Mina dagar har flutit ihop till en stor grå gröt. Jag tror att det är fredag idag men i ärlighetens namn är jag inte helt säker. Detta är en bieffekt av att ha varit sjuk. Dagarna passerar som det tråkigaste man sett passera.
Igår pepprade jag mig själv med energi och tog mig faktiskt för att diska. Det såg ut som en ungkarl tillfälligt inackorderat sig här och ett sådant hem blir jag inte direkt bättre av. Jag släpade till och med fram dammsugaren. Efter den genomgången lade jag mig på sängen och lyssnade på ingenting. Det var tyst. Tystnad var lite konstigt. Svårdefinierat.
Jag brukar inte alltid ha musik men gårdagens tystnad var annorlunda. Inte bara för att jag haft lock för öronen i en vecka. Istället för att krypa mig innanför skinnet och att jag blev irriterad över att det faktiskt inte var tyst så var det behagligt. Nästan som när man står helt själv utanför stugan i fjällen och inte hör ett skvatt. Man ser vidderna men ingen som gör anspråk på dem.
Nu har jag samma tystnad rent tekniskt. Dock hör jag suset och jag hör grannens ljud. Oregelbundet skrammel som gör mig stressad. Otålig. Får en irrationell irritation över grannens förehavanden. Jag måste sätta på musik. Jag vaknade med en låt jag inte hört på sju år. Hur kunde jag få den på huvudet nu? Jag har den inte ens i datorn. Men morgonens nynnande tvingar mig att lägga in den. Jag måste få höra låten. Vaknade även med en obestridlig längtan efter tatueringen. Jag drömde att den var klar och jag gick och smörjde den frenetiskt. Jag längtar så. Det är lång dit, december.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar