Förra veckan hände något. Jag glimmade till. Jag mådde bra inifrån och ut. I måndags morse återgick jag sakta till det innan, nej jag återgick inte ens. Jag föll lite längre ner. Ungefär som man gör efter att ha varit sockerhög. När det går ner blir dalen djupare än den var innan.
Den här veckan hittills har varit en av de värre denna termin. Mitt inre känner sig snuvat på konfekten. Jag fick känna på något bra men det försvann i samma andetag som jag insåg att jag kan tänka mig att ha så. Jag är livrädd. Det kan jag inte sticka under stol med. Jag är rädd för en massa herrans saker som är relaterat till detta. Mest handlar min rädsla om mig själv. Att jag någonstans ska göra bort mig, tänka för mycket, ha för bråttom eller bara säga något dumt. Något som kan få allt att upphöra snabbare än jag hinner blinka. Jag är dålig på att tro på min relationskompetens vilket som oftast slutar med att jag ställer mig frågan "varför i helvete skulle den där människan vilja vara med mig?" och handlar det om distans, ja då kan ni bara lista ut hur mina tankegångar går.
Jag vet ingenting, ingenting och det vet vi ju alla vad jag tycker om det.
2 kommentarer:
Den frågan brukar jag också ställa mig... inte för jag känner dig men jag har väldigt svårt att tro att du skulle ha belägg för såna tankegångar.
Men ja, att veta ingenting, att leva i ovisshet, det är för jävla plågsamt :\
tack, nej som alla hjärnspöken så finns det väl sällan belägg.
Men när ensamheten o deppigheten slår lite hårdare så är det självförtroendet som ryker först.
Ovisshet hytter vi näven åt!
Skicka en kommentar