Jag är bakbunden fast på ett bra sätt. Något har hänt med mig. Jag känner något, jag känner mycket. Jag känner fruktansvärt mycket. Ibland gör det nästan ont för man bara sprudlar åt alla håll. Mitt hjärta bor på heltid hos en som bor i en domkyrkestad, en stad 30 mil från min fysiska uppenbarelse. Det känns konstigt vid närmare eftertanke hur allt artat sig så bra. Så snabbt. Från att ha varit en kärleksvägrare, av rädsla såklart, är jag nu en kärlekskrank som längtar efter den som tittar på mig med fullständig uppskattning och kärlek i blicken. Jag vill se den där blicken hela tiden.
Kärlek är klyschigt och redan gjort, hur jag än uttrycker mig så blir det nog lite cheezy men hela jag är en stor klyschbomb just nu. Jag beter mig sådär som jag sett andra göra. Och jag beter mig på det där sättet jag ifrågasatt "Måste man bete sig sådär?" eller "Alltså måste man sitta sådär när man fikar?". Jag är numera klyschan upp i dagen för tillfället.
Subtilt är för övrigt hett och det senaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar