Rättare sagt mot Constantin. Ett längre mer filosofiskt svar än man kan ge i kommentarsform.
Det handlar om De Stora Orden. Det där man känner efter ett tag. Jag vet exakt när jag kände att jag bara ville kräkas ur mig dessa ord men hur de också gjorde mig sjukt osäker och hur det var starten på något nedåtgående i mig själv. Självförtroendet flög sin kos och har väl kanske först nu återkommit. Det är inga ord som haglar i dessa dagar men får finna mig i att en del saker tar tid. Jag kan känna mig väldigt tjejig på det sättet. Jag vill mest jämt bara skrika ut det för jag känner så. Men varför alltid vara först med att skrika?
Kanske att jag var för tidig för mitt eget bästa. Första gången jag trodde det helt skulle slinka ur mig var när jag kommer från hallen och ser han stå med sushiriset och pyssla. Vi lyssnade på musik båda tycker om och han passar så bra i mitt kök. Då höll det på att komma. Jag höll mig dock ett tag och när det till slut blev olidligt så kändes det så konstigt på något vis. Det var mitt i natten i Uppsala och helt plötsligt hade jag, den som var cynisk och halvbitter tre månader innan, sagt Det. Och dessutom kändes det som att jag sa det för tidigt fast det kändes så naturligt för mig. Efteråt och en tid efter, ja fram till nu har jag nästan känt en ånger att ha sagt Det. Det gjorde mig osäker och kunde inte och kan i viss mån fortfarande inte se vissa positiva saker. Bara på grund av Dessa ord.
Vissa ord är så mycket starkare än andra och så fort du sagt just dessa blir du helt naken. Då har du blottat allt du har och det finns absolut ingen återvändo. Man går från att "bara" tycka om till något mer. Något som är så mycket större. Något som är så bra och så lyckligt. Det gör mig livrädd men tvärsäker i samma andetag. Men man vill inte alltid vara den som som skriker först.
4 kommentarer:
Tackar, Alvedon kan verkligen hålla en vid liv ibland ;P.
Och angående detta inlägg; De där orden är verkligen en svår grej men känns det rätt så känns det rätt. Fast det som tar emot är väl att så länge man inte säger det kan man inte bli sårad på samma sätt på något vis. Och att vara först med just de orden är minst sagt krångligt och krävande, så det är en del av mina riktlinjer att aldrig säga det först :P. Vilka jävla murar man bygger upp runt sig egentligen! Men å andra sidan så är det väl delvis dem som gör en till den man är.
jag hade också som riktlinje att inte säga det först men det sprack.. hejdlöst kan man ju säga.
Å angående murarna så har en del människor förmågan att riva dessa, mina försvann lite läskigt snabbt i detta fall.
Vad fint med en kick åt mitt håll! :)
Det där med orden blir bara svårare ju äldre man blir, har jag märkt. Nu var jag inte först att säga dem, snarare väldigt försenad om man skulle få för sig att man ska säga det samtidigt som den andra (varför man nu skulle det). Men jag minns inte att det fanns några spärrar och höga murar att bryta ner när en var 19?
nej murarna har växt sig större med åren.. man är mer på sin vakt och även momentet då man på något vis ska komma underfund om man är tillsammans eller ej kommer senare.
Skicka en kommentar