Natten försvann ljudlöst. Jag tror inte jag drömde något. Inte ens att jag föll och vaknade med ett ryck strax innan djupsömnen. Jag hörde ingenting förrän radion startade 6.36 med Johnny Cash. Eller om det var Martinas hysteriska men dock rätt inbjudande skratt. Sömndrucken och förvirrad. Jag reflekterade inte så mycket över tillvaron. Ja, kanske då, att efter fem minuter med ögonen öppna så var jag tvungen att gå upp på toaletten. Jag såg min spegelbild. Jag konstaterade att personen som tittade tillbaks var jag. Varken vacker, ful, söt eller motbjudande. Bara jag. Det är inte upp till mig att bestämma. Jag kan bara finna mig i det. Det gör jag. Jag tänkte på gårdagen och dagen innan det. Vet inte riktigt om jag kom fram till något. Vissa saker kanske man bara ska bero. Inte fundera så mycket på, man kanske blir galen till slut om man inte redan har nedsatt förnuft ibland. Trots mitt kontrollbehov skenar känslor iväg. Humör och attityd. Jag kan inte låta bli att skämmas även om det inte ligger för mig. Vissa utfall kan man skämmas för, vissa känslor anammar jag nu tillfullo. För att vara helt rak och ärlig, jag har aldrig varit så här tillfreds någon gång. I barndomen möjligen, innan skolan och innan man började reflektera över sig själv och världen runtomkring. Att känna sig älskad och ha kärlek omkring sig har jag underskattat, devisen "Jag klarar mig själv" har avskärmat mig. Jag pratar inte bara om kärlek mellan mig och han utan också den kärlek jag nu kunnat tagit in från både föräldrar, syskon och vänner. Med en massa kärlek står man sig stark. Istället för cynism och skepsism som mur mot omgivningen. Att ha människors förväntningar är kanske bra. Att ha krav. Känslomässiga sådana. Utan att förlora sin självständighet.
Jag mår bra.
Hittade en fin och söt film hos Hex, jag använder hans ord titta och begrunda tillvaron en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar