Fika på Barista. Tv-spelsboken och allmänt lugn och ro. En kille sitter strax bredvid med sin killkompis. Han sneglar på mig ofta och jag skrattar inombords. Tänk om man hade mer mod eller någon annan hade mer mod. Man skulle känna fler människor. Jag hörde hur de började prata tv-spel när de såg min bok. När jag rotade i väskan och mina nycklar åkte ur med Scott-nyckelbandet startade han en konversation om skidåkning. Inte ett dugg diskret men roligt. Jag fortsatte skratta inombords när jag skulle gå och jag såg hur han följde mig med blicken. Min fråga för mig själv är- när hände detta? Eller är det först nu jag kanske utsrålar en annan säkerhet och kan lägga märke till det? Jag tvivlar på att jag blivit snygg, karismatisk eller vad det nu må vara bara sådär.
En annan reflektion på Barista var att jag saknar tjejkompisar häruppe. Det satt ett gäng på fyra tjejer på den stora upphöjda puffen. Att ha ett järngäng som alltid tar en lördagsfika. Det är eftersträvansvärt. Tror jag. Jag har alltid haft lite svårt för tjejers förhållningssätt till saker. Även om de tjejkompisar jag har inte är så. Men det finns en anledning till att jag har mest killkompisar. Och hur får man tjejkompisar i en ny stad? Killkompisar är lättare, börjar med att man kanske dejtar men slutar ändå någonstans som kompisar för det var något som inte stämde. Fast trots det så efter några sådana dejter ses man inte mer. Oturligt men sant. Gäller dock inte allt och alla och jag vill inte stryka det nuvarande läget över den kammen. Nejdå inte alls.
På bussen hem lyssnade jag på Amon Amarth, nu lyssnar jag på Amy MacDonald. Det är djävulskt skön musik. Båda två fast på helt olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar