Klyschornas industri

Jag är en sådan där som kan irritera mig på det mesta bara någon startar mig. Jag är också en sådan som kan sitta och lyssna sjukt ointresserat över någon livshistoria eller dylikt. Framförallt då det handlar om att spy galla över triviala problem som kärleksbekymmer, hälsotillstånd eller annat sådant där som alla människor råkar ut för men som vissa uppenbarligen tror är det allvarligaste som kan hända en människa. Med det inte sagt att jag halkar dit ibland, jag kan också dra till med helt ointressanta historier.

Men om vi går tillbaka till den del som irriterar sig över mycket och skiter i den galet disträa sidan av mig. Är det något jag läser med hulkningar och närapå vomering är det dessa livscoachers texter. Framförallt amerikanska. På högskolan läste jag en kurs som hette Entrepenörsskap bla bla något. Jag tror att det var i denna vi blev fullkomligt pepprade med detta. Tro på dig själv, varje möte är unikt, en ny dag nya utmaningar och ja, listan på väl utnötta floskler kan fortsätta äckligt länge.

Jag mår illa av detta. Både för att allt är så hurtigt och klichéeartat skrivet men också för att de får allt att låta så jävla enkelt. Att du kan tamejfan ta dig upp ur den värsta svackan på egen hand bara du vill. Nu har inte jag varit så långt nere men anar att sådana med suicidala tankar har lite svårt att ta åt sig av detta. Hela deras predikan måste vara som en stor jävla knytnäve i solar plexus. En puff på axeln med orden "hörrdu ryck upp dig" tror jag inte direkt biter.


Livscoacherna är en konstig yrkeskategori, eller är det bara en modern, kommersiell form av den gamla byprästen folk gick till?