Hypnotisören

I måndags eftermiddag for jag och M söderut till Eskilstuna. M skulle jobba i "krokarna", det vill säga Borlänge och Örebro så vi passade på att träffa den ena halvan av mina föräldrar. Det känns lyxigt när man bor 55 mil ifrån varandra att bara kunna dyka upp en vardagskväll sådär.

Efter bebisgos så blev längtan sjuk efter Ärtan.

På dagen av tisdagen spenderade jag, förutom lunch med mamma, hos Åsa och Nora. Nora är sex veckor gammal och föddes lite för tidigt så hon är en liten tös. Nora blev placerad i min famn och stannade där sånär på en liten matpaus. Den lilla varelsen låg mot min mage och jag kom på mig själv med att vara helt uppe i denna lilla människa. Jag satt bara och kollade på henne och hon snodde fokus från min och Åsas konversation. Även om Nora mest blundade och småsov kunde jag inte slita min blick. Jag har inte haft ett spädbarn i famnen sedan mina småsyrror var bebisar och då var jag själv mycket mindre. Jag kunde inte ana vilken effekt det kunde ha på en, det blir säkerligen starkare nu när man själv är gravid och vet att det ligger en sådan där liten och väntar på att få träffa mig, sin mamma. Jag vet när gamla kollegor som var mammalediga kom med sina små parvlar, då var jag i det närmaste ointresserad. Det är nu helt förändrat. Jag tänker dock inte börja pipa i falsett så fort jag ser en bebis, jag pratade hyfsat normalt med Nora. Det är ett gott tecken. Även om jag för evigt är dömd till att vara bebisfrälst.



Psst... nu har jag gått 74,3 % av tiden. Cool man!