I nya Close up läste jag en intervju med All that remains, ett av metalcorens starkaste namn. Den intervjun gav mig gåshud och nästan en liten tår i ögonvrån av stolthet. Vi svenskar är grymma på metal, det vet jag då större delen av min musiksamling består av väldigt många svenskar och dessutom starka sådana. Men när ett band från nordöstra USA säger detta blir det känslosamt. Det är ofta jag läser nuförtiden att svensk metal framförallt från mitten av nittiotalet med akter som At the gates, In flames, Entombed, Grave och en herrans massa andra stått som förebilder. Göteborgssoundet är vida känt över världen, ungefär som Bay area thrash eller grungen från Seattle. Lilla Göteborg.
Det är grymt att vi har en så stor musikexport i metal. Fortfarande, även om det är som All that remains säger att resten av världen hunnit ikapp. Dock måste sägas att metalcore inte hör till min favoritgenre. Jag föredrar i mångt och mycket nordeuropeisk metal utan suffixet core för det är en skön moll och ingen halvgnällig skönsång mellan growlen. Men sen finns det alltid undantag. All that remains har gjort en och annan bra låt och Killswitch engage "Alive or just breathing" är väldigt bra.
Jag gillar Haunteds och Amon Amarths nya. Some nice shit.
Dolving är grym. Han och Mikael Åkerfeldt skulle helt klart få hångla med mig men de är gifta båda två och gifta män låter vi bli. Vilken moral va?
(min blogg är plottrig och ostrukturerad för tillfället men jag kan inte styra impulserna)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar