Vindflöjeln

Jag blir inte kär. Jag blir inte kär. Jag blir kär.
Jag blir ledsen. Jag blir ledsen. Jag är glad.

Varför är mina känslor så snabba i vändningarna? Jag får en känsla av att vara taskig när jag säger hur jag känner. Att jag mår bra och inte är ett dugg ledsen. Ibland vill folk höra motsatsen och man kan höra besvikelsen i rösten när man helt uppriktigt säger att det är lugnt. Att jag mår bättre nu än jag gjorde.

En relation på det sättet tar på min självkänsla. Helt plötsligt så är jag inte alls sådär som jag vill vara. Det är självkänslan som har kommit tillbaka och saker jag ser som självklarheter var inte det. Det krävs mycket kärlek för att jag ska ge mig hän och anpassa mig nästan i absurdum.

Jag tror att jag, vill tro, att jag kör effektivt sorgearbete men en viss tanke har slagit mig också i detta läge. Det jag tänkte på vägen hem idag om att vissa saker gick för snabbt och det på något sätt blev tvunget. I första stund så var jag fast. Det där utrymmet man behöver för att bara vara fanns inte. Det var i hög hastighet med en gång. Jag tror fanimej jag blev fartblind.

Man ska ta det lugnt. Inte hasta, inte brådska. Man ska känna efter vad man egentligen känner. Det är så lätt att lura sig själv, oftast lättare än att lura någon annan.

Det är så tillgängligt att vara efterklok. Men jag har hört rykten att man blir visare för varje år. Vi kör i vind.