Svinalängorna

Jag och M har nästa helg varit förlovade i ett år så denna barnfria helg firade vi med lite god mat på Public och sedan vårt första biobesök . Vi tittade på Svinalängorna, jag har läst boken och tycker den är fantastisk. Tragisk med fantastisk. Pernilla August hade lyckas fånga det kolsvarta och lagt till lite extra. Noomi Rapace tycker jag var underbar, till skillnad från hennes överhyllade prestation i sunkrullen Millenium.

När lilla Sakari sitter skitig och stum i soffan och farsan utslagen, nerskiten på golvet och Noomi Rapace får spel som vuxen Leena sitter jag och hyperventilerar för att inte börja storgråta inne på biografen. Mina modersinstinkter är inställda på högsta möjliga men du ska vara bra känslokall om du inte hade reagerat alls.

Det värsta med Svinalängorna är att det är verklighet för många barn, det är inte bara en hemsk fiktion. I historien rycker till slut socialen in, men hur många fall har man inte hört om där barn farit väldigt illa under alltför många år utan att någon vuxen ingripit?

Barn ska aldrig behöva vara föräldrar till sina föräldrar och ska inte behöva ta allt ansvar för sitt syskon. När Leena som barn sätter Sakari i badet och låter han ligga med öronen under ytan för att inte höra föräldrarnas slag och hårda ord är det så mycket som är fel. Eller när hon tar hem mat i tidningspapper för föräldrarna har sedan länge bara ägnat sig åt sitt supande. Hela barnens tillvaro kantas av våld och alkohol som i sin tur leder till extrem misär.

Hur fungerar man som förälder när man utsätter sitt barn för detta? Känner man inte någonstans att det är JÄTTEFEL?

Barn ska vara barn.