Tabu tabu tabu

Sedan jag blev gravid har jag nog aldrig stött på så många tabun som har att göra med graviditet, amning och föräldraskap.

Du ska vara så mycket, tycka om allt så mycket och mysa så mycket. Bryter du mot dessa är det nära för omgivningen att påpeka det eller åtminstone rynka lite på näsan. Du ska som första regel nästan aldrig sätta dig själv främst. Denna grej är i mångt och mycket självklar då det handlar om ett barns överlevnad. Men ibland blir det för mastigt och då behöver man sin omgivning där som istället för att rynka på näsan kanske ger en hjälpande hand. Eller kanske en tröstande axel.

Jag ammade så jag har mitt på det torra vad gäller det tabut. Däremot är det tabu att erkänna att man kanske inte alltid gillar sin mammaledighet. Jag tycker inte alltid om det. Jag känner mig instängd och trängd. Vill ibland bara springa ut ur huset och hoppas att någon tar sig an Astrid en stund. Självfallet gör jag det inte men känslan finns där vissa dagar. Allt känns skit. Även det som är bra blir skit för allting solkas ner av ens trötthet och instängdhet.

Sådana dagar då ifrågasätter jag allt, saknar min mamma alldeles smärtsamt mycket och Astrids minsta gnäll blir mig övermäktigt. Då är det ingen skillnad på skit och pannkaka.

(För den som nu rynkar på näsan, detta har inget att göra med att jag inte älskar min dotter, min sambo eller mitt liv. Det har bara att göra med den energibrist moderskapet ger.)