URF

För den oinvigde betyder det Uppsala reggaefestival. Jag är inte där men jag ser en ytterst liten del av scenen och jag hör att det är nån brutta som sjunger. Trots min lilla lilla reggae-ådra så vill jag inte vara där. Det räcker gott och väl att se påtända människor med rastafärger på varje station mellan Sundsvall och Uppsala. Jag hade två i samma vagn på väg ner och de luktade väldigt mysko.

Jag ignorerade deras tappra försök att få igång partystämning på tåget genom att lyssna på Opeth i tre timmar. Det fungerade utmärkt. Jag kan heller aldrig, trots idogt lyssnande, vänja mig vid Åkerfeldts röstregister. Från allra vackraste skönsång till brutal growl. I vissa låtar blir man tårögd av hela orkesterns skicklighet och variation. Jag kan nog drista mig till att Opeth tagit Paradise Lost plats. Opeth fungerar nästan som alltid och jag kan nog även drista mig till att nästan kalla Opeth för metals svar på Pink Floyd. Varför? De har ett otroligt säreget sound och experimentlusta. Deras identitet sviker dem inte. Fast i och för sig, Pink Floyd kanske är en överdrift.

Dock är jag lite besviken på URF-området på andra sidan Fyrisån, det ligger ingen dimma över området. Damn.