Tre dagar av misär. Och det blir fan inte bättre. Snuvan är väl bättre men nu hostar jag så fort jag rör mig eller pratar. Jag behöver inte ens röra mig mycket för att få igång maskineriet som känns halvt dödligt. Jag går fortfarande in och ut ur feber, svettas och fryser vartannat och kroppen värker i varenda cell. Vem fan har smittat mig med detta?
Jag är inte hungrig men känner ändå att kroppen behöver något slags bränsle. Snart ska jag ta en hutt cocilana men först dricka upp houngsvattnet.
Fan. Men har hört ryktas att när hostan kommit till stan så kan man börja ana en ljusning. Jag lägger mitt hopp till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar