Och året var 2008

Kan tyckas tidigt att sammanfatta året som gått, musikmässigt åtminstone. Men hey, det är endast tre och en halv vecka kvar till nytt år. Mycket som ska hinnas innan dess och inga skivsläpp är i sikte så varför inte.
Jag insåg när jag bläddrade genom nya Close-up att uppgiften kan bli svår. Jag hade glömt vilket djävulskt bra år det varit på metalfronten. Och dessutom där de flesta stadigt spelats här och missbrukas till det yttersta. Varenda skiva jag räknar upp kan jag utantill. Texter, riff och eventuella blast beats.

Jag kommer nog inte att kunna rangordna. Det skulle nog kännas som att vara mamma och välja favorit bland kidsen. Men jag gör en uppräkning och vad som gjort att jag tyckt om just den skivan.

Opeth- Watershed
Så här skrev jag om skivan i juni. Skivan är något så hisnande bra att man får ståpäls bara man hör någon viska Watershed. Jag kan inte nog betona Åkerfeldts röstkompetens. Ni vet hur såld jag är på den. Men Opeth har också på den här skivan fått det som jag saknade på Ghost reveries. Vad vet jag inte riktigt faktiskt. Den känslan finns på Blackwater Park och Still Life bland annat. Dessutom var det trevligt med kvinnosång (Coil) och blast beats (The lotus eater). Nej Watershed är en av årets absolut bästa skivor.

In Flames- A sense of purpose
Jag har pratat skit om In Flames. Väldigt mycket. Jag var en sådan där irriterande puritan som tyckte att allt efter Colony sög apröv och var nu metal-stinkande dynga. En skiva från dem i år och jag ändrade helt åsikt. Totalt. Jag kryper till korset och jag måste bara älska denna skiva. Anders Fridén sjunger mycket bättre, nu metal-vibbarna är borta och till skillnad från Come Clarity som jag tokdissade sitter dessa låtar som en fläskläpp. Jag hade svårt för The chosen pessimist i början för där sjöng han gnälligt. Även den låten har smällt högt hos mig. Ska man se till vad In Flames hade för utgångsläge i mina öron så är detta helt klart årets skiva. Att omvända mig där var ingen lätt uppgift. (jag har till och med tagit till mig Clayman och Reroute to remain med glädje)

Tiamat- Amanethes
Jag skrev tydligen lite om denna skiva också. Det är en förbannat bra skiva. Även denna skiva fick mig att ändra uppfattning om ett band. Tiamat har jag dock aldrig varit särskilt förtjust i. Där kan jag inte ens kalla mig puritan utan bara dum i huvudet att jag dömde ut dem sådär utan grund. Amanethes är inte den starkast lysande skivan i år för min del på det sättet att jag i mångt och mycket bedömmer hur mycket jag kan nöta utan att tröttna. Jag tröttnade på den här skivan under sommaren någon gång. Spelningen på Metaltown var grym men därefter började jag sakta men säkert tröttna. Det finns inte tillräcklig komplexitet i musiken för att det ska fortsätta ge mig något. Självklart är det fortfarande bra men till skillnad från Opeth och In Flames så bläddrar jag över Tiamat i shuffleläge.

Volbeat- Guitar gangsters & Cadillac blood
Jag upptäckte Volbeat ganska sent, det var någon gång i våras. Jag blev helt såld på Mr and Mrs Ness, Garden´s tale och Radio Girl. Och Michaels röst såklart som fullkomligt ******* öronen. Den skivan Rock the rebel/Metal the devil kördes så in i helvete varm att när nya skivan kom luktade jag skeptiskt på den. Jag är en hemsk människa har jag insett. Den är satans bra. Still counting måste ha för tillfället världens bästa vers, Mary Ann´s place hetaste kvinnosången och Maybelenne I Hofteholder en hitpotential utan dess like. Ja och så vaknade jag ju med den imorse av att den spelades på P3 också. Den som inte hört Volbeat och än värre den som hört det och inte uppskattat borde få kinesisk vattentortyr.

Andra skivor som kvalar in hos mig är Meshuggas Obzen, Haunteds Versus, Bloodbath The fathomless mastery, Moonspells Night eternal och de skäggiga karlarna i Amon Amarths med Twilight of the thunder god.
Alla förutom Haunted är band som på något sätt är nya för mig, antingen förkastat förut eller aldrig hört. De har dock knåpat ihop fina visor som slår som knytnävar på njuren eller är hittiga små vidunder som exemeplevis Free will sacrifice på vikingagrabbarnas skiva. Meshugga gick äntligen att lyssna på, de verkar ha lämnat lsd:n hemma och gjort en skiva som inte enbart är teknikonani.
Bloodbath är som vanligt ren och skär döds och går alldeles utmärkt att ta ett bad till.

Haunteds nya är bra men lite besviken är jag nog allt. Moronic colossus och Skuld är ruskigt bra men annars så nja, Dead eye är ändock starkare. kan vara att den kom ganska sent och året innan släppet vait så bra att jag var lite mätt. Jag brukar inte ställa mig neutral till Haunted, framförallt inte med Dolving i spetsen.

Live då?
Mitt konsertår har varit helt otroligt. Efter ett tags konsertdvala var det skönt att vara på så mycket.
De bästa konserterna är In Flames, Dark Tranquillity, Evergrey, Tiamat, det jag såg av Cavalera Conspiracy och Mustasch. I det där mja-skiktet hamnar Nightwish (mest för att Anette inte passade in med sin scenstil), Monster magnet, Iron Maiden och de emoband som spelades.
Absolut sämst hamnar Tiger Lou med sitt pissiga ljud så att jag och Tobias valde Bishops. Roligast var Nifelheim, dåliga men roliga med sin kroppar smala som sugrör och corpse paint som snarare fick dem att se ut som pandor.