torsdag, september 11, 2008

Konsten att lura sig själv och att bli irriterad

Gårdagskvällen var veckans bästa, i stort sett. Jag lagade mat, var pigg och hade någon slags minijulafton. Jag fick paket och en tidning med massor av ny musik. Jag hade godis med tillhörande Mumin-figur. Badkaret fick sig en visit och jag lyssnade på Amon Amarth. Sedan ringde det och jag pendlade mellan irritation och att börja skratta högt, vilket inte alls var lämpligt kan jag lova.
Det finns få saker jag finner mer avtändande än svartsjuka och att någon tränger in mig i ett hörn av orsaker jag inte kan se. Det är också ohett när någon dunkar sig för bröstet att den haft rätt och säger sig känna mig. Framförallt då man faktiskt vet att det är fel. Men jag besinnar mig och låter det gå. Att räkna med att alla fungerar som en själv är nog för mycket begärt. Jag må vara känslosam men i många fall ser jag saker för vad dem är.
Det som hände för tre-fyra veckor sedan är för mig historia och jag tänker inga nostalgiska tankar. Det känns som allt hände för väldigt länge sedan eller knappt att det skett alls. Mitt dåliga samvete gnager i mig vid denna insikt. Jag har lurat mig själv. Jag har velat tro och velat ha men innerst inne har jag inte velat riktigt helhjärtat. Backspegeln är så enkel att titta i.

Inga kommentarer: