönt, Katatonia spelar i bakgrunden. Min depplåt My twin. Förbannat bra låt, trots att jag är långt ifrån deppig.

Jag kan kanske ha chansen men vill inte, på tal om ingenting. För drygt ett halvår sedan så sa jag samma sak. Jag ville inte. Men jag gav det en chans och helt plötsligt var jag fast och beroende. Och jag pratar inte om droger. Nu vill jag leva som jag gör i precis detta nu. Inga egentliga förpliktelser åt något håll, jag kan ha oplanerade helger och ett liv där jag bara får känna mig fri. Jag vill kunna vara i paradiset, i fjällen that is.

Jag känner mig inte ensam och miserabel. Jag känner mig stolt och lagom ensam. Sådär bra ensam som jag tycker om. Min största stöttesten här i stan är inte bristen på förhållande utan det är att hitta folk att hänga med och ha roligt. Sällskap i alla former utom förhållande. Förhållanden kan man ha sedan. När jag skriver det såhär kan det låta som jag försöker lura mig själv, ja kanske intala mig själv. Det gör jag inte. Men det är lätt att vara efterklok och se kontrasten mot nu och då. Jag är fascinerad över mitt sätt att se på saker och min inställning till att ha något mer beständigt. För tillfället är jag för rastlös. På drygt ett år skakar man inte av sig den rastlöshet som växer fram ur ett förhållande som startade på gymnasiet, speciellt inte då halva det året gått åt till ett annat förhållande. Jag har mycket bättre självkänsla utanför ett förhållande, jag har bättre självförtroende och jag mår rent allmänt bättre. Är inte det lite fel? Ska man inte ha någon som gör allt detta bättre? Med det inte sagt att någon tryckt ner mig men det är något rent subtilt i attityder som gjort att jag tappat greppet om mig själv. Uppoffring in absurdum. Ohett och frustrerande.